You belong to the city now

Jag alskar London! Jag alskar att jobba som receptionist! Till och med att vara bakis pa jobbet ar kul i denna staden, ty har finns EGG McMUFFINS! Har velat ata det sedan jag sag Clueless forsta gangen. Sjukt acklig grej, ost och brod och en javla aggskiva, men den gick ned... Tillsammans med tva cola light och en dubbel espresso. For sadant far man GRATIS nar man jobbar pa kontor.

Till och med dresscoden borjar visa sig vara icke enbart av ondo. It's all about tights. Svarta tunna ar bast, de ar smickrande for benen och variationerna ar oandliga: Louis Vuitton-prickiga; med som langs baksidan av benen a la Marilyn Monroe; Legally Blonde-rutiga, kritstrecksrandiga... well, variationerna ar atminstone... atskilliga. Hudfargade natstrumpbyxor ar ocksa fantastiskt med rundtaade klackskor (vilket ofashionabelt ord). Tack Gud for att jag har en manlig chef nu. Da far man kla sig hur sexigt man vill. Pa mitt forra kontor var dresscoden i princip: ej utmanande. Dalig smak var daremot okej.

Jag verkar fa ge upp mitt hopp om att lata som Peter Doherty om en manad. Jag har gett efter for min Seinfeld/Friends/SATC/Julian Casablancas-uppvaxt. Tre veckor i London och jag har lagt mig till med den gravaste New York-dialekten man kan tanka sig. Tre av varandra oberoende manniskor har sagt att jag later som Karen O.

Plikten framför allt

Jag har gjort läxan! Nu kanske jag borde gå och lägga mig. Ja, och så har jag träffat en ny kompis, som heter Sanna. Hon ville att jag skulle meddela det. Jag träffade faktiskt en till, som hette Melike (me like! Haha). Tydligen betyder Sanna på turkiska "to you". Den lilla slampan. Och så har jag varit och tittat på världens finaste lägenhet, men de som bodde där hatade mig. De spelade svåra. Ringde aldrig. Så får jag till sist ett email:

Hi [namn], Adam said you called round to have a look at the flat.

Unfortunately the concensus is that we are really looking for someone whoworks is older than 25.

This is no way a reflection on you!

Best of luck finding a flat and a course.

Perhaps if you're in the area again we could go for a drink?

Kind regards

[förnamn efternamn.]

God, this just keeps happening. Måste vara influensakilona.

You got a package for me? Really? For ME? Oh you shouldn't have.

Det har maste vara den trakigaste dagen ever pa kontoret. Telefonen har ringt typ fyra ganger idag. That's it. Jag har praktiskt taget betalt for att sitta vid ett skrivbord och anstranga mig for att inte se bakfull ut. Fair enough.

Dock lystes min dag upp nagot av budkillens besok alldeles nyss. Vi har avancerat to the next level. Jag ar minsann inte en receptionist som han bara sager "see ya" till. Oh no. Han fragade hur jag madde, vad jag hade for planer for helgen, var jag kom ifran, hur lange jag hade varit har, hur jag gillar jobbet. Oh yes, we're close now.

"Neutral"

Javla fitt-gubb-ackel-kukhuvud-kund. Stirra pa mina ben i tva dagar och tvinga mig att smaprata hela tiden och skratta at trakiga skamt och saga "really looking forward to seeing you again" och sa ger han mig bara fyra av sex i betyg. Jag ska sa ha langbyxor nasta fredag. Cunt.

En representativ del av befolkningen

Nar man soker pa art foundation portfolio preparation pa technorati.com ar min blogg forsta traffen, uppenbarligen. Fem pers har hittat min blogg via den lanken. Sa besvikna engelsksprakiga artister med ambitioner maste bli. Och vilken extremt shitty sokmotor. Technorati? Man blir ju helt chockad nar man ser att det finns delar av varlden dar Google inte ar Gud. Hade manniskorna googlat det hade de kommit till St Martins (dar ni forresten hittar hinkbilden, hahaha). Man lever i en sa avskild varld, nar man tanker efter. Jag kanner ingen som soker via nagot annat an Google, som vill ha nagot annat an Gmail. Det ar precis som nar man forstar det har med populara pojkar i High School, att det faktiskt inte bara ar en myt som var popular for tio ar sedan att det ar de puckade breda pojkarna med Lacrosse som extracurricular activity nr 1 som vackra flickor vill ligga med. Folk har sa dalig smak. Folk lever kvar i BH 90210. Vi kan inte skicka var basta konsult till Saudiarabien for att mota kunder, for kvinnor far inte jobba dar. Alltsa, fattar de inte att de ar omoderna? Helt passé.

Andra referrals (saker folk sokt pa vilket lett dem till min blogg):

- "klubb/respekt"
- "peder fogstrand"
- "the libertines + efterfest"
- "vad gor jag nu? jag gor laxan, men jag vill inte"

No joke. Ganska bra summering.

I'm with the Band

Jag hann bara lasa tacken, forordet och halva forsta kapitlet pa lunchen for en lovesick tjock kvinna vid bordet bredvid hade ganska intressanta personliga problem, men det fucking rackte for mig for att saga BEST BOOK EVER.

That suit, it's... it's incredible.

Jag kanner att jag maste kopa en marinbla kostym. Det sitter en mycket attraktiv man i min reception just nu, ikladd marinbla, subtilt kritstrecksrandig kostym vilken han matchat med snorda loafers i en ladernyans som narmast antas beskrivas som tan (samma nyans som de extremt vackra skor som reades ut pa Zara Oxford Street igar - OH vilken rea. Size 41 though). Eller kanske en drakt. Ja, en marinbla drakt behover jag for att komplettera min garderob vari just nu endast finns en gra kostym, en svart kostym och en kritstrecksrandig kostym. Kanner att jag inte ar riktigt redo for allt som kan handa in the life of a forty year old woman annu.

Dock kanner man sig inte helt ouppskattad har i receptionen. Inte av kollegorna, fuck kollegorna, men check this:

Jag sitter i ett eget rum med stora fonster mot gatan, sa alla som passerar utanfor ser rakt in. En kille/gubbe kom in i morse och fragade “So what exactly is it that you do?”. Hm. Kanns som att jag borde veta det. Jag sag mig desperat omkring och slet till mig en av alla bockerna vi har i receptionen, han bladdrade och hummade lite och sedan tog han ett visitkort, fragade var jag kom ifran och gick. Jag andades ut. Sedan ringer han pa dorrklockan igen, det var alltsa inte over, sa jag slapper bavande in honom ("Oh hello again, did you want anymore information?"). Och da bjuder han ut mig pa lunch("sorry I just saw you and had to ask"). Alltsa han var typ trettio. Fem. Minst. Och helt vuxen, med portfolj, glasogen och allting. Jag visste inte ens om jag kunde saga "sorry I have a boyfriend" eller om han skulle skratta och bara "I didn't mean it that way", for han ar sa LANGT IFRAN en kille jag skulle vara intresserad av. Han sag ut som en pappa. Allting blev valdigt krystat och jobbigt sa jag tog hans nummer och bara "I will think about it and I'll get back to you" och han sa ok och gick och jag tyckte jag hade hanterat det bra och skulle slippa se honom igen. Sa kom jag pa att han sa att han jobbar typ mittemot. Excellent. Intriger i receptionen. Kunde inte budkillen kommit in och raddat mig? Varfor hander aldrig sant utanfor Legally Blonde?

Vi har forresten fatt en ny flatmate uppe i valdtaktsparadiset. Han ar irlandare och pretty fit. Han har tva saker i badrummet: en deodorant (Hugo Boss) och en rakapparat. I'm intrigued. En man.

Budkillen ar ganska het. Han ler och sager "see ya" varje gang han gar. Oh, I bet you do that to all your receptionists. Tihi.

Funny how I'm not laughing now

http://thestrokes.com:81/webx?50@151.vAvFazbMq20.2@.29d00ec7

Men alltsa vadda? Har de varit i min stad? Det har verkligen GATT MIG OBEMARKT FORBI.

I wish two drinks were always in me... again

The Strokes ar i samma stad som jag nu men jag bryr mig inte alls. Fast det vore trevligt om det kunde SLUTA STA 24 JANUARI OVERALLT.

One day I'll become a great big star (you know like the big dipper)

Jag hatar det. Jag hatar det har. Jag hatar London och jag hatar konst och jag hatar att jobba som receptionist. Jag vill bara gomma mig under tacket. Nej, i madrassen. Jag klarar inte det har. Jag vill borja med kokain for jag kanner mig sa javla shitty. Jag vill bara glomma allt, fa bara en timme I The Bliss… fast jag lar snarare ma ok I tjugo minuter och sen bli hooked direct och spendera resten av mina besparingar pa en kvall, vakna med jordens angest och fucka upp jobbet och borja hora. Jag har fan inte rad att lagga in mig pa The Priory. Jag maste alltsa bli kandis sa jag har rad att latsas vilja kicka mitt annu icke existerande kokainberoende. Ska det vara sa kan jag lika garna satsa pa heroin direct. Eller crack, det verkar trevligt. Om min writing blir fucked up ar det for att jag skriver detta I outlook for att ingen ska fatta vad jag gor och outlook rattar allt sad et blir bra engelska. Gud, Mr Outlook maste tro att jag stavar som en kratta.

Alternative for mitt kandisskap:

- Forfattare. Men alltsa hur glamourost ar det. Om jag lar mig engelska riktigt javla bra kan jag iforsig bli som Jay McInerney eller Bret Easton Ellis. Thanks, London fick just en innebord.

- Extremt framgangsrik groupie a la Pamela des Barres. Haha jag har slutligen bestallt “Confessions of a Groupie” fran amazon.co.uk. Vad fan jag fick fri shipping pa “The Year of Magical Thinking” om jag bestallde for over 16 pund. JA, jag vill ha ett yrke som kraver att jag satsar allt pa utseende. Appearance. Langt boljande har och pals (yes, fore detta vegetarianen speaking, jag ska morda mig sjalv om en halvtimme), larhoga skinnstovlar med decimeterklack, minikjol… that’s it. All kindly paid for by Wiz Kid Mgmt, thank you very much.

- Skadespelerska. Nasta Mischa Barton (fast coolare) vore soft. Ja, Mischa Barton/Juliette Lewis. That’s me. Jag kan bo I LA, det ar ok. Fuck this city. Allt ar svindyrt och det ar kallt och det tar en timme vart man an villa aka. Och inga taxis tar VISA-kort.

- Model for American Apparel.

- Bara kand, typ som Amanda deCadenet. Sa kan jag ocksa ta lite polaroider av min rasnygga pojkvan en morgon och ge ut en bok och alla kallar mig artist. Sa hon ar fotograf. Gick hon I art school? Gick hon i en skola som bad henne "Please illustrate: Do you take showers or baths? Do you like shoes? Theology? Be accurate." GICK HON I EN SKOLA VARS BROSCHYRS FORSTASIDA AR PRYDD AV FOLK I FULA KLADER MED HINKAR PA HUVUDET?

The Office

Sitter I receptionen pa mitt nya jobb. I have to wear a suit at all times. Har fortfarande grav influensahosta. Kanner att det klar mig. Jag ar skitradd hela tiden, jag fattar inte vad de tar de vill att jag ska gora. Jag bara sitter har och ler mot alla utan att ha en javla aning om ifall de ar anstallda eller ifall de ar kunder. Jag at en acklig lunch pa Starbucks. De hade ingen Coca-Cola! Ar inte det sjukt? Sorry, we’re Starbucks, we don’t have coke. Fan, nu kommer nagon. Good afternoon, may I offer you something to drink? Tea, coffee? Vodka? Vodka, please.

Ska forresten till kursen ikvall igen. Jag kommer komma forsent eftersom jag jobbar till halv sex och jag har inte gjort laxan. Oh it's just great that detta skulle bli mitt tillfalle att oka mina chanser att komma in pa St Martins. Jag hatar fortfarande konst. I alla mina brev jag skickar till folk som hyr ut lagenheter skriver jag att jag ar "into art, music and literature." HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Day thirteen, 1:29 p.m.

All of the housemates are in the living room; except for F who is still, for the seventh day now, lying in bed eating painkillers and watching OC.

(OBS: paragrafen ovan är en väldigt rolig pastisch på Celebrity Big Brother, vilket ni är lyckliga nog att inte förstå, eftersom ni lever i ett land vari kulturutbudet bjuder på repriser av Vänner varje dag och tv-kvällens givna höjdpunkt inte är att se på medan en transa, en deprimerad komiker, en före detta Baywatch-brud, en konservativ politiker, en indiekille, en kickerskille och en Paris Hilton-lookalike diskuterar fuktkräm och djurens rättigheter i en timme).

Jag är fortfarande sjukt sjuk. Vaknar fem gånger per natt och hostar upp lite av mina lungor. Den jävla junkien i rummet bredvid mig röker marijuana hela tiden, vilket inte gör saken bättre. Dessutom är jag övertygad om att han går in i mitt rum när jag är borta och tar av mina sömntabletter. Funderar på att lägga in en hotfull lapp i burken, á la ”I KNOW WHO YOU ARE YOU FUCKING JUNKIE AND I AM ONTO YOU”.

London är vackert. Åtminstone är mönstret på mina gardiner vackert, och det är allt jag sett de senaste dagarna. Eller, who am I kidding, det är skitfult. Jag var hos doktorn i tisdags och fick veta att jag inte kunde få träffa en doktor förrän jag hade registrerat mig, och att jag inte kunde registrera mig om jag inte hade proof of adress, vilket man behöver till fucking ALLT här, och som jag inte har. Jag började grina. Pinsamt men effektivt. Den snälla damen bakom disken kryssade i rutan i alla fall och i torsdags fick jag äntligen se en doktor, som undersökte mig i två minuter och sedan meddelade att jag led av ett virus och inte en infektion och han därför inte kunde hjälpa mig. Thanks. Hade det här hänt om en vecka istället hade jag i alla fall fått betalt för att ligga och snora ned Davids lakan. En annan överraskning hos doktorn förresten: jag har gått ned fyra kilo. På typ tre dagar. Soft.


I måndags hade jag min första lektion på Portfolio Preparation for Foundation: Fine Arts på Central St Martins. Vi fick måla av en mycket frodig och mycket naken kvinna. Jag var typ bäst, which was a relief. Inte för att jag kommer bli antagen i alla fall, men ändå. Jag måste klä av alla mina modeteckningar, för det visar sig att tjejer med kläder på sig är adolescent klotter medan tjejer utan kläder på sig är konst. Oh gud vad jag hatar konst. Herregud jag kan ju inte gå på konstskola. Vi fick läxa på kursen, tills i övermorgon måste jag ha utfört min personliga och originella tolkning av en av tjugofem frågor/paragrafer skrivna av någon som heter Paul Thek. Exempel på uppgifter:

- Do you take baths or showers? Do you use perfume or deodorants? What style or look do you prefer? Are you interested in sports? Which? How often?

- Who is Roosevelt? What is action painting? Pop art? The louvre? What language do you speak? Spoken at home? What religious articles do you have in your home? In your family home?

DETTA ÄR INTE ETT SKÄMT. Hur fan vill han att jag ska göra ett konstverk om någon av dessa frågor? Det är ju tusen olika frågor på en gång? JAG HATAR KONST JAG HATAR KONST JAG HATAR KONST.

London's... burning?

London: anländer med sexton kilo övervikt men är för snål/puckad för att ta en taxi, ignorerar allt vett jag borde lärt mig av Razorlight och tar ett tåg via Dalston, sju spanska gangsters blänger på min snobbväska och diskuterar hur de bäst skall lyckas lura mig (jag talar tyvärr spanska, ja), situationen blir lite för hotfull och jag skyndar mig av tåget på nästa station, till deras stora förtjusning. Får gå i ungefär en halvtimme innan jag hittar en taxi som kör fel tre gånger innan den hittar min adress. Oh land of The Libertines.

Lägenheten: Väggarna är täckta med bilder från Vice Magazine samt egenhändigt konstruerade foton i samma stil (pungkulor, bröstvårtor, folk som äter märkliga saker), man får röka inomhus och folk verkar chillade.

Mina flatmates: en australiensisk tjej (Kat) som ser ut som fjorton men visar sig vara 26, ett par från Nya Zeeland: Nikki, 19, hårfrisörska samt bartender/Neil, 28, trädgårdsmästare samt marijuana addict och ett par från London: Rachel, 19, höggravid samt kedjerökare/ Will, 19, student samt fitness freak.

Första fem dagarna röker jag cirka två paket om dagen, dag sex drabbas jag av akut rökförgiftning i huvudet och influensa. Mår för dåligt för att gå på min jobbintervju den 16:e och kan bara ligga inne på mitt rum med frossa och kolla på OC. Nice. Mitt huvud väger omkring fjorton kilo och jag kan inte säga ett ord eftersom min hals är helt infekterad.

Samtidigt måste jag faktiskt leta reda på ett nytt ställe att bo på, mindre än tjugofem minuters gångväg från en tunnelbanestation samt gärna i ett område med en våldtäktsfrekvens på mindre än två per vecka. Jag vill bo i Brick Lane för jag har upptäckt världens bästa café där: enorma bagels med cream cheese och rökt lax, mjuka chocolate cookies, överdimensionerade lattes samt Fabrizio Moretti II bakom disken (gå vidare? Vad är det?). Faktiskt samma klubb som DJ:n från nyårsafton tipsade om (Café 1001), vilket jag förstod först när jag gick därifrån efter tre och en halv timme.

Har varit ute två gånger med en gammal kompis från min språkresa i Bournemouth: The Good Mixer samt Dublin Something i Camden, och Blow Up the Metro på Oxford Street. Men nu har hon åkt tillbaka till Bournemouth och jag känner ingen och mina flatmates bara knarkar hela tiden. Har aldrig varit så osugen tror jag. Hade nästan en flashback från svamparna på tunnelbanan häromdagen, jag blev så jävla rädd att jag typ började gråta. Så drogerna får vänta.

Har varit på American Apparel tre gånger. JAG BOR I EN STAD DÄR AMERICAN APPAREL HAR BUTIKER.

Ugh. Måste ligga lite stilla nu tror jag. Sitta upp är för ansträngande. Mitt näringsintag de senaste tre dagarna har bestått av cirka tjugofem koppar te med honung och citron. Ingenting annat. Jag är inte ens hungrig.

Sorry om detta blev osammanhängande. Har cirka 38,7 graders feber och har stoppat mig full med kodein och paracetamol. JAG SAKNAR MAMMA.

Bye bye/ F.

JAG BOR I EN STAD DÄR MAN FÅR RÖKA INNE PÅ KLUBBEN

Stockholm: SUCK MY BALLS

Step out of my office baby

Har en timme kvar på det här jobbet nu. Är fortfarande sjukt nervös inför avskedet. Måste jag krama alla? Även fula amerikanen? Läskiga vaktmästarinnan? Bitchchefen som tycker jag har för tight kjol?

Vi har precis haft avskedsfika. Slemmig princesstårta. Jag fick rosen. Åt bladen. Sedan fick jag en avskedspresent också: en jävla ljusstake. Med tillhörande doftljus (lime/vanilj, ärligt). Jag tackade och log sött. Sedan när vi fikat klart och jag dukat undan alla elva kaffekoppar och skedar och fat och kaksmulor så kom fula amerikanen in på mitt kontor. Han hade köpt en egen avskedspresent till mig, inget stort, han hade inte ens hunnit slå in det men han ville ändå ge mig något. Det var en bok av Anthony Burgess. Jag fick en jävla ljusstake av Cissi som är världens roligaste människa och en bok av Anthony Burgess av mannen som gärna och ofta kallar sig själv för snuskgubbe och talar om att dra hem tjejer och säger att jag ser ut som kändisar jag aldrig hört talas om men som visar sig ha mycket suspekta bildträffar på Google. The world don’t make sense.

Inatt jag drömde...

... att någon hade postat nakenbilder av mig på The Libertines forum och att hela världens fans nu var vända emot mig. Ingen ville gå på konserter med mig. Bilderna var fab, dock.

Witty Banter

Veronica Mars var råstörig. Fan, man från Seattle, var du tvungen att förstöra ditt rykte sådär?

Wikiquote listar några humoristiska höjdpunkter från avsnittet:

Lamb: [admiring himself in the mirror after bench pressing] You know, Keith, you really should've done more to push fitness when you were here.
Keith: Yeah, I was going to get to that, but the crime-fighting kept getting in the way.

[New Year's Eve.]
Keith: I'm hittin' the bunkhouse.
Veronica: But Dad, you're gonna miss the ball.
Keith: I saw it for the past forty years or so. It, you know, drops. You'll see. Good night.

Det är så härligt, när man tankat en film I två dygn och den tar tre gånger så mkt plats som väntat så man måste slösa alla sina DVD-R för att bli av med alla OC-avsnitt så man har mer än 46 MB ledigt diskutrymme och man kan inte lägga dem på iPoden för den är trasig och så när man packat upp alla jävla rar-filer så får man äckliga bin och cue och när man efter fyra timmar förstår hur Daemon fungerar så lutar man sig tillbaka, tar ett popcorn och börjar se på en 15x15 centimeters (suddig) skärm, med den fantastiska effekten ljud fyra sekunder före bild. Fyra sekunder är inte fyra sekunder när man ser en komedi med Cameron Diaz. Fyra sekunder är fyra år när man ser en komedi med Cameron Diaz. Men en del intressanta upptäckter följde, till exempel vet jag nu exakt hur en kram låter, hur Cameron låter när hon skrattar och slänger med håret kontra skrattar och lägger händerna framför munnen. Det är enorm skillnad mellan ljudet av stegen från ett par Choos och stegen från ett par Blahniks.

Var på Pet Sounds I morse. Enormt framsteg. Tänkte att jag skulle leva ut traumat riktigt ordentligt och även köpa albumet där. Men icke. Thestrokes.com ljuger tydligen, skivan släpps inte alls idag. Besvikelsen är djup och tom och vit.

Det är minus nio I Stockholm. Sex dagar kvar nu.

Veronica Mars! Veronica Mars! Veronica Mars! Tack, tv.com. Fast beskrivningen gör mig något nervös, låter typ som Buffy. Tror jag. Har dock aldrig sett Buffy, men detta låter som jag tror att Buffy skulle vara att titta på. Men vi får la se. 2,3%.

Förresten fuck fuck fuck .cue och .bin, jag fattar ingenting. Jag vill ju se I Hennes Skor nu. NU. Fuck Nero, fuck bitcharna på Piratbyråns forum, fuck Daemon, fuck piratebay.com för jag fattar ingenting.

Fyll mitt liv med mening

Snygga mannen från Seattle sa åt mig att börja titta på en TV-serie som jag skulle älska. Han förklarade massa saker och den verkade asrolig men jag har glömt varför. Och framförallt har jag glömt vad den hette. Helvete. Jag behöver verkligen någonting att göra nu. Typ Amanda någonting... mantra.... mandy. Fuck it. Alla spår välkomna.

JAG KOMMER ATT BO I EN STAD DÄR MAN FÅR RÖKA INNE PÅ KLUBBEN

Alltså. Det var så många fuckable män på hotellet igår. Utdrag från den mentala fuck list som jag komponerade över antalet glas Moët årets sista kväll:

1. Man från Seattle med svart hår och stora fina glasögon. Så cool. Typ trettio.
2. Man från Lidingö med ansikte som Julian Casablancas.
3. Man med keps från New York. Han var ”graffiti artist” och skulle bo på Lower East Side. Jag vill göra en docka av honom. Eller fuck it, jag var bara jävligt avundsjuk.

4. Man från London med ypperlig musiksmak och mad mixing skills. Tog typ hundra år innan han spelade Chilly dock, i alla fall sa han att han gjorde det, men jag vet inte för jag var ute och rökte då. Tror jag.

Oh my oh my. Bara att tänka på dem is having my juices running down my legs. Det var en mkt bra fest. Min outfit var abfab: svart tubklänning med ballongkjol, jag såg sjukt smal ut från sidan för den var så tight, alla komplimenterade mina ben (mest ett lesbiskt par, insåg jag först när ena halvan hade hållt sin hand på min rumpa cirka tio minuter), på den S:s svarta kofta som är typ Acne, i alla fall såg det sjukt designat ut tillsammans, väldigt Marc Jacobs eller bara Louis Vuttion by whomever. Jag hängde mycket i minimalistiskt inredda hörn och utgjorde snygga modereportagebilder. Ja fan, vad snygg jag var.

Jag träffade en kille som såg ut som Julian Casablancas i ansiktet. Ja fan vad snygg han var. Men ingenting blev det, för jag är en fitta. Mitt nyårslöfte ska bli att sluta kalla mig själv för fitta hela tiden. Not nice. Men iaf, han såg ut som Julian i ansiktet men var typ brat. Hade hus i Båstad. Precis som jag, jaja. Men jag råkade prata med en mycket coolare kille, vilket var totalt onödigt eftersom han inte var lika snygg och typ trettio och gift, helvete, varför gjorde jag det, Julian blev tydligen ledsen och gick in och sa till An att jag bara ville socializa och inte prata med honom. Ngh. Varför kan jag inte bara ligga med en snygg kille, varför måste han vara cool? Alltså vad i helvete han var ju fotomodell för bövelen. Extremt vacker. Men icke, jag måste prata med man från Seattle som redan har tretton alternativa tjugofemåringar med intressanta yrken efter sig. Jules blev tydligen sur. Wow. Jag gjorde en fotomodell svartsjuk. HAHA. Och sen när vi skulle på efterfest så frågade han om jag ”hade nåt på g med Seattle-killen eller?” Jag fick inte ta med mig tio pers till hans efterfest så jag drog. Fan. Jag hade rakat fittan och allting.