Kafka hade inte heller så roligt

Dagens början: bad hair day, variant grav. På väg till tåget fick jag en utskällning av surfittan som planterat buskar mellan mig och tågstationen för att jag beträdde hennes jävla gräsmatta.

"Du får plantera dina egna buskar om det ska vara på det här sättet!"
"Vaddå, de - "
"Inte EN GÅNG TILL, fattar du det?!"
"Nej, kärring."

Resultat av detta givande meningsutbyte: jag missar tåget, missar anslutningen till tunnelbanan, kommer trettiofem minuter för sent till jobbet. Välter chefens blomvas. Glömde lunchen på diskbänken.

Jag börjar tro att jag kanske inte alls ska bli författare. Fy fan vad jag hatar allt jag någonsin skrivit idag. Allt är bara så ointressant, hur kan jag tro att någon ska vilja läsa det här? Försökte titta lite på materialet, men var tvungen att stänga efter bara några kapitel. Om jag försöker skriva någonting nu kommer jag att radera allting som är bra. Men HERREGUD, jag har inte skrivit på nästan.... sjutton dagar, typ. Inte ETT ORD. Vill dö litegrann. Var fan är de där t-shirtarna som någon gjorde, där det stod typ ”Kafka hade inte heller så roligt”? Jag behöver en sån.
Dock inspirerande artikel i DN Kultur idag (vilket var något förvånande, hann inte ens läsa Rocky innan jag var tvungen att åka till jobbet), om världens bästa människa Joan Didion. Hon inspirerar mig alltid, borde ta upp Play It As It Lays och läsa några sidor så att jag tvingas tillbaka till min bok. Åh hon är så bäst. Hon, Emmanuel Carrere och Bret Easton Ellis. Donna Tartt. Jag borde verkligen läsa mer, men allting annat ger mig antikulturutslag och jag kan inte ens läsa Cosmopolitan på en vecka, det är för tungt, orden flyter samman.

Kontoret blev dock genast intressantare idag i och med min upptäckt av den välklädde unge herren (max 28! Bara barnet!) på ett av de andra företagen i huset. Har iförsig sett honom sporadiskt sedan dagen jag började och aldrig tyckt att han var särskilt snygg men WHATEVER minst-ful-syndromet är en myt en myt en myt EN MYT. Hade kjol idag och trippade förbi rummet han satt i konferens inne i (han verkar sjukt viktig, någon slags chef tror jag) ungefär var tjugonde minut. Han kollade på mina ben. Kan tänka mig honom mot kopiatorn. Imorgon ska jag ha burberrykjolen och sveakoftan. Hihi, det här börjar bli som gymnasiet igen. It doesn’t matter what you do, as long as you look good doing it.

Annan jobbig grej om bok: alltså, jag kommer ju att fungera mycket bättre på engelska. Det måste ju förlaget fatta. För man blir väl översatt... eller? Om jag inte blir översatt kommer jag ju inte att sälja någonting. Jag försökte komma på en känd ”ungdomsbok” (alltså det är helt sjukt hur illa beläst jag är, med tanke på hur seriösa mina litterära ambitioner är) för att kolla om den blivit översatt. Fatta att Jack typ bara finns på de nordiska språken. Jag vill inte bli författare längre. Jag trodde jag skulle skriva boken på tre månader, nu har jag hållit på i ett och ett halvt jävla år och den är typ genomskriven till två tredjedelar. Jag vill bli flygvärdinna som mamma.