Could I at least half-jump on you?

Jag vill inte ga pa boksignering med The Libertines ikvall. Jag vill inte ga och dricka whiskey pa Filthy McNastie’s. Jag vill sitta pa mitt rum och lyssna pa Velvet Underground och rita. Fina libertinska saker, spetsar, tyll, satinkorsetter. Dekadenta och blaserade demimonder som ligger och roker pa golv i lagenheter med dimmigt ljus och spetsgardiner. Haret skall ta tid.

Jag ar for bakfull idag. Jag har inte kunnat gora nagonting pa jobbet. Jag har suttit pa min stol och kollat pa Mario 64. Det finns en manniska som klarat det pa sexton minuter. Respekt.

Skriva vill jag gora ocksa. Hemma i mitt varma stora rum i Shoreditch. Jag vill ha ett riktigt skrivbord, en lampa, en stol. Jag ska ha min laptop uppfalld hela tiden och bara svepa ned pa stolen nar inspirationen kommer over mig och sa blir den dar forbannade boken faktiskt fardig nagon gang.

Igar var jag pa den mest fantastiska klubben. Jag kan inte for mitt liv minnas vad den hette men det var en tjugotalsklubb som lag vid Piccadilly Circus; min forsta tanke nar jag steg in i salen var: The Shining. Kvinnorna bar peruker och akta klackskor och klanningar som svepte over golvet och alla dansade rent fantastiskt till jazzmusiken som spelades. Taket och vaggarna var sadar snirkliga och guldpladerade och spegeltackta som saker ar i salar och jag hade pa mig sliten minikjol i svart denim och trasiga natstrumpbyxor och fallfardiga chucks. Rida. Men alla trodde att jag var kand sa det gjorde inte sa mycket. And Carl said I was fine.

Jag gjorde en ganska sa inte smart grej igar tror jag. Efter konserten efter efterfesten efter festen efter efterfesten satt jag i tre timmar pa en fyrtiofemarig skivbolagsmanniskas kontor och lyssnade pa skivor och rokte cigaretter och drack whiskey medan han snortade kokain var femte minut, emellan det att han komplimenterade mina ben och fragade om han verkligen inte kunde fa ha sex med mig, bara lite grann. Han verkade lugn med att det inte skulle ske dock, och vi fortsatte var orgie i mitt psyke och sen ringde han en taxi och jag ska precis ga ut genom dorren nar han sager: Could I at least half-jump on you?

Hahahahahahahahahaha. Man.

Can't you see the sky is not the limit no more?

Hello new best pals.

Jag ar i vad min pappa skulle kalla en uppatgaende spiral. Jesus Kristus. Saker kan inte ga battre an sahar.

Vad gjorde jag i fredags? Sag The Strokes.

Vad gjorde jag i lordags? Var pa efterfest med The Strokes.

Vad gjorde jag i sondags? Vaknade upp hos en man som ar basta kompis med Pete Doherty, Carl Barat, Tom Paddington, Alan McGee, Johnny Borrell och resten av Londons indieelit.

Vad gor jag ikvall? Eh, gar pa privat spelning med Dirty Pretty Things kanske? JA!

Har man min fantastiska expressiva talang och charmerande humoristiska formaga gor det namligen ingenting att alla spelningar pa de uppkommande tva englandsturneerna ar utsalda. Ty man blir inbjuden till deras Secret Gig (det ar dags for mig att reclaima de orden nu) eftersom femton gastlisteplatser gatt till fans. Resten av aterstaende 205 platserna har gatt till ”friends and family of the band”. Friends and family of the band! Londons indieelit! Jag kommer fa katslag.

I'd rather be reckless than rockless

På Koko har S och L redan hunnit köpa öl och sätta sig i en soffa med direkt utsikt över vipbaren när jag kommer dit, jag är sen för jag var tvungen att köpa cigaretter och har fortfarande inte lärt mig bussarna. Jag får leta i nästan tjugo minuter innan jag hittar dem, jag går runt i Kokos röda och dunkande trappor och korridorer och röker, jag anstränger mig för att gå snyggt och tänker på att folk säger att jag röker som Nicole Kidman. Jag är slampigast klädd på hela stället, vilket jag gillar.

I soffan dricker vi öl och röker, men mest sitter vi bara, försök till konversation görs men ingenting fastnar, ingenting leder till någonting, luften är för laddad av vetskapen om att The Strokes kommer att anlända nu, snart, de slutade spela elva igår och Adam Green ska spela halv ett så runt halv tolv kommer de att vara här, klockan tolv definitivt. Varje man med lockigt och runt hår som går genom rummet följs andaktsfullt av trettio par kajalkantade ögon, alltid följda av besvikna suckar.

Klockan tolv har vi suttit i soffan i två och en halv timme och jag är full när vakterna säger att alla måste gå ned och spärrar av våningen. Vi reser oss och jag kastar blickar över ryggen hela tiden medan vi går nedför trapporna för att fånga bara en skymt av Julian, men det enda jag ser är den enorma bringan på säkerhetsvakten från helvetet.

Vi dansar. De spelar Le Tigre och Yeah Yeah Yeahs och Peaches och jag sjunger med och jag dansar och jag kollar pa klockan och jag kollar upp mot vipvåningarna men Adam kommer inte ut på scenen och Julian kommer inte ut på balkongen. Klockan blir halv ett, hon blir ett, hon blir tio över och till sist tystnar musiken, skärmen ovanför scenen rullas upp och Nathan kommer ut och sätter sig vid keyboarden, sedan resten av bandet, sedan Adam. S och L vill inte dö så vi står omkring fem rader från scenen, men när Adam börjar sjunga My Shadow kan jag inte bry mig längre och faller framåt, jag har bara män framför mig och den tjockaste av dem vänder sig om när jag kör en armbåge i sidan på honom, han ser arg ut men när han får se mitt ansikte lyser han upp och nickar, han vänder sig fram igen, sedan tillbaka, han vänder sig om för att titta på mig fem gånger innan han gestikulerar åt mig att ställa mig framför honom, vilket jag tacksamt gör och det är först när han börjar jucka mot mina bara lår i en rytm mycket långt ifrån den av musiken som jag inser att jag måste inse att ingenting är gratis. Men det är ett fördelsaktigt utbyte, han ser till att jag hamnar längst fram av alla (”go over there, right at the front, never mind him that’s just Neil, Neil, move over, he’s Neil, Neil, she’s hot”), med armarna över kravallstaketet som det ska vara och direkt kontakt med Adam. Publiken är lugn och mina revben krossas inte det minsta, men sekunden jag ställt mig längst fram kommer Carl Barât ut på scenen, precis som jag visste att han skulle göra och de spelar Who’s Got The Crack och What a Waster och publiken går mental. Jag tänker på att jag visat Stockholm för dem båda efter att de spelat på Debaser och att jag har kysst Carl och jag ser rakt på dem för att se om de känner igen mig men de ser inte, de har de ögon alla som lever i rampljuset får med tiden, de är inte tomma men de är förvrängande; de ser inte människor, de ser publik. Carl går av scenen. Adam är full och spelar bara ett kort set, kanske tjugo minuter, ingen encore.

Sedan. Vi ska köpa öl och ställa oss jättenära vipsektionen och se coola ut, men hela tiden spelas för bra musik och efter varje låt går vi till baren igen, bara för att bli avbrutna av världens bästa låt och bli tvugna att dansa varje gång vi faktiskt får kontakt med en bartender. Till slut går vi ändå uppför trapporna, jag frågar olika vakter om hela tredje våningen också är avspärrad men de förstår inte ord, de bara skakar på sina huvuden och pekar på mina uppseendeväckande nakna handleder. Jag hänger mot en trappa och studerar Människor Med Armband. Flera av dem är till och med tjocka.

Vi diskuterar knappt taktik, allting är för organiserat, vi har inte en chans att få se någon av dem ikväll.

En man går fram till oss och kastar fram en näve med armband. Han säger: they’re from Razorlight, you have to go behind the stage because this party is over, hurry before the bouncers see you och sen kanske han säger andra saker men jag lyssnar inte för jag är redan inne på toaletten med ett turkost armband i handen, jag pressar ihop de använda ändarna och ber att klister ska finnas kvar och det faller av hela tiden, men L har en hårnål och till sist sitter det bredvid klockan och vi går ut och fram till vakten, som mycket riktigt säger att festen är slut, och jag minns först efter flera minuter att mannen sagt bakom scenen och inte vipsektionen. Jag går nedför trapporna bort mot scenentrén med S och L bakom mig. Man måste ha orangea armband. S och L har orangea armband. Jag tog bara det turkosa när Mannen Med Armbanden sträckte fram dem. S och L har redan gått uppför trappan igen och vill aldrig mer prata med en vakt. Jag tvekar i två sekunder innan jag ber L om hennes armband eftersom de inte vill ens försöka, jag går in på toaletten igen och får pilla i tio minuter innan armbandet sitter någorlunda fast, det är fortfarande trasigt och talande återanvänt men jag går ner och jag släpps in.

Bakom scenen är tomt. Jag går genom långa upplysta korridorer och uppför trappor och genom tomma omklädningsrum, då och då stöter jag på extremt coola människor som står i hörn och röker och är allmänt extremt coola människor. Jag hittar på en förlorad vän och frågar alla jag träffar om de sett en kort blond tjej i röd klänning gå förbi, och de pekar bort mot ett rum varifrån det hörs musik (”most people went that way”). Jag öppnar dörren. Adam Green. Carl Barât. Johnny Borrell. NICK VALENSI. Samt tio män som ser ut som Adam Green/Carl Barât/Johnny Borrel/Nick Valensi. Det var ärligt max femton personer i rummet, alla involverade i avslappnad konversation, definitivt riktiga backstagemänniskor. Sådana som ska vara där. Jag frågar man efter kort blond tjej med röd klänning, han skakar på huvudet och räcker mig en vodkaflaska. Jag fingrar nervöst på min cigarett och dricker fort och mycket. Han ler. Jag fingrar på min mobiltelefon. Jag ringer till L och S för att berätta att det fungerade och går ut genom en dörr till ett mörkt rum för att höra vad de säger. Jag står och pratar med L när Carl Barât kommer efter. Jag står och dör av starstruckhet inombords när Carl Barât nickat och lett mot mig och gått tillbaka till rummet och Nick Valensi sticker in huvudet. Jag tänker: de måste veta att jag inte ska vara här. Jag pratar fortfarande med L när en tredje kille kommer in, han håller i en vodkaflaska som jag tar över för den jag fick innan är tom, jag lutar mig mot väggen och dricker ur flaskan med blicken fastnaglad i hans, fortfarande på telefonen med L. Han väntar tills jag avslutat samtalet då han kommer upp till mig mot väggen, han ställer sig för utgången och lutar sig mot mig, jag är fast med honom och vad vi pratar om är inte ens relevant, jag vet inte hur länge vi står så, men när vi till slut går tillbaka till rummet är det tomt. The Strokes have left the building. I rummet bredvid sitter en kille ur förbandet med en blond flicka med riktiga armband, vi slår oss ned i soffan bredvid dem och dricker av vad som finns kvar och folk kommer in i rummet och pratar med oss men de flesta kommer in bara för att säga hejdå och meddela att de ska gå. Gary från The Libertines, folk jag inte kan namnet på från Thee Unstrung, The Paddingtons, den fula blonda från Babyshambles, en man med backstageklistermärke på kavajen och röda krokodilskinnskor. Jag pillar på mina fransiga armband och drar ned ärmen på L:s kofta lite mer.

Vodkamannen och jag sitter kvar och röker tills våra cigaretter tar slut då vi börjar gå ut, jag är full och snubblar i trappan och slår av klacken på en av mina cowboystövlar och vinglar hela tiden, jag är klar i huvudet men har ingen motorik så vodkamannen måste leda mig och jag gillar känslan av hans händer på mina höfter och han skakar hand och säger cheers mate fucking brilliant night give me a call right till alla vi träffar, alla med armband, alla med klistermärken, alla med öronsnäckor. Vi köper whiskey och cigaretter och åker hem till honom. We fuck. End of story.

I'll tell you something that you'd think I know, I got two tickets to the sold out show

(omg omg omg)

Jag har tva biljetter. Jag ska ga med en ny kompis som jag tankt ringa jattelange. Jag ar ganska glad, ja.

Men hur hemsk ar jag? Anledningen till att jag tvekar ar ju sans aucune doute att det ar en stor arena och mina chanser att fa traffa dem efterat ar slim to none. Jag kan inte bestamma mig. Jag skulle ringt biljetthajen (haha! det maste ju vara sa man oversatter tout?) for tjugo minuter sedan.

Right, wrong, what to do? Someday it will come to you.

Okej. Jag kan kopa en biljett till The Strokes pa fredag. For trettio pund. Sittplats. S och L betalade 28 for sina sittplatser, face value. Excellent, excellent, excellent.

Men jag vet inte. Om jag ska gora det. Jag vet inte om jag klarar av det har en gang till. Det ar som ett abusive forhallande, som att alska nagon sa hart att man vet att det kommer sluta i total katastrof, och det gor det, men anda gor man det igen. Ni som last vad jag skrev under The Secret Gig Era vet att min mentala halsa inte var vad den borde varit. Jag kunde inte leva ett normalt liv pa manader, fore och efter konserten.

Anti:

- P ar uppe fran Bournemouth och vi var ute igar och ska ut ikvall, jag ar redan sjukt bakfull och kommer behova jobba halv nio till halv sex och vara totalt utmattad pa fredag kvall.

- Jag har inga pengar.

- Det ar sittplats. Jag har aldrig haft sittplats pa konsert. Vad gor man? Sitter och nickar? Jag vill ju hoppa bland svettiga manniskor och klamma pa Julians ben. Och att han ska se mig etc etc... Herregud. Jag ar uppenbarligen inte i det for musiken. Jag ar i det for... rockstjarnorna? Gemenskapen? Fuck gemenskapen, jag ar i det for kicken nar de kommer ut pa scenen, for att fa skrika med i musiken och visa att jag kan alla texter, for att fa komma backstage och [censur]. Ah kicken, kicken, kicken... far man kick pa sittplats? Langt ifran scenen? Hur stort ar Hammersmith Apollo?

- Det ar ensam sittplats. Kopa egen biljett till konsert som vanner ska ga pa ar ju lugnt nar man kan hoppa till varandra, men sittplats...? Sittplats?

Pro:

- Jag bor i London. The Strokes spelar i London. Jag kan fa kopa en biljett, dagen innan konserten.

Det ar The Strokes. Det ar The Strokes. Det ar The Strokes. Det ar The Strokes. Det ar The Strokes.

Oh I know I'm being used, that's okay man cause I like the abuse...

Skamfri? Skamlos? Vad ar egentligen skillnaden? De har lite olika konnotationer for mig. Konnotationer? Jag ar inte sa bra pa svenska tror jag.

Haha! Far jag vanligen be er notera: det har gatt tolv dagar sedan jag senast skrev. Det ar nastan sa att man kan tro att jag faktiskt har ett liv (och inte bara ett jobb som plotsligt ocksa visar sig vara ett jobb).

Cause I'm young and I'm hip and so beautiful...

Jag har blivit upptackt och kan inte skriva arligt och sjalvutlamnande langre. Verkliga manniskor, som jag traffat i verkliga livet och tagit pa (alltsa, inte sa) vet att det ar jag som skriver den har bloggen. Helvete. Man kan ju inte vara arlig mot nagon som man vill bli omtyckt av.

UPPROR: Det ar modevecka i London och utanfor mitt fonster springer massor av man runt och bar pa kameror med jattelanga objektiv och packar saker in och ut ur bilar. Jag har varit ute och rokt tva ganger for att de ska casta mig tilll nagonting. Ingen har fragat.

Det var pinsamt. Annu ett steg narmre en absolut skamfri existens.

Mu

Idag har jag:

- Skickat alldeles for manga IM till folk som visar sig som "busy" och som tydligen ar det ocksa, till skillnad fran jag som bara forsoker se lite viktigare ut. Ingen har svarat.

- Bett min chef om ett forskott pa £650. Jag far det. Jag ska flytta in i varldens basta lagenhet. Fuck you, cunning techno-loving unclean fucking junkie: I'm off (with my sleeping pills).

Nu skulle jag precis ut och roka och sa kommer kunden fran forra veckan (neutral-mannen). Han ar har for uppfoljning klockan fyra. Han ar EN TIMME tidig. Come on. Jag glomde sa jag har kjol idag igen. Fan. Nu maste jag sitta har i receptionen och se upptagen ut tills hans mote borjar. Gar ej bra. Vi diskuterar skillnaderna mellan skidresorter i Schweiz, Frankrike och Osterrike. Alltsa jag ar sa high class.

I morse kom det in en fet man med svettig skjorta och satte sig i receptionen. Han bar samma parfym som en kille jag haft sex med. Det kandes valdigt, valdigt fel.

Ikvall ska jag till Koko. Aterkommer med rapport om hur Carl Barat ar i sangen under morgondagen.

The Art of Living

Vaknade i morse vid exakt den tidpunkt jag brukar lamna lagenheten. Vi har kunder har idag sa jag hann inte ens kopa en Egg McMuffin. Sorgen ar djup och tom och vit.

Istallet bestod min frukost av en apelsin och en espresso. Extremt Cécile i Bonjour Tristesse. Sadant ar viktigt tycker jag mig tro. Att lara av popularkulturen. Harmas, om man sa vill. Inte bara kla sig som Nola i Match Point, men faktiskt totalt agna sig at att forfora bortskamda overklasspojkar, lara sig alla exklusiva trojmaterial, endast bestalla det dyraste pa menyn. Det handlar om konceptuell livsstil.

For att undga att forefalla vara en extremt splittrad manniska maste man valja vad man vill tycka om. Ar du inne pa trash metal-stort rufsigt har-tung ogonmakeup-ta mig nu jag ar en dirty slyna-looken, och ser ett par helt fantastiska limiterade sneakers fran Adidas Vintage som du letat efter sedan du var elva; tough shit. Du kan inte kopa dem. Det skulle aldrig fungera. Du maste valja.

Detta ar ju forstas sjukt trakigt. Men totalt nodvandigt for att bibehalla nagon slags autenticitet. Hopp star dock att finna: du kan byta koncept. Det viktiga ar att inte bryta ett koncept nar man val borjat. Men nar du kanner att du hangt pa gothklubbar i Camden tillrackligt lange och fatt en konssjukdom av varje anstalld pa Electric Ballroom sa ar det ok att ga vidare till vindsvaning i Battersea-konto pa Ralph Lauren-privat herrgard med avelshingstar-looken, om man sa onskar. Konsekvens ar bara nodvandigt nar du ror dig inom ett postkodsomrade.

For ett ar sedan var jag pa Babasonic varje onsdag, Metropolis varje fredag, Soundclash varje lordag. Jag rokte enbart Lucky Strikes och drack ren Jameson. Kladseln var svart med dragning at burlesk. Jag laste stor litteratur. Men i takt med att temperaturen okade borjade behovet av ett koncept mer kompatibelt med var/sommar att vaxa fram: The Strokes tog ater over fran The Libertines, Lucky Strikes ersattes av roda Marlboros, Jameson av Budweiser, natsrumpbyxor av sliten denim, ballerinaklackar av Converse. Oscar Wilde av Vice Magazine. Drommar om London av drommar om New York. Soundclash fungerade forvisso fortfarande, men inte Mettan, inte Baba. Debaser, mojligtvis. Fast helst bara biljardpubar.

I somras var jag sjukt inne pa LA Trash. Sunkiga vita t-shirtar med pastelltryck, bleka frottéshorts, solbranna, svettigt har och alltid lightprodukter. Marlboro Light, Coca-Cola Light, Dorito's Light. Sa artificiellt som mojligt. Och enorma solglasogon. Kombineras med att mest bara ligga pa marken i solen och roka och ata saker. Soundtrack: The Big Lebowski.

Och sa nu da. Problemet med folk som betalar dig ar att de ocksa har en viss makt over dig. Som de forklar med ordet dresscode. Men Maggie Gyllenhaal ar alltid inspirerande.

Vi har uppenbarligen nagot gemensamt rent imagemassigt, med tanke pa kundernas respons. Alldeles nyss ringde en man som var har i morse for ett mote:

"Hello? Is this [My Name]? This is Abdul."

"Sorry, what company are you calling from?"

"[Company Ltd]"

"Sorry, what is it in connection with?"

"Ehrm, I was here this morning. For a coaching session? I just wanted to call back and say that I really enjoyed our conversation this morning. I am sorry I left in such a rush but I had many important things to do..."

ET CETERA ET CETERA i cirka tjugo minuter. Affarsman maste vara helt utsvultna. Nagot jag normalt sett skulle dragit fordel av, men man inom HR med begynnande flint har inte helt visat sig vara den oandliga sexuella resurs jag vantat mig. Vi har tva man under trettiofem pa kontoret, Tom och Stuart. De ar inte vackra men med tanke pa min extrema infektionskanslighet gallande det fruktansvarda minst ful-syndromet lar ni hora mycket om dem i framtiden. Det ingar sa att saga i min livsstil nu.

Best regards,

F