The price of perfection

“In this world there are only two tragedies; one is not getting what one wants, and the other one is getting it.”- Oscar Wilde

Jag kanner mig alldeles desillusionerad. Ar nastan osaker pa om jag kan ga ut ikvall. Den outfit jag bar igar var sa bra att jag vet, i mitt hjarta och i min sjal, att den aldrig kommer att kunna overtraffas. Det ar ingen idé att ens forsoka langre. Jakten ar over. Jag behover aldrig handla igen. DET AR OVER, FORSTAR NI? Den outfit jag bar till Metro Riots spelning pa The Rhtyhm Factory, Whitechapel Road, London, igar den sjatte april 2006, inneholl foljande komponenter:

• leopardtights


• vita knastrumpor med rostroda rander fran American Apparel


• cowboystovlar


• minimala jeanshotpants


• gult smalt linne med svarta rander


• svart bolero


• slitet cowboyskarp i perfekt korrelation till stovlarna


• trashigt vintagehalsband med silverkedjor och stenar

Ogonmakeup: VV i The Kills. Har: Karen O i Yeah Yeah Yeahs. Vad gor jag nu? Jag gick till Topshop pa lunchen. De hade fatt in en ny laddning vintagevaskor i krokodilskinn. Jag fingrade lite pa en kamelfargad tjugotalsmodell utan axelrem, tankte vad fin, lade ned den och gick vidare. Ingenting ror mig. En lattare panik harjar dock i mitt inre. Vad ska jag gora nu? Jag kanner mig alldeles vilsen.