On Men

Jag har inte skrivit icke-fiktivt på typ ett år. Visserligen har jag inte skrivit fiktivt på över EN JÄVLA VECKA heller, men ändå. Tangenterna känns typ ovana. Jag måste skriva någonting för att komma igång igen. En fucklist brukar hjälpa.

1. Sebastian Berns
2. Nick Valensi
3. Vicekille från igår MINUS DIALEKT.

Alltså. Det här fungerar inte. Igår fick jag syn på en sjukt hot människa inne på Debaser: mörkt halvlångt hår, lite skäggstubb, kåta drag, sexig kropp. Någon slags keps men SOM VI VET ÄR DET MIN JÄVLA BRIST. Jag tycker fortfarande att truckerkeps är snyggt. Han gick på kryckor: en utmärkt anledning att bli omhändertagen. Dessutom har han säkert gjort något coolt för att skada sig, typ hoppat fallskärm eller åkt jättefort på motorcykel eller VARIT I SLAGSMÅL YES. I alla fall, han går förbi och börjar spana in mig (mitt självförtroende är fortfarande inte det bästa, hence my even mentioning the obvious). Så jag fastnar i hans blick och ler (jag gör aldrig sådant, jag kan inte ragga, detta var ett stort steg för mig) och får fram ett hej, och han ler tillbaka och hoppar vidare på sina kryckor. Så ska jag och M spela flipper och då hänger han och hans kompis där. Han säger: ”Du ser ut som hon den galna i Melrose Place.” Nej. Det gör han inte. Han säger: ”Dö sär utt som hun den gålna i Mälröss Pläjs.” EN LANTIS! AAAH! EN LANTIS! Det finns bara en sak läskigare än en lantis och det är en hippie. I alla fall, norrländska, men given hans tidigare nämnda hotness tänkte jag att han kunde passera, han behöver ju inte säga så mycket. Så jag står kvar, stänger öronen och koncentrerar mig istället på hans yttre. Han ser ut som en kåt hustrumisshandlare = good thing. Jag studerar hans läppar, hans slitna ögon, hans skäggstubb och funderar på om den kommer att rivas när han har sitt huvud mellan mina ben. Och det är då jag ser det. DET ÄR DÅ JAG SER DET. Han har en DIAMANT i örat. En DIAMANT. EN DIAMANT. Ridå.

Men livet går vidare. Fler öl och whiskey cola (söta bartendern vet förresten vad jag vill ha nu utan att jag behöver säga någonting. Me like.) och cigaretter och HELT SJUKT BRA MUSIK. Låtar som spelades igår:

Le Tigre – Deceptacon
Dead Kennedys – Too Drunk to Fuck
The Rapture – House of Jealous Lovers
Joy Division – Love Will Tear Us Apart
Johnny Boy – You Are The Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve
Rage Against The Machine – Killing in the Name
The Stone Roses – Fools Gold

Oh shit vad bra det var. The Rapture var bäst.

I alla fall. Under The Rapture: jag siktar nytt villebråd till höger. Samma stil: trashigt brunt hår, skäggstubb, jeans; vicestil. Dock en jävla indie-t-shirt, men jag antar att jag inte kan ha alltför höga krav gällande denna min intolerans när jag gästar Debaser. Människan dansar väl samt kan alla låtar jag kan; plus. Så vi börjar porrdansa. Han frågar: ”Vill du ha något att dricka?” Men NEJ. DET GÖR HAN INTE. Han frågar: ”Väll dö ha någe å dricka?” EN JÄVLA NORRLÄNNING TILL.

Life just doesn’t treat me right. Minns nu varför jag aldrig raggar.

Vidare har jag:

- Kommit på ett sätt att lura i min anorektiska katt mat. HAHA.

- Ett nytt jobb på kontor med månadslön och skrivbord och kaffekopp och Post-Its. Jag åldrades tjugofem år under min första vecka. Kopiatorn är rolig. Jag kan skriva saker till bloggen på arbetstid (fast det kommer jag inte våga. Närmsta chefen sitter tjugofem meter bort runt ett hörn men jag inbillar mig ändå att hon ser allt jag gör. När jag var inne på Terry Richardsons hemsida i förra veckan kom hon in i mitt rum. Illa.). Jag tror jag kommer passa på kontor. Enda nackdelen är den jävla dresscoden, jag kan inte använda nittio procent av min garderob.

- Börjat inse att jag antagligen kommer att ta mig till London efter nyår i alla fall.

- Skickat ett brev till Pete Doherty med suspekt pulver i. Nej. Det har jag inte. Men jag vill. Fast han lär ju inte bli rädd nu när jag tänker efter, han lär skjuta det. HAHAHAHA. Jag ska skicka mjältbrandspulver i ett litet foliepaket och hälsa från ”ett hängivet fan”. Enjoy, asshole.