The Arcadian dream so fallen through, but the Albion sails on course... eller?

Jag ska aka ut i bushen! Till BATH! Jag vantar mig en bensinmack, nagra busstationer och manga, manga man i burberrykepsar. Samt att allting skall vara gront, trad, fyrkantiga radhusgrasmattor, nagra krokusar har och var. Tussilago! Finns tussilago i England? Joda, enligt lexikon.nada.kth.se heter det coltsfoot och ser ut sahar:

Som hemma ungefar alltsa. Anledningen till min plotsliga reslust ar emellertid nagot mindre tradkramande: jag ska se Dirty Pretty Things igen! Wieee! Eller jag forsoker iallafall att vara wieee men det gar sadar. De nar nog inte riktigt anda fram trots allt. De ar skillade som fan och ger allt de har och skoter sig enligt rocknrollboken och har pa sig engelska flaggor och inga trojor. Men anda... se till exempel den har spelningen jag var pa: 150 pers, annonserat tre timmar innan, en ko pa tvahundra meter fick inte plats. Ko, inte ko. Scenen var kanske en och en halv decimeter hog, jag stod sa nara att jag fick ducka konstant for Carls gitarr. Jag ar med i videon till och med (blinka inte sa kanske du ser mig). Det var litet och svettigt som fan och vi stormade scenen och instrument hades sonder och flertalet fans fick elektriska stotar, jag hade ol i ogonen och fimpar innanfor trosorna (ungefar) men det ar anda nagonting som aldrig kommer finnas i det dar bandet, det som lyfter dem ar ocksa vad som kommer sla tillbaka dem med en relativt fet small relativt snart. The Libertines. For de har inte andrat konceptet en gnutta. Har ar omslaget for albumet som slapps attonde maj:

De star iforsig for bland de underbaraste koncepten som finns, typ halften Wilde halften Dickens, intellektuell dandy slash skitig och rebellisk gatupojke. Men det ar sa uppenbart den andra rundan och aven om det ar upphovsmannen sjalva som for fanan sa kanns de som kopior. De ar kanske for gamla. Carl ar tjugoatta. De har ingenting att bevisa langre. Fan, jag vill att band skall avlivas pa topp, det kanns som att min vision av libertines, med litet l, haller pa att bli nagot beflackad. The Arcadian dream is all fallen through but the Albion sails on course, sjunger de redan pa sin forsta skiva. De sjunger ocksa it chars my heart to always here you calling, calling for the good old days, cause there were no good old days. Javla ljuglat. Those were the good old days, och nu ar det over, the good shiop albion haller fan pa att sjunka. Det som saknas ar Pete. Han kommer gifta sig med Kate och skaffa massor av ungar som blir fucked up och stralande alkoholiserade poeter vid fyra ars alder ungefar. Dar skulle vi iforsig kunna ha nagot. Sann rocknroll. Det var ju lite jobbigt att jag skulle inse detta nu med lordagen coming up (fast Metro Riots ar forband, det ar wieee pa riktigt, Metro Riots = leopardtights), samt med tanke pa att det ar sjukt mycket tacksammare att vara DPT-fan an att vara Babyshambles-fan, men det ar nog the pure and simple truth: Pete vinner. Han knarkar och vager typ fyrtiotre kilo och ar lite som en seriefigur overhuvudtaget, men det ar precis som jag och kokainekonomen kom fram till under den dar sorgliga lunchen for nagra veckor sedan: han har mer att backa upp det med. Nar allt ar svart och han vill skjuta huvudet av sig kan han ta fram en bok av en av sina sjuhundra favoritforfattare eller spela sin Music When The Lights Go Out eller Albion, han far ut det, han har orden, han har talangen. Nar allt blir svart och Carl vill skjuta huvudet av sig bankar han ansiktet mot en spegel tills han fuckar upp synen pa ena ogat. Rent presumtivt. Han har inte orden. Jag ar inte helt saker pa vari talangen ligger. Han kan spela gitarr. Han ar snygg. Han har tre frinktradar pa thelibertines.org, Pete har typ en halv. Han har ”the best arse in rocknroll”. Han har dubbelt sa snygga fans. Han kommer aldrig mer mota motstand. Han har typ all anledning att skjuta huvudet av sig.