Sleeping is giving in, no matter what the time is

I heart my flatmates. Jag var iforsig redan full nar de snubblade in vid halvsjutiden med gin och mjolk (valdigt DPT) som ”plaster pa saren” (ja, I am a CSM reject you know, valdigt punk) men tanken var fin, och hade jag inte varit en sucker for concept living och redan hallt i mig en flaska £2.14-rodvin och atit en burk (ja, burk) kall kycklingpasta samt tre Snickers hade ginet sakert varit god draghjalp pa min vag in i sweet oblivion. Concept living, concept living, I Fucking Love It. Kall plastburk med fardigblandad pasta + billigt rodvin + snickers + sjukt manga cigaretter + tinnitushog musik + jobb dagen efter + gin + nya klader + klackar + LONDON = ROLIGT! Igar var inte dagen da jag blev avvisad fran central fucking javla kuk st martins, igar var dagen jag sop mig dstraight pa DPT-lattitlar och ofredade varje man med lockigt har inne pa Catch och vralade varje textrad till Rebellion (Lies) till alla jag sag pa vagen hem. Jag borjar jobba halv nio. I morse vaknade jag: halv nio. I full partyoutfit (inklusive skor), men i min egen sang vilket maste ses som en bedrift. Jag tror jag luktar lite sprit. Kanske ganska mycket. Jag lyfte en bal papper alldeles nyss och tog ett steg da allting bara svartnade, jag SAG STJARNOR! Hur coolt ar det?!! Jag ar fortfarande lite packad tror jag, for jag mar inte sa daligt, och jag ar ganska glad. Jag sitter i receptionen, jag borde ga till kopieringsrummet och sortera de dar javla pappersbalarna men jag ar lite osaker pa om jag kan ga rakt sa jag finner det lampligt att vanta nagon timme. Idag ar det fredag! Tjoho! Ikvall ska jag till Koko! Tjotjotjotjoho! Oh, nu kom snygga konsulten in och bad mig kopiera fyrtiofem kvitton. Han har varit i Saudiarabien och jobbat sa han ar solbrand. Nice.

But she's not nice; she's pretty fucking far from nice

Han ar skitnervos. Hans hander skakar nar han ger mig min ol, nar han tar upp en cigarett ur ett paket Marlboro Lights (det ar ett nytt paket, han maste anstranga sig for att dra av plasten, jag onskar han hade tankt pa det innan), nar han arrangerar silverbesticken for elfte gangen medan jag pratar. Jag ater caesarsallad, han ater nagonting med oliver i. Jag tanker att han ar snygg, mycket snyggare an vad jag hade vantat mig. For att vara fyrtiofem. Han har pa sig en svart t-shirt med hardrockstryck, over det en morkt gra, kritstrecksrandig kavaj. Svarta jeans. Han ar blot i haret, jag undrar om han anstrangt sig for att se bra ut nar han skall traffa mig, undrar varfor, han ror vid sitt har hela tiden. Han gar pa toaletten tva ganger under lunchen. Han snyter sig tre ganger. Vi sitter pa en pub pa Devonshire Street, de spelar Frank Sinatra. Det ar ljust for att vara pa en engelsk pub, ingen roker nar vi kommer in, det ar bara hornet vi sitter i som blir dimmigt. Det ar kanske tre gaster i resten av puben, tva ensamma man som betraktar mig over sina pints och en ensam kvinna som talar hogt i sin mobiltelefon. Jag och Paul pratar om: slampighet, litteratur, vad som egentligen hande mellan Pete och Carl och vem som egentligen ar mest labil, skonhet/sexighet/stil, droger, Kate Moss, livsinstallning, mentalsjukdomar, funktionen med musik. Inklusive paranteser. Konversationen ar bra, den ar lugn och intelligent och bryts bara tillfalligt nar jag sager ”But you do realize that you’re never going to sleep with me... right?” men sedan diskuterar vi det ocksa, kort sagt ar det en valdigt bra lunch, han betalar och jag dricker tva ol mer an vad jag sagt till mig sjalv att jag skulle gora och blir packad och kommer tjugo minuter for sent tillbaka till jobbet. Nar jag slutligen gar fran puben sager jag ”It was nice, let’s do it again.” varpa han sager ”Yeah, it was great, I had a really good time. But… I don’t know if it’s a good thing.”

Sa javla.... precist.

Jag ska ata lunch med kokainekonomen om fem minuter. Fan ska jag gora det for? Jag ar asnervos. Varfor ar jag nervos? Det ar han som borde vara nervos. Ja, haha, han ar sakert SKITNERVOS. Ja just det sonen var ful. Jag skriver bara om saker nar de ska handa och sen orkar jag aldrig folja upp. Men jag har en kansla av att denna lunchen kommer vara vard att rapportera om. Lunch? WTF? Vad gor jag? Nu gar jag. Hej hej.

Take me out

Haha! Aldre attraktiva mannen (han med benkomplimangerna, ogonen, inkomsten, han som alltid ar en timme tidig i min reception) ar har igen, han satt i min reception i en halvtimme och drack espresso och berattade historier fran Ryssland och Nigeria innan hans mote, och precis nar han skulle ga vande han sig om till mig och sa: ”And, oh! My son is coming! He’s coming at five thirty to take me out for dinner.”

Jag vantar med BREATH THAT IS ABAITED.

People say that you'll die faster than without water

Nostalgi maste vara den mest underbara form av sjalvomkan som finns... Nar jag tog studenten regnade det. Jag var inte sarskilt full, jag var pa nagon medicin saklart och trean hade varit tillrackligt bestrodd med utslagna tander, forlorade agodelar och besvikna familjemedlemmar redan som det var. Jag ville vara som mormor forvantade sig pa min student, sprudlande lycklig och i vit klanning och med framtiden glittrande i mina ogon. Jag tror atminstone att mormor var dar, men vem minns egentligen, hon borde varit dar sa jag tar for givet att hon var det. Jag undrar om det finns manniskor som alltid kanner sig i kontakt med verkligheten. Som har ett liv, en varld, det ar har de befinner sig och pa det planet stannar de tills de dor. Folk som minns saker som de var, som inte blandar ihop det som hander med drommar, filmer, bocker, forhoppningar. Som kan ta livet som det ar utan att behova ge det ett narrativ, som inte ser nagonting i tanken om att fiktion sager mer om livet an livet sjalvt.

Ja. Jag ska pa intervju pa St Martins ikvall. Har varit vaken i tjugofyra timmar (tre och en halv liter cola light, cigaretter, Arcade Fire) instangd pa mitt rum med min portfolio. Jag tror jag befinner mig i nagot slags zenlikt artistiskt tillstand. Jag har lite ont i huvudet. Jag ser inte riktigt varlden som den ar. Objekt ger inte intrycket av att fylla sin vardagliga funktion; allt jag ser ar konst. Jag ser monster och sammanhang i manniskorna som passerar utanfor mitt fonster, i ljusets reflektion i spegeln, i tangentbordets sammansattning. Relativt behaglig kansla, maste jag saga. Ljud filtreras som genom vatten, en slags sloja ligger mellan mig och de kollegor som tilltalar mig. Jag ar ganska skyddad inne i min varld. Fascinerande. Kemi.

Ugly or pretty, it's still my city

Folk som ater frukost, folk som ater frukost och sedan aker tunnelbana till jobbet och andas pa dig i trangseln och varmen och svetten och allas hander pa stallen dar du inte vill ha allas hander, arga tanters blickar pa dina horlurar och du som bara hojer volymen och valjer The Kills framfor nagonting annat bara for att det gor dem argare, sedan upp och ut ur tunnelbanan (det enda bra med Londons tunnelbana ar att de har olika gangar for inkommande och utgaende resenarer) och luft nar du antligen kommer ut pa Bond Street, du blir nastan yr och skyndar dig streetsmart som du ar ut i gatan, korsar mellan tjutande roda hoga bussar och sma svarta taxibilar med rika manniskor i, du ar mitt i trafiken, sa nara att bli pakord fast i total kontroll. Du lyssnar fortfarande pa The Kills nar du gar fort over trottarerna, drar in blandningen av pain au chocolats och kaffe lattes och avgaser och cigarettrok i lungorna, utbyter blickar med japanska modestudenter i smala jeans och stilettklackar, desillusinerade businesspappor med rufsigt har och oppna portfoljer, malmedvetna businesskvinnor i figurnara drakter och spetsiga skor.

Du ar forst pa kontoret och satter pa espressomaskinen innan du drar upp gardinerna, du oppnar fonstret och slapper in ljudet fran gatan och lyssnar pa ambulanser och byggarbetare och franska danska cockney och tyska medan du dricker din dubbla espresso och bladdrar igenom Financial Times. Kollegorna borjar droppa in, vidriga bitchchefen, gnalliga schemalaggaren, snygga konsulterna, porriga CR-mannen. Alla pratar om vadret och du ler sott och sager see you later. Efter en timme har alla kommit och det ar tyst i din reception igen, bara bilarna och manniskorna fran gatan hors, telefonen ringer inte, inga kunder kommer in. Klockan ar fortfarande bara halv tio och du gor en espresso till, tar med den ut pa gatan och roker dagens forsta cigarett, betraktar folket som passerar.

Dagen gar langsamt men det gor ingenting, du kollar din mail var sjunde minut och soker upp alla du kanner pa MySpace, valjer bilder, laser The Guardian, roker, laser femton bloggar, dricker mer espresso, ringer till Sverige. Sedan ar klockan halv sex och du ar fri och det ar nu stressen borjar, du dyker ned i tunnelbanan igen och kommer upp pa Liverpool Street Station dar du maste koa for att ta dig fran ena sidan till den andra, alla drar pa vaskor, alla ar upphetsade, alla ar pa vag nagonstans (men inte du, for du bor har). Du kommer hem till din varma lagenhet dar allting luktar tvatt tills du varit hemma i tio minuter da allting luktar rok, du ater pasta med ketchup som du stulit fran The Pride of Paddington samtidigt som du byter om och sminkar dig och sedan ar du ute pa gatan igen och du gar i tva minuter tills du kommer till klubben dar bandet redan borjat spela och du gar forst till baren och dricker en ol, koper en till, gar fram till scenen och fixerar mannen du vill ha och sedan har de spelat klart och du nastlar dig in backstage dar vodkan ar gratis och du blir full, du blir absolut dyngrak och ar snart ute pa dansgolvet igen for musiken de spelar ar sa bra gitarrslingorna ar elektriska de letar sig in i ditt huvud och tar over din hjarna, du ar mitt i ett svettigt dansgolv musiken sa hog och du sa full att det knastrar i huvudet och du tanker att du kan do nu, du kan do precis i denna sekund med The Yeah Yeah Yeahs ringandes i dina oron som en konstant elchock genom hela din kropp, halvkat och full bortom all kontroll och hemma.

Jag kommer aldrig att lamna den har staden.

There's a lady who's sure all that glitters is gold

Jag sitter på min säng och röker och äter jaffakakor, de är jätteäckliga men jag gillade tanken på att vara en person med ett begär för jaffakakor, det kändes engelskt, så jag köpte ett paket och höll på att kräkas efter första tuggan (de är mjuka kakor, för guds skull, vem vill att kakor skall vara mjuka) men det är ändå choklad så likt förbannat sitter jag här nu och biter av kanterna, försöker undvika den äckliga apelsingelén i mitten. Det går sådär.

Ja, alltså. Det är kanske inte den rapport ni väntar er en lördagskväll från London. Men till mitt försvar kan jag faktiskt säga att jag har varit ute, jag skulle möta vänner som skrivit upp oss på listan på Beduin Bar i Farringdon och blev alldeles delighted när jag insåg att det låg hundra meter ifrån min dörr så jag och min flatmate Dimitra och hennes bögkompis (jag jobbar på att göra honom min också, det går ganska bra) gick dit och drack tre öl och sedan började det så smått gå upp för oss att vi

1. inte var i Farringdon
2. borde anat oråd när dörrvakten uttalade orden ”det finns ingen gästlista”

men det var inte förrän vännerna textade ”You’re at Bedroom Bar, you idiots” som vi insåg att vi var på fel bar och detta i kombination med fruktansvärda leversmärtor gjorde mig så desillusionerad att jag var tvungen att gå hem.

Leversmärtor. Jag tycker om mina leversmärtor ty de bär på minnena från onsdagen (torsdagen? Shit, idag sade Ally att han leatde efter en lägenhet till april och jag ba gud april är ju aslångt borta och han ba nä och jag ba shit nä fan det är visst inte oktober):

Jag inleder med att vara två och en halvtimme sen (översvämning i lägenheten, av alla kvällar) men Matt hade faktiskt satt mig på listan så jag fick gå förbi kön på sexhundrafemtio personer, vilket smått underlättade min positionering en millimeter ifrån mickstativet i mitten av scenen. Jag hade i min ficka en fempundssedel. Köpte en öl och uppträdde nyktert. Metro Riots var grymma, sångaren nickade och log och sade hej till mig i mikrofonen vilket gav mig fyra raders förbannade och avundsjuka flickblickar, vilket är allt jag bryr mig om i världen. I pausen upptäcker den upcokade American Apparel-modellen bakom att han kan hälla whiskey i mig och därifrån går det bara utför. När Dirty Pretty Things går på tre timmar försenade (Carl hade migrän, mitt sms: We have paracetamol if that helps, svar: Thank you. Really.) är jag dstraight och panikkissnödig och efter Death On The Stairs måste jag gå på toaletten. Misär. Resten av konserten fick jag se från baren, helt sjukt. Fast det var där alla kändisar hängde: Lisa Moorish, Alan McGee. Och Courtney Love. Courtney Love. Inte varit så star struck sedan jag såg Nick Valensi. Courtney Love är 100% av anledningen till att min familj ens kunde komma upp med tanken att jag skulle skriva på ett antiknarkkontrakt innan jag åkte till London; hade jag inte upptäckt Hole vid tolv års ålder hade jag varit en fin flicka med rosa kashmirtröja och loafers från Gucci och just nu antagligen säsongande i Val d’Isère. In short, thank you Courtney, love. Jag var så stunned av hennes närvaro att jag knappt kände ångestkänslor av att vakterna fick stå framför bandet på scenen och slå bort scenstormare á la Space Invaders, av att fler fötter var i luften än på golvet, av att samtliga bandmedlemmar tog av sig tröjorna.

Saker är luddiga efteråt men jag minns: mer whiskey, sångaren Dxxx kommer in i rummet och ska precis börja prata med mig när en tjej kommer upp till honom och säger någonting och han ser helt överlycklig ut och förlorar sig totalt i konversation med henne, jag ofredar av misstag gitarristen framför hans flickvän, Anthony Rossamundo raggar på mig, jag dricker mer whiskey, jag går fram till Dxxx och frågar:

”What did that girl say to you? She just said one line and I could just feel my presence being completely erased, she must have said something really cool.”
“You should kiss Dxxx right now.”
“What, is that what she said?”
“No, that’s what – “

Och sedan minns jag inte exakt, jag tror att saker blev mycket krystade, jag drack lite mer whiskey och gick tillbaka till Anthony Rossamundo, som visade sig inte vara Anthony Rossamundo, bara jävligt lik, och jag tänker: he’ll do.

(alltså helvete, jag är så fruktansvärt oförskämd, klart han tror att jag raggat på honom med alla mina sms och telefonsamtal och slampiga kläder, jag vill ju bara ha uppmärksamhet och vara nära bandet)

Träffar tjejen som gjort allt artwork för The Libertines, Babyshambles och Dirty Pretty Things, beter mig starstruckt och pinsamt, får någons telefonnummer, dricker mer whiskey, får Sam att spela Fxxxx the Bredder (minns (shocking) inte allt, men minns fyra rader:

Fxxxx the Bredder
She looks like she wants a fight
Fxxxx the Bredder
She’s skinny and white)

A given hit. Dricker mer whiskey. Är sist ut ur vipbaren, sjunger Stairway to Heaven från stege på scenen med mycket entusiastisk publik nedanför, hånglar med man i hiss, åker taxi till efterfest, dricker mer whiskey, vaknar full och lost på ett golv, glömmer bort lunch med Sanna; resten är nedtecknat.

Mina levervärden bör rapporteras inom en vecka. Jobbigt är att de sänds hem till min mamma i Sverige. Alltså jag har så ont. Jaha. Vad ska man göra nu då? Äta en jaffakaka kanske.

PS. Jag har köpt en ny lampa DS.
PS2. Alltså det här paranoida undvikandet att nämna vissa namn, jag vet att ni antagligen fattar vad jag heter och han heter och så i alla fall, men jag vill bara inte att någon nämnd person skall kunna googla sig fram till vad jag tycker om nämnd person, saker kan bli jobbiga, jag tycker inte om säga vad jag tycker, jag tycker om att skriva det på internet bara DS2.

The magnificient efficiency of the Syrian embassy

Man ringer upp vaxeln, en halvsovande kvinna svarar.

”Embassy of Syria visa service, hellooooo?”
”Hi, my name is [name] and I’m calling from [company]. I have a question about a business visa for Syria.”
“Alright, I’ll transfer you.”
“Actually I just wanna know if– “

Nionde symfonin. Alltid nionde symfonin I telefonkoer. Da och da sager en sympatisk rost: ”We are sorry to keep you waiting. Your call will be handled shortly. Thank you for holding, your call will be dealt with as soon as possible.”

Luren lyfts och hopp tands I mitt sinne. Slapig rost:

”Sorry to keep you waaaaiting, do you still wanna hoooold?”
“Yes of course, but actually I just have a simple quest – “

Nionde symfonin. En kvart gar. Luren lyfts ater och jag oppnar munnen. Luren slangs med imponerande kraft pa. En riktig you cheating bastard slam. Nionde symfonin hors inte langre.

Man ringer upp igen. Samma kvinna svarar.
”Hello, this is [namn] again, aboout the visa for Syria, I just want to iknow if – ”
“I’ll transfeeeer you bye byyyyye.”

Nionde symfonin, nionde symfonin, nionde symfonin.

Samma kvinna lifter luren igen. I still wanna hold?

”Timeline! Could you give me the timeline for a multiple entry business visa for Syria! That’s all I wanna know!”
“Oh yeees of cooooourse you should have told me. Please hold just a minute.”

Nionde symfonin. Omkring sju minuter passerar.

Samma rost:

”Yes?”
”Yes?”
”Yes I am heeeere, mmmmmm oh hihihi, yes I aaaam, I am heeere.”
“Ok… so?”
“Oh, we’re getting pizza in, yum. Mmmmm….”
“Sorry, did I speak to you before? This is – “
“Oh hihihi pepperoni I told him I don’t eat pepperoni. Yes Syria it will be seven to ten working days my dear.”
“Alright, thank you so much.”
“Hihihihihihihihi.”

Wearing high heel shoes, getting love from the dudes

Jag har hamtat saker i Sverige sa nu har jag inrett mitt rum. Jag bor basically i en budoir. Jag har satinlakan och spetsgardiner som luktar rok och ros. Jag ar inte pa jobbet idag. Vaknade pa golvet hos okand manniska som visade sig heta Agatha, bredvid okand man som jag for en sekund trodde var Anthony Rossamundo. Ack, sa fel jag hade. Fast jag brydde mig inte namnvart. Jag havde mig upp fran golvet, slet ut en pennkjol ur Agathas garderob och stal ett par platta pumps. I ovrigt var min outfit densamma: svart sammetstubtopp, svarta strumpbyxor, 24 timmars-smink och har. Klockan var kvart over fem, jag var sjukligt stolt over mig sjalv och sag fram emot en lugn frukost med pain au chocolat och café au lait pa cafét mitt emot kontoret.

"Agatha, what are your flatmates doing up at this ungodly hour?"
"Could you pass me the JD and the cigarettes. Please."
"Sure. Fuck, I'm so proud of myself, I'm even gonna be early for work. And I'm not even hungover."
"That's because you're still drunk. When do you need to be at work?"
"Eight o clock. I have two and a half hours to get there! I'm amazing."

Silence.

"What?"
"Erm, I hate to be the one to break this to you, but it's actually a quarter to ten."

Grejt. Jag var redan utanfor dorren nar det gick upp for mitt whiskeymarinerade forstand att en tre timmar sen entré, komplett med mascara pa kinderna och rokfyllt punkhar allt avrundat med en aura av whiskeydoft kanske inte var det basta utseendet for att ackompanjera there was a signal failure at King's Cross and my train got delayed. So I called in sick. I called in sick! Har aldrig gjort tidigare! Jag borjar nastan bli mig sjalv igen. Sa jag gick och lade mig igen och sedan at jag frukost pa McDonald's och nu ligger jag pa min porrsang och ater Oreo's och roker Lucky Strike's och lyssnar pa The Babyshambles Sessions. Detta ar vad jag har pa mig:

Saker forsamras heller inte helt av att denna man just lamnat lagenheten:

Han ar inte ens med i forbandet. De senaste tjugofyra timmarna har varit mycket bra. Aterkommer med rapport nar min bakfylla lagt sig.

Golden Snow

I Sverige var det kentvader.

Okej att man kan lyssna pa Visslaren och
Vinternoll2 pa repeat i tre dygn, men i ovrigt ar ju inte sno roligt
nagonstans.

Jag var pa hockey: DIF - FBK. Fatta att vi ledde med 6-3
nar det var fem minuter kvar. Matchen slutade 6-7. Minns varfor jag slutade vara
hockeyslampa. Ja, det och att resten av laktarens befokning samtliga sag ut som att de ville
se ut som Bingo Rimer. En gang i tiden brukade jag hanga utanfor omkladningsummet och vanta pa att Tellan eller Falken skulle komma ut. Borde ha sett varningstecknen.

Sedan gick jag pa Fritz! Det var jatteroligt
och jag var jattefull. De spelade Everyday I Love You Less and Less och Do You
Want To (fast da var jag ute och rokte forstas, damn you Sweden), och sedan minns jag
inget mer men tydligen visade jag brosten lite da och da, vilket vanligen ar ett tecken pa
att jag har kul.

Min packning LHR- ARN.

Min packning ARN-LHR. 35,7 kg. Men arlandakillen var sjukt
snall/kat och bjod pa tio. Nar jag flog Ryanair fick jag betala 1001 spann
i overvikt (bit of a sign though); SAS nojde sig med tvahundra riksdaler. Plus att jag blev uppgraderad vilket innebar att jag fick gratis kaffe (oh yeah).

Jag orkade inte riktigt med att vara hemma sa jag var
astidig pa flygplatsen och satt och tittade pa en gron glaskub i cirkus en och en halv
timme. Jag gillar tomma flygplatser. Fast man blir ganska mental av att spendera for mycket tid pa dem, sa jag var tvungen att ga och kopa tobak i ungefar en halvtimme nar jag borjade kanna mig for mycket som Jasmine.

Jag typ grat av lycka nar jag kom hem igen. Forsta killen som bjod ut mig var taxichaufforen som hamtade mig pa Heathrow. I Sverige var det fan inte ens nagon som bjod mig pa en ol, vad jag minns. Ikvall ska jag forhoppningsvis ga pa Dirty Pretty Things (come to gig when doors open, give me a call and I'll get you in somehow). Jag vill verkligen inte ligga med nagon i forbandet men jag kan inte lova nagonting. Jag ska ga sjalv, igen, och om Matt tar in mig genom bakdorren och staller mig backstage kommer jag fa panik av mindervardeskomplex och ge mig sjalv till forsta person som tilltalar mig, vilket definitivt kommer att vara nagon ur forbandet. Fuck.

Jaja, whatev. Allt ar vart outfiten jag skall bara ikvall: tubtopp i svart sammet over samma beha som tog mig
backstage sist, till den en klockad minikjol ocksa i svart sammet, under den kjolen en puderrosa chiffongkjol med kramfargade spetskanter, sedan natsrumpbyxor och, ja, ballerinaklackar hade varit fint men da jag skall sta i en moshpit i tre timmar blir det chucks. Ah gud, jag ar sa glad att vara hemma igen. Arligt, vilket utsikt valjer man:

Svensk forort?

Brick Lane?

And you want to phone your mother and say,

"Mother, I can never come home again,

cause I seem to have left an important part of my brain somewhere,

somewhere in a field in Hampshire."

Alright!

Ich heiße Super Fantastisch

Verkligen. Blodet rann inte alls bort fran ansiktet och jag drabbades sannerligen inte av en lattare hjartsvikt bara for att detta meddelandet var vad som vantade mig efter att jag avsagt mig all konnektion med Det Svenska Kungariket for evigt:

Tell me baby are you gonna get high as a kite? Tell me baby are you gonna let it happen every night?

Dear All,

Varje dag skickar jag ut cirka tjugofem mail till + EUR All London. Utan undantag lyder de som foljer:

Dear all,

Please note that [bla bla bla]. Please find enclosed [blab la bla].

And let’s not forget to clean the toaster in the bottom-floor kitchen after ourselves, shall we?

Kind regards,

[mitt namn]

Nyss var jag tvungen att skicka ut ett mail om en uppdaterad telefonlista och jag inkluderade en sjukt bra Bob Dylan-referens. Subtil men omissbar for den pa basniva insatte.

Jag vantar mig ungefar fem mail som upplyser mig om att jag inte anvant mig av acceptabel engelska. Nar jag hittade ett orhange i min reception forra veckan skickade jag ut ett ytterst allvarligt mail med klassiska lines som may be retrieved against description och liknande. Ingen forstod min ironi. De forutsatte bara att jag inte forstod engelska tillrackligt val for att skriva ett inofficiellt mail. Ah, vad harligt. I can just feel myself translating so well.

Vad ska jag gora utan min ironi? Jag har forstatt att jag inte alls hatar ironi langre. Jag har aldrig hatat ironi. Jag har tydligen hatat sarkasm. Eller liknande. Svensktalande, please enlighten me.

Laste klart The Year of Magical Thinking nu pa lunchen. Jag fann ingen didionsk ironi. An. Men nar jag laser den igen kanske det framkommer, den har gangen forstod jag bara inte hur boken bands samman. Stilistiskt perfekt, naturligtvis. Det standiga upprepandet av fraser. Men ironin? Jag vill ha den ironin som gjorde att hon fangade Bret Easton Ellis, som gjorde att Maria ate cottage cheese, som gjorde fragan om det engelska bokforlagets insattande av skiljetecknet i Run, river relevant. Ironin som framkommer forts nar man last klart hela boken, som en trad som till slut dras at. Ironi som kraver ett omfattande ordforrad for att forklaras.

Stillsam didionsk ironi. Dar har vi det. Subtil ironi. Den ar fin. Jag ska tanka pa den lite nu. Sedan ska jag skriva nagonting vackert och revolutionerande.