Det är så härligt, när man tankat en film I två dygn och den tar tre gånger så mkt plats som väntat så man måste slösa alla sina DVD-R för att bli av med alla OC-avsnitt så man har mer än 46 MB ledigt diskutrymme och man kan inte lägga dem på iPoden för den är trasig och så när man packat upp alla jävla rar-filer så får man äckliga bin och cue och när man efter fyra timmar förstår hur Daemon fungerar så lutar man sig tillbaka, tar ett popcorn och börjar se på en 15x15 centimeters (suddig) skärm, med den fantastiska effekten ljud fyra sekunder före bild. Fyra sekunder är inte fyra sekunder när man ser en komedi med Cameron Diaz. Fyra sekunder är fyra år när man ser en komedi med Cameron Diaz. Men en del intressanta upptäckter följde, till exempel vet jag nu exakt hur en kram låter, hur Cameron låter när hon skrattar och slänger med håret kontra skrattar och lägger händerna framför munnen. Det är enorm skillnad mellan ljudet av stegen från ett par Choos och stegen från ett par Blahniks.

Var på Pet Sounds I morse. Enormt framsteg. Tänkte att jag skulle leva ut traumat riktigt ordentligt och även köpa albumet där. Men icke. Thestrokes.com ljuger tydligen, skivan släpps inte alls idag. Besvikelsen är djup och tom och vit.

Det är minus nio I Stockholm. Sex dagar kvar nu.