Det finns ingenting jag hatar mer än att gå i rulltrappor som står stilla

Elin Unnes spelade skivor på Riche igår. I love Elin Unnes. Låtar som Underbara Unnes spelade:

Le Tigre - Eau d'Bedroom Dancing
The Moldy Peaches - On Top

Okej att det är två låtar men oj vad de gjorde min kväll. De var så bra att jag fick ångest över att jag inte kände igen resten. Elin jag vill att du ska vara min vän och ge mig en bränd skiva med dina nya favoritlåtar varje fredagseftermiddag. Jag menar om hon spelar dessa två låtar och de passar perfekt måste ju resten vara helt fantastiska också. Om jag blir DJ ska jag bara spela på Riche. Man får liksom spela sina favoritlåtar och ingen jävel skriker om att det inte går att dansa till eller att de inte känner igen mer än var tjugonde låt. Det känns inte som att det finns något annat ställe i Stockholm där jag kan få höra Moldy Peaches och samtidigt studera vackra män i dufflar från Comme des Garcons. Oh det var så bra. Så bra att jag har en gammal Darling från 2001 med mig i min portfölj (yep, portfölj, I am a hundred years old you know) idag. Elin Elin Elin you make my day. Darling var så bra. Jag menar 2001, vad läste jag då? FRIDA? Eller nej, jag läste iförsig SOLO, och att tänka på SOLO får mig faktiskt att sluta förakta och istället börja förstå, nästan identifiera mig med, de som hävdar att i-D var världens bästa tidning. Under åttiotalet. Jag trodde inte en tidning kunde förändras, men oj vad det gått utför för SOLO. Jag minns när de hade Kicki Norman och hon skrev krönikor om snåla kompisar och bajs och blygdläppsförminskning. Ja SOLO var lika bra som Darling, för tillbaka till FRIDA, jag läste FRIDA under den här tiden och så hittar man en tidning med osminkade tjejer på omslaget. Och artiklar som faktiskt är roliga att läsa, och inte bara något man plågar sig igenom för att ha något att säga på lunchrasten. Det var en major händelse i min tonårsutveckling. Nu är SOLOs omslag blekrosa med mintgröna rubriker.

Oh vad jag mår dåligt nu. Jag har börjat äta penicillin och får verkligen inte dricka alkohol. Men vad fan, det glömmer jag ju efter tre drinkar. Ikväll ska jag inte kliva ur min soffa alls. Jag har tagit med mat från McDonalds hem. Jag äter framför Van Wilder (mina revben gör ont när jag skrattar) iklädd shorts och knästrumpor från American Apparel. Det är viktigt att matcha kläder och mat.

Now's the time for us to say...

Jag har fyra dagar kvar här nu. Kommer sakna jobbet lite. Har åkt sjukt mycket taxi idag. Först med en sliten tant som luktade alkohol (alltid betryggande) och sedan med en burdus man som luktade kanel. Under båda resorna spelade radion Abbas Happy New Year. Kändes mycket soundtrackmässigt med regnet mot bilrutorna och ett grått Stockholm utanför. Som att man borde känna massa saker. Ett nytt år, ett nytt land, en ny era. Allt är ganska stilla runt nyår. Ingen är på jobbet. Mellandagar. Snart är det nyårsafton. Jag har inte ens haft tid att drabbas av panik över att jag inte vet vad jag ska göra. Var inne på indierave.se och kollade lite i deras gästbok. Kidsens kommentarer: var på Pet Sounds i morse och de hade bara 100 biljetter kvar, nej 120, nej jag köpte den sista, nej 60 nya släpps klockan 18. Fick allvarliga flashbacks och var tvungen att gå ifrån datorn. Oh how I wish I was kidding.

Var förresten på iPod-sjukhuset. De dödförklarade honom. Ville skicka iväg honom på rehabilitering. De hade dock ingen garanti för att han skulle vara hemma igen till den 8e, så jag ska lämna in honom i London istället. Apple Store UK, Regent Street. HAHAHAHAHAHA snart bor jag i London.

Your dreams are sweet and obsessed, and you're overworked

Så fort jag kommit över Mr Casablancas ska jag börja glädja mig åt att jag denna vecka:

- Ordnat boende första månaden i London, så jag kan gå och kolla på lite andra lägenheter under tiden. Ska bo vid Finsbury Park med två andra "art students" och en kille från Nya Zeeland som verkar astrevlig. Han har snygg röst. Bådar gott.

- Bokat och betalat min biljett till London. 8 januari drar jag. Träffade en gammal klasskompis som jag alltid hatat på ICA (hon satt i kassan, HAHA, sex månader och hämnden börjar redan ta form) och avundsjukan i hennes blick när jag sa att jag skulle flytta till London gav mig tillräckligt med skadeglädje för att överleva hela julen. Förhoppningsvis.

- Pratat med chefen för londonkontoret. Han älskade mig. Sade att jag med 85-90 procents säkerhet får vara receptionist från januari och så länge jag vill.

- Fått resultatet från IELTS. Hög som ett hus på adrenalin snackade jag mig till en nia, två timmar innan The Strokes! Tack, fem års besatthet av att lära mig varje låttext av dem samt The Kills, The Libertines, The Yeah Yeah Yeahs, The Velvet Underground, The Smiths, The Cure... allt var mycket taktiskt en förberedelse för detta prov, samt för betitling av framtida blogginlägg. Betitling är väl ett ord?

Nu ska jag dra från jobbet och dricka absolut julfria drinkar med S. Planerar att vara konstant packad från klockan tre idag till klockan tre den tjugofemte. God Jul.

Ice cream, you scream. No, you cream.

Oj vad seriöst och destruktivt och ynkligt mitt förra inlägg blev. Nu måste jag posta ett skämt. Det här är vad vi hängivna och respektfulla fans over at The Strokes Message Board sysslar med:

A penguin takes his car to the auto mechanic. The mechanic tells him it will be a little while, so he decides to go across the street to get an ice cream cone. Penguins are unfortunately not well-equipped for handling such foods, so things get a little messy. But the ice cream is great. The penguin returns to the mechanic and asks him if he knows what is wrong with the car.
"Ah, man, looks like you blew a seal," the mechanic tells him.
"NO NO!" the penguin replies, "It's just ice cream!"

Haha.

They only want you when you’re seventeen, when you’re twenty-one you’re no fun: part deux (alternativt: en slampas bekännelser)

När jag var sjutton var jag så fucked up. Jag hittade ett gammalt ritblock från augusti förra året:

Du är bäst, det vet du. Du är trettiotvå år och har en oantastlig karriär, en fantastisk fru som kan både diskutera filosofi och suga kuk och tre barn som gör mål på sina fotbollsmatcher. Du har svar på allt, du är satirens mästare och ingen kan fälla dig i en konversation. Du äger orden. Du klär dig oklanderligt, bor i en stilrent men personligt inredd femma med terrass i vasastan dit du bjuder vänner varje helg. Ni äter långa middagar och dricker grappa och talar om världsnyheter och om revolutionerande konst. Du är lyckad; du har allt du ska vilja ha.
Men ändå kan du inte stå emot när jag kommer med mina sjuttonåriga bröst och du ser din chans att vinna det också, att visa för dig själv att du fortfarande kan. Du tror att du charmar mig med din kunskap, din världsvana, när allting bara är planerat och det enda jag vill är att bräcka dig, att rasera dig och din illusion av framgång. Jag kan ditt spel, du är inte annorlunda än de andra männen och vi sköter vår mimik perfekt, vi går i en fullkomlig simulation av ovetande in i det och efteråt är du borta för alltid, du kan inte för ditt liv förstå varför men ändå är du så nöjd, du kan ju fortfarande men i mina ögon är du död, jag har raderat dig med det gift jag har som är min framtid. Och du är fortfarande rikare än jag och du kommer alltid att vara mer respekterad i de rätta kretsarna men jag vet att i enrum vinner jag er allihop för det vapen jag har kan ni aldrig komma nära på något annat sätt än det att ge efter för mig för det är något ni aldrig köpa för pengar, aldrig arbeta er till eller ens stjäla, för det vapen jag har är ungdomen och det är därför vi hatar varandra. Din förutsägbarhet dödar det jag kanske hade inom mig för det finns ingen utväg, jag vet att snart är jag du och när jag förlorat detta enda eftersträvansvärda, när jag står utan mitt vapen, då är jag maktlös och då skall jag också dö för ni har redan dödat mig när ni gjort som jag sagt.

Jag minns att jag skrev det efter att ha läst en artikel i DN Kultur om en extremt självgod svensk mediepersonlighet med eget kontroversiellt humorprogram i teve. Och efter otalet nätter på Berns. Det är verkligen den här reaktionen man får. Jag är så stolt varje gång jag säger det. Alltid samma reaktion. Va? Är du bara arton? Hans initiala chock och misstro, han måste testa mig, han vill se legitimation. Jag visar honom legitimation och han ska alltid ropa på en kompis och visa och så står de där, de stirrar på mig, på leget, på mig och skrattar chockat. Så ung och redan så insatt och hon kan ju allt vi kan hon förstår våra musikdiskussioner och hon är bara arton. Och de står kvar och pratar med mig och skrattar ännu mer när hon dricker whiskey också och efterhand lägger sig chocken, den byts ut och övergår istället i en självgodhet så talande, så motbjudande men ändå ofrånkomlig när han inser att han kommer att få ligga med mig i alla fall, han kommer att få sätta på en artonåring ikväll han kan fortfarande och jag låter det ske. Jag låter det ske för jag vet ju vad det handlar om och det är lika mycket på mina villkor och jag spelar nästan ännu mer berusad än vad jag är även om det oftast inte behövs eller ens går, och jag ser deras jämnåriga tjejkompisar som står i ett hörn och stirrar hatiskt på mig och min kompis och jag möter defensivt deras blickar och vet att deras tid är över och att jag alltid vinner för jag har någonting som de aldrig kan få.

Inte konstigt att man blir fucked up och alldeles bedårad av sin egen ungdom när alla alltid reagerar likadant varje gång. Man lär sig sitt värde. Jag började gå ut på falskleg när jag var fjorton och när killar hade frågat hur gamla vi var viskade alltid min kompis i mitt öra och frågade om jag hade ljugit om min ålder, hur gammal jag hade sagt att jag var. Ljugit om min ålder? Inte en enda gång har jag gjort det. Varför skulle jag, när jag får den här reaktionen? Alltid omringad av killar, alltid gratis sprit i baren, alltid ett givet övertag. Jag var så rädd för att fylla arton. Jag var rädd för att fylla arton för då skulle jag vara tillräckligt gammal, och i min värld var det lika med förbrukad. Jag var övertygad om att jag var tvungen att ha blivit omskriven i Dazed & Confused innan jag fyllde tjugo. Förkrossad när jag insåg att illustratörsutbildningen var på fyra år, det skulle ju aldrig gå.

Men jag fyllde arton. Och överlevde. Det finns ju trots allt tjugoårsgränser kvar att ta sig förbi. För att inte tala om tjugotreårsgränserna, kreddställena, sjuttiotalisternas hangouts. En garanti för att alltid vara yngst och vildast och olagligast.

Och alltid tillhöra någon. För det är inte så att det är jag som kindpussar vakten utanför Riche. Det är inte så att det var jag som var innehavare av bernskortet. Jag är yngst. Jag har slätast hy. Höjer flest ögonbryn.

Men efter ett tag är det inte så jävla kul längre. Det är inte så jävla kul att aldrig veta om vakten kommer känna igen mig ikväll också eller om han kommer att vara elak och säga har ni legitimation flickor och sedan skratta och säga att ni är nog lite för unga för det här och man måste stå ut med skammen och till och med fråga om det verkligen inte finns några undantag och höra nej fast man vet att det finns det för man brukar vanligtvis tillhöra dem och sen måste man vända sig om och gå förbi hela kön igen, åt fel håll. Och man är alldeles för fint klädd för Debaser men man hamnar där ändå och till sist blir det ändå ganska roligt att man är den allra slampigast klädda på hela stället med sitt fashionhår och sina läppar och sina fjortoncentimetersklackar och sin chiffongklänning. Och man skrattar med sina kompisar och beställer mer vodka lime i baren och dansar till varje sång men ändå finns det någonting hela tiden under ytan och det träder fram, det träder fram i en hundradels sekund i pausen som uppstår mellan NY Lipps och Deceptacon, i ett ögonkast mot dörren en blick på klockan en hand som rättar till håret en plötslig brist i koncentrationen, men den följs alltid direkt av ett leende för vi bryr oss ju egentligen inte. Om att vi inte var tillräckligt snygga ikväll, inte tillräckligt betydelsefulla för att vakten skulle släppa in oss trots att han vet att han har gjort det tusen gånger förr. Och även om vi aldrig, aldrig skulle säga det så tänker vi alla likadant: ser vi för unga ut, är det jackan, skulle jag valt platta skor istället och kanske att det är luggen som får mitt ansikte att se rundare ut, man ser yngre ut då. Och vi är så långt ifrån dem, vi är så långt ifrån de sofistikerade kvinnorna i svarta knälånga omlottklänningar som har känt bartendern sedan de pluggade tillsammans på Konstfack och fortfarande får vara med för att de har någonting att säga, de har referensramar, de får dem att skratta. Och vid någon tidpunkt slutar det vara roligt att vara hatad av dem, skämten om deras rynkor i ögonvrån och deras slitna bitterhet och passerade utgångsdatum börjar eka ihåliga, den totala övertygelsen om att yngst alltid vinner börjar rämna. Det kanske inte alltid är bättre att vara den som han är otrogen med istället för att vara den han går hem till efter att ha varit otrogen. Man måste kanske släppa lite, riskera att bli den lättlurade där hemma. Långsamt inse att hundratjugotre nummer till män och trettiofyra nummer till kvinnor i telefonboken inte är helt i sin ordning.

Det är mycket bra att börja inse detta. Betryggande. Det finns faktiskt coola människor över tjugo. Jag måste sluta använda min ålder som en undanflykt, det är så lätt när man bara umgås med äldre. Man måste liksom förekomma alla som man vet kommer att dissa en bara för att man är tio år yngre, kolla jag är medveten om att jag inte fattar någonting haha. Tror att jag säger jaja, det förstår jag väl när jag blir äldre ungefär fyra-fem gånger i veckan. Väldigt effektivt: alla skrattar och jag förekommer deras kritik och jag slipper tänka nu. Sedan vad "när jag blir äldre" innebär väljer jag helst att lämna obestämt. 25? 30? Ska jag förstå allting då?

Under hela min tonårstid var jag totalt övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde tjugofem. Var det Ian Curtis som sa det först? Jag läste verkligen NME alldeles för ofta för mitt eget bästa. Snart kommer jag säkert inse att jag haft en jävla tur som aldrig haft mer problem med lagen än vad jag haft, med tanke på alla droger, alla falskleg, allt totalt lev-hårt-dö-ung-tänkande. Men fan! Där kom det igen. "Snart kommer jag säkert inse."

Vad gör man egentligen när man inser att man är en avskyvärd människa? Får man cred för att man inser det? Eller är det bara ännu värre?

Man knarkar, antar jag. Fan.

Gud jag måste gå hem. Tanten som sköter allting tekniskt på nedervåningen hatar mig redan och ger mig bitchblickar varje gång jag har kjol. Och nu har jag förstört henne elektriska häftapparat. Jag skulle bara försöka byta häftklamrar och så stod det "push" på en liten röd knapp och då gjorde jag det och så GICK DEN AV. En sån maskin kostar typ tretusen. Hon kommer att skära halsen av mig. Eva är en ytterst bitter kvinna i fyrtiofemårsåldern som alltid bär tofflor och när hon sade att hon har en sjuttonårig dotter sade jag ojdå det är en farlig ålder och skrattade lite och hon bara du det är nog ingen fara, och så rynkade hon på näsan och kollade lite snett på mina kläder igen.

Ni kan skratta om ni vill, håna oss vi rör oss ni står still

Saker jag diskuterat med män på klubb de senaste kvällarna: skillnaderna söder/Stureplan, vad ska jag göra efter gymnasiet, är det roligt att vara arkitekt, hatar eller älskar vi Nöjesguiden och Rodeo, varför fick Crash så bra kritik och vad säger det om dagens medieklimat. JAG MÅSTE ÅKA HÄRIFRÅN NU. Inte ens jag har någonting intressant att säga i den här stan. Fast tänk om det är som i den där artikeln jag läste, var det Martin Gelin eller var det Per Hagman? Som skrev om att han hade rest mer än någon annan men ändå alltid gjorde samma saker... Fredrik Strage var det! I DN, han började med att skriva om hans morfar som skulle utanför hembyn för första gången eller någonting sådant, och hur han tyckte synd om honom men när han tänkte efter så hade han ju egentligen inte vidgat sina vyer särskilt mycket mer. Han hade rest världen över men alltid rört sig i samma kretsar. Han var för internationell för att kunna uppleva någonting nytt. Ja herregud, vem fan vill vara internationell? Jag har alltid trott det, jag köper i-D och WAD och ANOTHER MAGAZINE på press stop varje månad/kvartal och när jag var på middag på Teatergrillen med min tjeckiska supermodell-kompis och hennes familj sade mamman med silikonbrösten att jag verkligen var ”en internationell partyflicka”. Jag låter som en parodi på en karaktär ur min bok. Men att vara internationell är ju typ som att svara ”allätare” när folk frågar vad man lyssnar på för musik (en dödssynd fick jag lära mig genom Cosmopolitan när jag var tretton), alltså jävligt tråkigt. Intetsägande. För rädd för att missa någonting för att verkligen märka vad som händer någonstans. Rotlöst. När jag var liten (13-17) ville jag tatuera in 747 på ankeln, dels för att kentlåten ”har betytt så mycket för mig” och dels för att 747, flygplansmodell som det är, ”symboliserar min inneboende rotlöshet” (skilsmässobarn och uppfostrad i två olika världar och i storstaden och allt, sob sob). Att ha en tatuering kanske inte vore så dumt i alla fall, varje gång man vill bli av med en kille skulle man kunna sätta igång och svamla om symbolik och personlig utveckling och behovet av att konfronteras med sitt förflutna.

Men tillbaka till artikeln. Jag hittade den här. Det är Fredrik Strage som skriver, och citerar Per Hagman.

”Det spelar ingen roll om jag åkt till London, Paris, New York, Los Angeles eller Berlin. Kulturellt och mentalt förflyttar jag mig inte en millimeter från det så kallade SoFo-området på Södermalm i Stockholm.”

(alltså, det där var inte Per Hagman, det var Strage)

Tänk om det kommer bli så? Även om jag bor i London kommer jag ju att se samma filmer, lyssna på samma musik, läsa samma tidningar. Prata om samma saker. Jag vill inte bli en hipster. Men jag vill inte vara en smyghipster som ironiserar över hipsters heller, vilket jag väl tyvärr är. Fast jag erkänner ju mina brister och adolescenta groupieböjelser och obsessioner och myglar inte med att jag kommer från en fin villaförort så då får jag tycka att randiga munkjackor och truckerkepsar och ”ironiska” glasögon är snyggt (please insert: extremt krystat och självdistanserat skratt).

Fast indie kan jag ju inte heller vara. Herregud, när jag åkte tunnelbana häromdagen gick det förbi ett tåg med smala och lockhåriga hundrasextiofemcentimeterstjejer i perfekt slitna och jättesmala jeans. De blåste såpbubblor.

Och framförallt: ärlig, kan jag inte vara. Skulle vara ytterst bekvämt: var bara ärlig med allt du tycker, fuck subkulturer och klasstillhörighet och förhoppningen om att någonsin bli omnämnd i Dazed & Confused så blir allting jättebra och en strålande personlighet träder fram. Strålande och originell, framförallt originell. Men ärlighet fungerar absolut inte. Ärlighet är äckligt. Jag jobbar fortfarande på att komma över min fantastiska livslögn att dö för: om du verkligen bryr dig om en människa så ljuger du alltid när det behövs. Jag ser det verkligen som en tjänst att ljuga för folk, att skydda dem från sanningen. Men det är väl någonting man kommer över när man fyllt tjugo (och jag vet att min indoktrinerade åldersfixering och min självgodhet över att vara för ung för att göra det jag gör parallell med min extrema panik över att åldras är jätteirriterande, och jag ska återkomma i ärendet, eller så får ni läsa om det i boken för det är typ det den handlar om, i grunden, fast det kommer säkert ingen att förstå).

How do you wake someone up from inside a dream?

På Riche spelar de musik som man läser om I Rodeo och kvinnorna har genomskinligt nagellack och smuttar på vitt vin och bär klänningar. På Riche är allting gratis. På Riche är männen vackra men förstår inte varför groupie är ett bra tema för ett arbete. Jag har sagt att jag ska sluta gå till Riche eftersom de kollade leg på mig när jag bar min WS-outfit. Men icke. S har blivit alldeles kreddig av sig med sin nya fashionpojkvän. Så igår var vi på gratisfest i nya Acne-butiken (jag gick direkt från jobbet till teckningskursen till butiken. Osminkad. I kontorskläder. Det var tandläkarbelysning och alla var avslappnat vackra och bar Acne. Jag med. I PANNAN) med lussebullar och lösgodis och glögg och vin och öl. Och drinkbiljetter. Fast de gällde ju inte där. De gällde på Riche. Jag tror helt ärligt att det var första gången jag sa nej till en drink igår. Fast jag fick en ändå så jag var antagligen inte särskilt övertygande. Jag fick ungefär sju, nu när jag tänker efter. Somnade klockan fyra och gick upp klockan sex. Jag mår jättebra idag, verkligen (har just ätit lunch I två timmar på Spisa hos Helena med S. De spelade Lisa Ekdahl och hade mjuka soffor).

Men Riche, iallafall. Mot all förväntan hade jag askul. Aldrig känt mig så ful I hela mitt liv dock (jag kollade mig I spegeln I morse och såg att jag fått tre finnar på kinden. Min första tanke: shit, jag ser ut som Julian. Haha.). Fast kanske just därför? Om man ska gå på fashionställen med idel snygga människor kanske det bästa man kan göra är att vara så ful som möjligt, man försöker inte ens liksom utan går in med inställningen att man ändå är fulast så man kan göra vad fan som helst. Man har inte en chans att få ligga ändå. Typ som att fula killar alltid är asroliga att prata med. För det finns det faktiskt där. Det finns extremt mycket fula killar på Riche. Fast fula och inflytelserika, typ skivbolagsmänniskor och AD:s och webdesigners och förläggare. Sådana som en gång I tiden gärna inflikade att de "helt omotiverat" fått ett bernskort hemskickat. Nej men usch. Nu börjar jag låta som någon som vill låta som någon slags kulturanalytiker. Not that I am. Jag ville bara skriva att det var gratis och det var roligt och jag blev packad och arkitekten som raggade på mig sade med stolthet I rösten till alla han presenterade mig för att jag var arton år och jag kommer nog inte sluta gå till Riche I vinter heller.

I wish two drinks were always in me

Jaha. Här tror man att man gått vidare med sitt liv och så shufflar iPoden in Electricityscape och man börjar typ grina. I tell you, den låten kommer att bli min undergång.

Drömmar med vingesus

Igår var jag på luciakonsert I Oskarskyrkan. Det var två mycket vackra och stimulerande timmar. Saker jag tänkte på: om jag var tvungen att ha sex med någon av gossarna i kyrkokören, vem skulle det vara; om man gör Kylie-knip, fast bara med ena skinkan, får man sned rumpa då; vilket karriärval ger störst chans att jag någonsin kommer att ligga med Julian Casablancas; vem skulle vara den första att tala efter att jag ställt mig upp och vrålat KUK; är Ingeborg lucia bara för att hon inte kan sjunga eller för att hon låter dirigenten… röra vid henne?

Coolt: Death Cab For Cutie kommer till Sverige i februari och JAG KOMMER INTE ATT VARA HÄR DÅ. Lugers nyhetsmejl har alltså börjat handla om saker som ligger för långt fram i tiden för att jag ska bry mig. Då känns det. I'm going.

Alltså, jag är inget DCFC-fan. Vore det typ, ja, The Strokes hade jag avbokat allt. Kommer antagligen att ha en major panikattack om jag faktiskt är i London den 24e januari. Och den 17e och den 18e februari. Herregud, det är till och med min namnsdag. Tror jag ska maila Ryan Gentles och överklaga.

Yeah! New York

Men älskade, älskade chef. Hon fick reda på varför jag var borta i torsdags och nu sitter hon och skickar mejl med varenda ledig position som vårt företag erbjuder på New York-kontoret. C:s plan: jag bor inneboende med The Strokes, utcharmar Juliet och gifter mig med Julian. Han och jag flyttar in i en schysst vindsvåning vid St Mark’s Place och bjuder över henne på vår house warming. Vi bjuder såklart även bandet (C har aldrig hört dem men var genast med i matchen när hon insåg att ”SHIT ÄR DET DREW BARRYMORES POJKVÄN”), Fab faller som en fura för C:s vackra blonda änglalockar (Drew är väl brunett nu igen?) och de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar. Håller just på att googla mig fram till en BA i Psykometri.

Sunshine, I wouldn't wanna be in your shoes

Folk Med Makt på Artistiska Institutioner vill att man ska tänka när man ritar:

"We also value a portfolio of work that includes continuity of ideas and a series of images (or objects) which relate in some way to each other. This is preferable to a purposeless and random collection of pieces of work."

Förra veckan kom jag ju på vad jag skulle ha för teman, men jag hittar inte den jävla post-it-lappen som jag skrev upp det på. Jag tror det var typ Groupie (otippat), Manliga Pinuppor och någonting jag ville döpa till Step Into My Office, Baby (inte heller särskilt otippat), om sexiga sekreterare som mobbar varandra för att få uppmärksamhet från världens snyggaste chef. Mest för att få rita sexy business women i pennkjolar. Mycket inspirerat av Wallpaper.

Jag förstår inte London. Alla ställen jag tror att jag vill bo på har jag tagit direkt ur texter av The Libertines: Whitechapel, Vallance Road, Cally Road, Bethnal Green... kanske borde jag lyssna en gång till, på kontexten. Hade jag varit extremt Pulp-fan hade jag fan vart på väg till Mile End.

I love you more than being seventeen

Skulle ta mig hem hela vägen från jobbet utan att lyssna på The Strokes, hade jag tänkt. Laddade med How Soon Is Now, Ava Adore, Placebo, Yeah Yeah Yeahs, The Kills och annan musik som skär hål i hjärnan när rätt använd. Jag åker från T-Centralen och ut i förorten, typ fyrtio minuter. Jag klarade mig till Karlaplan.

She's a show-off, Xanax, Zoloft

Haha! Jag är VIP på Apoteket! Alla mina meds är gratis. Being fucked up rocks.

Livet går vidare. Det finns fler än fem män i världen som jag kan tänka mig att ligga med.

Fuck List Dec 12 2005:

1.
2.
3.
4.
5.
6. Joaquin Phoenix
7. DJ på Urban Outfitters i Dublin
8.

Ja, det här går ju jättebra. Är jag undermedvetet asexuell eller? Välja folk i samma land går ju inte.

Jag har tagit bort armbandet.

Flight Academy

Men deprimerande värld. Om inte hon, som skriver så bra, kan få ett jobb; hur i helvete ska jag klara mig?

Hearts and minds and melodies

Distans. Jag börjar acceptera att det är över. Mitt liv handlar inte bara om The Strokes. Nej.

Choose a band and answer only in song titles by that band: The Libertines

Are you male or female: Sister Sister
Describe yourself: Narcissist
How do some people feel about you: What a Waster
How do you feel about yourself: Can’t Stand Me Now
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Anything But Love
Describe your current girlfriend/boyfriend: I Love You (But You’re Green)
Describe where you want to be: Albion
Describe what you want to be: In Love with a Feeling
Describe how you live: I Get Along
Describe how you love: Horror Show
Share a few words of wisdom: Don’t Look Back Into The Sun

Now I know: you belong on the radio

Jag vet att dagens låt aldrig hände, men jag måste skriva om den låten som varit dagens låt i en vecka nu. Jag minns en diskussion om musik som jag och min Hits for Kidz-kompis C hade: hon förstod inte hur jag kunde lyssna på så deprimerande musik (vi snackar alltså The Strokes nu, jag har aldrig rört en skiva av Radiohead eller Muse), när man kunde "lyssna på Barbie Girl och bara bli så glad!" Well, C, musik fungerar så inom de flesta genrer. Denna låt får mig att vilja dansa mig igenom varje vagn på gröna linjens 07:45-tåg och dra med mig alla grå herrar i beiga överrockar. Att studsa över snöslasket vid t-centralen och skrika and all the words to that other song i heeeeeeeeeaaaaaard yesteeeerday uppifrån Kungsbron. Aldrig göra någonting som innebär att jag inte kan lyssna på den här låten samtidigt. Electricityscape kommer att bli min undergång.

Men SKATT, det ska de ha, de klåparna

Ingen DN idag. Heller. Jag blir så matt. Svag. Vill ungefär dö. Var ska jag nu läsa om konserten? Jag måste hata en recensent idag känner jag. Och på dn.se finns naturligtvis ingenting. Oh inverted world.

Please Describe Yourself

Choose a band and answer only in song titles by that band: The Strokes

Are you male or female: In Her Prime
Describe yourself: Obstinate. Or, last nite: Juicebox
How do some people feel about you: You Talk Way Too Much
How do you feel about yourself: I Can’t Win
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Between Love & Hate
Describe your current girlfriend/boyfriend: Someday
Describe where you want to be: Last Nite
Describe what you want to be: Alone, Together
Describe how you live: Barely Legal
Describe how you love: Hard To Explain
Share a few words of wisdom: You Only Live Once

Hihi. Att fylla i formulär är bland det roligaste som finns. Att få in Ze Strokes gör det inte heller direkt tråkigare. Tack du modemedvetna människa på http://shopblogg.webblogg.se/

Fast jag såg fyra kändisar. Andres Lokko, Lisa Millberg, Howlin' Pelle och Maria Andersson. De var säkert på efterfesten. JÄVLA MEDIAHOROR.

I wanna get famous so I can fuck Julian Casablancas

Detta är mig från min absolut allra minst smickrande sida: fangirl/groupie/stalker. Jag kommer antagligen att radera det här meddelandet när jag återfått distans (fuck it, aldrig haft, kommer aldrig få). Men jag har ju typ tre läsare så det gör kanske inget.

Jag hatar alla tjejer med fula fyrkantiga gröna klistermärken som det står THE STROKES GUEST LIST på. Och jag hatar varje människa av kvinnligt kön med ett backstagepass runt halsen (det fanns en).

Jag kommer inte att leva på det här ett halvår som jag gjorde med The Libertines. Jag kommer inte att tänka tillbaka på kvällen och le för mig själv varje dag. Jag är inte ens glad nu. Spelningen var perfekt, de nya låtarna lät bra live och jag kunde verkligen alla ord och de spelade massor av gamla låtar och jag log som en South Park-figur hela konserten igenom och alla dansade och jag var genomblöt och det var en absolut autistisk upplevelse. Men jag minns inte det. Jag minns: vi gick inte på efterfesten. JULIAN WE WERE SUPPOSED TO GET MARRIED WHAT HAPPENED? En perfekt spelning räcker inte. Jag vill komma närmare, ha mer, få honom att inse att jag inte bara är att fan; att jag faktiskt ÄR SOM HAN. Jag vill vara viktig för honom, viktigast, vara med överallt och vara oersättlig. Jag vill ha honom bara för mig själv och han ska vara trulig och alkoholiserad och begåvad och underbar och det är bara jag som ska förstå. Vi ska bo i New York.

Varför räcker det inte? Varför håller jag på att gå under av självömkan och ångest för att jag inte festade med The Strokes? Jag borde aldrig börjat gå backstage, efter det blir det aldrig mer en hel konsertupplevelse om man inte gör det varje gång. Jag läser om spelningen i tidningarna och det känns som att jag missat den. Jag har fortfarande inte tagit bort armbandet. Jag kan inte. Det känns som att jag har drömt alltihop till och med när jag har det att kolla på. Jag kan ju inte ha sett The Strokes. Jag har sett The Strokes. Jag dör. Det är över.

Jag är sinnessjuk. Jag vill ha dem alla fem i en bur i mitt vardagsrum och aldrig släppa ut dem för andra människor att se.

När jag blir känd.
När jag blir känd.

Annars ska jag bli stalker. BECAUSE YOU BELONG TO ME.

Twelve. Fifty-one. IGEN. Ngh.

Idag har jag: kollat hur man enklast googlar sig fram till min blogg, skickat tretton mejl till alla mina internationella kontakter (= gamla språkreseragg), bitit ned alla mina naglar, druckit fyra koppar kaffe, försökt äta lunch (misslyckats), räknat antalet tangenter på ett tangentbord (108), byggt en gubbe av häftklamrar. Jag är inte alls ofokuserad på grund av nervositet inför kvällen. Ska ha asviktigt IELTS-delprov klockan halv tre. Kommer gå helt sjukt bra.

Ze Strokes Story

Jag åker från jobbet halv elva, fortfarande kräknervös, är så vimsig att jag tar fel jävla linje och fattar först vid Mariatorget. Förlorar cirka tjugo minuter. Spanar misstänksamt på varje människa med converse på tunnelbanan. Fyra stycken var på samma tåg som jag, alla skulle till Pet Sounds. Kommer fram fem över tolv: kön sträcker sig runt hörnet, in på halva Östgötagatan. Jag sätter mig på en Arla-back och börjar vänta. Alla håller plats åt någon. Jag och tjejen framför snackar lite skit om "folk utan respekt" "ingen skam I kroppen", tills HENNES jävla kompis som hon hållit plats åt kommer. När jag kom dit var det 99 pers framför oss. En timme innan biljetterna skulle släppas var där 170. Kompisen (L) till hon framför (C) var inte ens säker på om det skulle vara "värt det". QUÉ? Så vi hänger, spelar kort, lyssnar på musik, röker, fryser. Jag satt under en pastellblå och pastellrosa sovsäck. Bum cred. Klockan fyra går C och L för att köpa mat på Seven Eleven och då [pang] börjar alla att rusa fram mot ingången och alla skriker NEJNEJNEJNEJNEJ och greppar desperat efter sina tillgångar (verkligen DESPERAT, det var typ som en tsunami) och springer. Jag ringer C och skriker I falsett DE SLÄPPER DEM NU NI MÅSTE KOMMA. Tappar tjugo meter på en kvart och är vänlig nog att släppa förbi en tjej på en och femtio som höll på att kvävas, varpå hela hennes jävla entourage, MED RESVÄSKOR, följer efter. Tappar fem meter till. Vi står helt packade, jag kan alltså inte röra ett finger, I TVÅ TIMMAR, alla pressar och folk skickar astmamediciner fram och tillbaka och hela tiden ser jag, inne I affären, hur folk som kom klockan kvart I fem släpps in och får biljetter och fina röda armband runt sina handleder och kollar ut på oss och garvar. Christian stod trettiofem meter bakom mig och fick biljett kanske en kvart efter att de började säljas. Jag hatar världens medborgare. C ringer (de stod tio meter bakom mig I kö nummer två, alltså I Trängselkön Efter Rusning) och berättar att hon och L har fått biljetter. Hon säger också att det bara finns 150 stycken kvar. Jag har kanske fyra meter kvar till dörren, men å andra sidan är kön cirka tjugofem pers bred. Men jag har hela tiden hållt mig längst in mot väggen för jag tänker att Pet Sounds-människorna måste förstå att det är de på ytterkanten som trängt sig, så jag tänker att jag klarar mig. Icke. Idiot-Pet Sounds-människorna släpper in FRÅN ANDRA SIDAN DÖRREN, icke-kö-sidan. Tre meter. En tjej signalerar inifrån affären: 60 biljetter kvar. Jag står alltså och lutar ungefär 110 grader för folk trycker så hårt. Jag ser en annan tjej jag pratade med I kön stå precis vid dörren. Hon höll plats åt fyra pers. Hon pratar med en vakt och mimar: tio biljetter kvar. Hon släpps in. Jag är I PORTEN till Pet Sounds. PS-killen tar in folk från ytterkanten (de som kom typ 17:25). Dörrarna stängs. PS-killen ropar: ni kan gå hem, det finns inga biljetter kvar. Jag NUDDAR dörren. En ful goth-brud bakom mig börjar hulkgrina och jag identifierar mig med henne. Jag hänger kvar tio minuter, PS-killarna kommer ut och säger: gå hem, DET ÄR SLUT, vi STÄNGER NU. Jag går hem, tears streaming down my face.

















































Jag går tre kvarter. Sen tänker jag: i helvete heller. Jag kan inte ge upp så här lätt. Så jag kommer på att jag kan ringa och fråga om jag får köpa L:s biljett, eftersom hon inte ens var säker på att hon "ville lägga ned 250 spänn" på några hon "redan sett". Armbanden har någon slags säkring, men whatev. Så jag ringer C (jag grinar) och hon säger att L kan tänka sig att sälja för tusen kronor. Människan som fått lyssna på min iPod i tre timmar tänker ta tusen spänn. Men jag bara: ok, jag gör det. Så C säger åt mig att vänta utanför Pet Sounds, hon kommer och går med mig till L. Jag väntar utanför Pet Sounds där hulkgråttjejen sitter med sina två kompisar och hulkgråter ännu mer. Jag frågar medlidsamt om de inte heller fick några biljetter och de svarar: vad fan ser det ut som? Trevligt, trevligt. Så jag hänger där, tar en cigg för att lugna mina känslor, torkar tårarna. En PS-man kommer ut och går fram till hulkgråttjejerna. Han håller händerna bakom ryggen. Han håller i en biljett. HAN HÅLLER I EN BILJETT OCH ETT ARMBAND. Så han frågar hulkgråtbitchen om hon inte fått någon biljett och hon svarar nej. Hennes kompisar har inte heller fått något. Så PS-killen nickar och säger att han är ledsen. Jag stirrar på biljetten och armbandet i hans hand. Hulkgråttjejerna börjar gnälla om att de hört att folk fått gästlista och PS-killen blir typ sur. Jag ställer mig lite diskret bredvid hulkgråttjejerna. Jag harklar mig.

"Jag har väntat sedan tolv i morse" säger jag och kopplar på hundögonen (så gott jag kunde, hade gråtit bort all mascara).
"Jag är ledsen" svarar PS-killen. "Det finns inget jag kan göra."
"Jag är ensam."
"Vaddå, har du inga kompisar?" frågar han och flinar.
"Nej" svarar jag och skakar på huvudet.
"Är du inte med de här?" frågar han och nickar mot hulkgråttjejerna.
"Nej."
"Vaddå, är du verkligen helt själv?" Sedan, till hukgråttjejerna: "Är hon inte med er?"
De skakar på huvudet. Han vänder sig till mig. Han tar fram händerna.
"Då är det så att... vi har fått ett återbud. Det var en tjejs pappa som skulle komma och hämta en biljett och han har inte kommit. Så du kan få köpa den här."
"FÅR JAG KRAMA DIG?"
"Eh... ja, det kan du väl." Så jag kramar honom (han var typ fyrtioåtta och gråhårig). "Kom, vi går in i butiken" säger han.
"VAD I HELVETE SÅHÄR KAN DU VÄL FAN FÖR I HELVETE INTE GÖRA JÄVLA FITTGUBBE!" skriker hulkgråtbitchen och flyger på PS-killen. "DU ÄR JU HELT JÄVLA DUM I HUVUDET! FITTGUBBE! KUK! AAAAARGH!"
PS-killen/fittgubben/Gud skakar av sig hulkgråtbitchen (hon såg ut att vara typ fjorton) varpå hon kastar sig ned på marken och börjar vråla och banka sitt huvud i betongplattorna. Vi går in.


Jag går bakom PS-killen och svamlar typ jag älskar dig du är gud åh herregud åh herregud GUD. Jag hade värsta bagen med mig och hittade inte kuvertet med pengarna så jag fick hälla ut hela väskans innehåll på golvet inne på Pet Sounds (cigaretter, alla låttexter till nya skivan, fyra romaner, en kortlek, iPod, hörlurar, ritblock, pennor, tröja, handväska, vattenflaska, gud jag minns inte allt) under tiden jag hela tiden säger tack tack tack jag älskar dig du förstår inte vad det här betyder för mig åh ja GUD ja, och till sist hittar jag kuvertet (med texten The Strokes 2005-12-08 SEK 230). Han kollar på mig och säger: antar att jag valde rätt person ändå. No kidding. Så jag betalar 250 spänn och får mitt armband och min biljett. Den bokstavligt talat sista biljetten. Klockan är tjugo i sju.
Jag: "Hur känns det att vara Gud för en kvart? Haha."
Han: ler tålmodigt och sneglar på sin kollega.

Kan aldrig visa mig på Pet Sounds igen.

Glöggen går asbra. Har druckit sju koppar. En av de besökande konsulterna stirrar hela tiden på mina bröst. Funderar på att hjälpa marknadsföringsavdelningen lite granna. Jag tappade en ädeloststubbe rullad i pepparkaka på golvet. Han skrattade men erbjöd sig inte att plocka upp den. Betrakatade dock gärna mig medan jag böjde mig fram för att göra det.

Don't be a coconut

Vi ska ha tjugofem kunder på glögg klockan fyra. Min sociala ångest inträder just nu stadie: GRAV. Vem ska jag prata med? Om vad? Jag kan ingenting! Kommer vara Hakki Hälinen på Cissi.

Skivan är bra, förresten. Så om jag ignorerar att det finns en morgondag är jag lugn. Ask Me Anything är fin. Electricityscape är underbar. Gå och köp! När det går. Eller ladda ned, det är typ tusen seedare på varje torrent out there.

Strangers when we meet, strangers on the street, lovers while we sleep

Jag vill radera hela mitt iTunesbibliotek, jag har för många låtar som påminner mig om honom.

Jag fick röka inne igår!

I am the king of the divan!

Det är dagen efter Vive La Fête och jag är fylld av: sorg. Över att ha missat en fantastisk konsert. Inte bokstavligt; jag var självklart på Debaser. Men psykiskt. Jag måste lära mig att förstå att människor som alltid, varje kväll, varje helg, varje månad, tar mer energi än vad de ger inte kan fortsätta betraktas som bra partykompisar. Som alltid är all talking no action. Som peppar inför en konsert i fem månader och sedan, mitt i den bästa låten och mitt i en publik som verkligen ger sig hän, får en "panikattack" och resten av kvällen måste stå blick stilla i baren och blekt le åt "ett bra framträdande". Samt tvinga sina vänner att stå stilla med henne. Och varför inte klaga lite över att (oooh shocking) fötterna gör ont när man har decimeterklackar på sig?

Men whatev. Min outfit var absolut amazing dock. Borde tagit kort. Du vet att du är bra klädd när din mamma tycker att du ser ut som "en handelsvara".

Konserten: varje människa inom en radie av sex meter hoppar och klappar takten. Det är bra. I slutet stormar folk upp på scenen och får instrument. Han den snygga lägger en mikrofon i en saxofon (tror jag, något blåsinstrument var det iaf). Tjejen ser ut som en barbie och har leopardstrumpbyxor och inga skor och de snyggaste ben jag någonsin sett, men av någon anledning dyker ordet "alien" hela tiden upp i min hjärna när jag tittar på henne. Hon har klippt sig, förresten. De spelade Assez och Noir Désir, men inte Mr Le President. Och Ca Plane Pour Moi! Fick mig nästan att glömma bort Negative Nancy för en sekund. Man från Johannesburg säger "I don't know if it's the pants that make your legs look good or if it is your legs that make the pants look good." Vad fan tror han? My legs, såklart.

En annan sak som gör mig så upprörd att jag bryr mig om att skriva om det: män på konserter. Inte män att ligga med (keep 'em coming), men äldre män/gubbar som ser det som sin uppgift att meja ned så många små indietjejer som möjligt på så kort tid som möjligt. Du vet vilka de är, de har skägg och elak uppsyn och är alltid extremt svettiga. Muskliga och gärna lite lönnfeta. 30 something. Kan vara färska ur ett längre förhållande och nyligen ha insett att de ska nog ta och leva ut sin indieperiod nu (bara tjugofem år för sent). De hoppar högt och hårt och konstant. De kommer bakifrån, andas häftigt och pressar sig emot dina nedre regioner och när du ger dem en arg blick för att markera din värdighet ler de lystet tillbaka. Brr. Anlitade av djävulen. Män över trettio borde förbjudas i moshpits. Åtminstone män över trettio över sjuttio kilo.

[knack knack]

Har inte kunnat jobba på hela morgonen på grund av en oro variant kräkframkallande över vad jag skulle kunna säga som ursäkt för att kunna gå och köpa biljetter på torsdag. Alternativ övervägda:

- Begravning
- Min bästa vän har nyss vaknat upp från sitt självmordsförsök
- Min pappa har cancer och ska opereras
- Jag ska göra abort

Vågade mig vid elvatiden bort till min chefs kontor.

Jag: "Cissi...."
Cissi: "Ja?"
Jag: "Eh, det är så att eh... om jag jobbar över varje kväll den här veckan och kommer jättetidigt varje morgon, skulle det då kanske gå att jag eh... alltså, jag skulle verkligen behöva gå tidigare på torsdag, eh, för att eh - "
Cissi: "Jamen absolut, självklart, det är lugnt!"

JAG ÄLSKAR MIN CHEF. Hela eftermiddagen har jag varit alldeles lycklig. Typ hon bara: "Kan du arkivera dessa etthundra nya hängmappar, jag vet att jag borde sagt något för en vecka sedan och att du nu måste göra om hela systemet en gång till, men kan du det?" Och jag bara: "Javisst, chefen, självklart, chefen. Allt bra med kaffe? Te? En bit kanellängd?"

Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela. Jag vet var de ska spela.