I don't wanna know, I don't wanna know (tell me, tell me, tell me, tell me)

The Strokes kommer att bli min död. Ett: jag kommer aldrig att kunna gå på den där jävla spelningen. Nu ryktas det om, av alla ställen, Laroy. Laroy! Jag har inte varit på Laroy på två år. Jag känner ingen som jobbar på Laroy. JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ BILJETTER. Den här stressen äter upp mig inifrån varje dag. Jag borde gå in i ignoransen. Som jag gjorde med Stella McCartney. Vet jag aldrig att det funnits behöver jag aldrig bli deprimerad till gränsen av sinnessjukdom för att jag aldrig fick något. Secret Gig? Aaaalalalalalala bingo lingo.
Och så har vi skivan. Stressen över att den inte kommer att leva upp till mina förhoppningar är mördande. Men hoppet lever än: vi har tre bra låtar och bara två dåliga. Oh men gud nu tänkte jag på spelningen igen. Fan. Jag måste ha en drink.

Dessutom håller jag på att dö av mensvärk. Alla mina Distalgesic är slut. Har ätit fem Ipren och gått och stulit mörka Noblesse från ekonomens hylla hela dagen. Anar att unge välklädde herren kanske inte alls jobbar på ett annat företag, utan bara på någon slags filial till vårt. Jag tror jag måste sexa upp honom typ imorgon. Fatta rekommendationerna. Mycket serviceinriktad och duktig på att ta instruktioner...

Jag vågade inte springa över tantens gräsmatta i morse. Hatar min feghet.