Berest belevad ackligt ung

CAUTION: Fult och privat inlagg

Ni ar en del som laser har nu. Ibland lamnar ni till och med kommentarer: ni tycker att min blogg ”ar den basta som skrivs just nu”, att ni ”alskar mig”, att jag ”verkar helt grym”. Jag blir sa otroligt overkligt infantilt overlycklig nar jag far sadana kommentarer. Ni tycker pa nagot vis om mig for mina tankar, mina asikter, mina ord. Inte mina ben, mitt har, mina kindben, mina ogonfransar. Det ar sa konstigt, det hander sa sallan. Men pa senare tid har det borjat intraffa allt oftare; jag gar hem som fan har i England. Folk tycker att jag ar snygg, sexig, stunning; och smart intelligent och rolig. ”Cool as fuck” sager de och nu slapper jag allt vad jantelag nagonsin kunnat betyda for mig (inte alltfor mycket) och sager det: jag kan fa vem jag vill. Det ar bara en fraga om installning. Jag har varit sa himla ful och blyg och tillbakadragen tidigare i mitt liv och det ar inte sa att jag genomgatt nagon skonhetsoperation direkt, jag ser typ likadan ut. Jag har bara slutat bry mig om saker. Konventioner, sociala regler, idén om vardighet. Jag gor sa himla mycket hela tiden. Det kanns som att jag lever fyra liv pa en gang ungefar. Speedliving, I could fucking teach it. Sa mycket totalt motsatta saker, sa manga intressen, det blir som ett spel att visa folk att jag kan backa upp min motsagelsefulla personlighet eftersom jag kan sa mycket, jag kan flera olika varldar med koder och sprak och vill visa att jag kan balansera dem samtidigt: varlden jag foddes i, varlden jag vaxte upp i, varldarna jag pendlar mellan nu och varlden jag ar pavag mot. All erfarenhet ger mig ny kunskap och jag samlar pa mig sa mycket information jag kan, jag lever mig intelligent, trycker in sa mycket fakta jag kan i hoppet om att jag skall kunna ta nagra beslut utifran det efterhand. Jag ar helt grym pa TP. Men i ovrigt: vad fan ska jag gora med allt det har? Jag har alla forutsattningar men jag tar mig aldrig upp. Jag ar och har alltid varit personifieringen av lovande, mina vanner sager det, mina lakare, mina larare, min familj. Min samhallskunskapslarare Inger var overtygad om att jag skulle ha MVG rakt igenom gymnasiet nar jag lamnat in min forsta uppsats i ettan. Dom av hennes forvaning nar min narvaro plotsligt strackte sig till i snitt var sjunde lektion och var tredje skrivning. Det blir alltid sa. Folk dras till mig for att jag verkar bara pa nagonting riktigt stort, hela tiden vara precis pa gransen till ett fantastiskt genombrott som kommer att skicka mig upp bland legenderna inom konst/litteratur/musik/politik/whatev. Men sa kommer alltid depressionen ivagen. Den javla FITTIGA, oundvikliga och totalt handlingsforlamande depressionen. Den ar alltid dar. Jag trodde att jag skulle vara klar nu. Men icke. Jag kan inte forsta hur extremt javla depressivt lagd jag ar. Jag tanker pa att do och forsvinna nastan hela tiden, helt parallellt med mina shoppingrundor och backstageorgier och extatiska ogonblick gomd och forlorad i musiken. Allt ar sa himla svart. Sa ofta forstar jag att jag ar en hemsk, vidrig och ovardig manniska. Ibland kanns det nastan som att jag hittat pa alla dessa ar av depression bara for att ha ”hunnit med det ocksa”, for att ha total gardering i det fallet en manniska skulle dyka upp som varit med om mer an jag. Bara sjutton redan sa mogen sa mycket livserfarenhet sa fore sin tid sade en av mina psykologer till mamma en gang. Det stannade och kanns som nagonting jag alltid kommer att strava efter att fa hora igen. Ta paskafton till exempel: ur ett sallskap pa kanske tio personer var jag den enda under tjugofem. En omogen sjalvupptagen men snygg (bara lyssna) man var dar med sin flickvan, flickvannen namner att hon ater Cipramil och genast ar jag dar, hugger, tar over det amnet ocksa. Inte ens sin depression kunde hon fa vara ensam om. Hennes kille ville ha mig. Han var fodd 1978 och hans ogon lyste av kathet vid tanken pa att fa knulla en artonaring. Svin. Klart jag stordes. For jag ar en javla mentalslampa. HORA. Mina tankegangar ar alltid helt manipulativa, det var sa lange sedan de var rena, mina funktioner ar sa storda. Jag ar nu nitton ar och det ar fortfarande inte gammalt nog att vara sa skadad som jag ar, jag borde vara tillsammans med nagon i min egen alder och sa sakteliga lara kanna min och hans kropp som de alltid sa i KP. Men nej, jag maste ha upptagna livsfarliga sviniga sjuttiotalister. Det kanske ar meningen att jag ska sluta har, jag kanske ar klar.

Aaron verkar ocksa varit med om en del och sager nagot sa otroligt som att det som kanns bast ar att han vet att han klarar sig i totalt morker. Det maste ju vara det yttersta malet. Jag vet inte detta. Jag ar livradd for att se efter. Jag vet inte vad jag kommer att hitta. Jag har varit dar nere och gravt som fan, men vad hande sedan? Vad ar det nu, sju ar av sporadisk terapi (varav omkring tre ar intensiv) och jag ar fortfarande helt fucked? Jag orkar inte mer. Jag pallar fan inte mer psykologi, fler puckade terapeuter, fler genomskinligt desperata forsok att na mig. Alltsa psykolog ar ju fan bara ett yrke. Liksom min syster ska bli psykolog. Jag skulle kunna bli psykolog. Nar jag var ung sag jag alltid psykologer som helt overmaktiga manniskor, raddare med svar pa allt, totala losningar. De satt inne med sanningen. Well.

Jag fattar inte att det alltid ska komma tillbaka till det har. Det kanns som att jag lever mitt liv trippandes pa ett nat av tunna, tunna tradar, livradd for att titta ned, ett felsteg och jag faller ned i avgrunden. Jag kan sa mycket, jag fascinerar folk, jag skoter mitt jobb jag tjanar pengar jag har en bra lagenhet jag klarar mig sa bra, sa sjalvstandig och funktionell och hela tiden sa javla nara, hela tiden pa gransen till totalt morker. Svarta. Intet. Pa vag att falla igenom. Jag har ingen aning om vad jag gor har. London? Who am i kidding? Saker kommer inte att bli annorlunda bara for att jag byter stad. Som Molly Jong Fast med sin totala brist pa wit skulle beskriva mig: she’s got more issues than Vanity Fair. Till och med jag sjalv tror att jag ar pavag att inse nagonting nar jag skriver sahar men det ar jag ju uppenbarligen inte, jag vill saga till mig sjalv att nagra intensiva veckor terapi sa blir det bara jattebra med det dar, min flatmate Cattis tror jattemycket pa mig och sager att jag har nagonting stort pa gang men borde inte det ha skett nu isafall? Sju javla ar av sjalsdissekerande, sju ar. Jag ar sa gomd i mig sjalv, sa tunnelseende. Jag blir battre, jag koncentrerar mig pa allt som ar sa vackert i livet och ser de goda sidorna men jag faller alltid tillbaka. Jag gar inte ihop som manniska, jag ar helt ologisk, jag borde varit en fiktiv karaktar istallet. I verkligheten blir min kamp sa pinsamt uppenbar, hela tiden maste jag forsoka forsoka forsoka gora mig till subjekt istallet for objekt, men det fungerar inte, jag ar for bekvam i objektrollen, hela min livsstil ar byggd pa den. Fascinerande och underhallande inte lycklig. Jag kanske borde ga tillbaka till att bry mig om konventioner, sociala regler, idén om vardighet. Bli blyg trakig och impopular igen. Jag kanske blir lyckligare sa. For det ar typ de manniskorna jag egentligen tycker om. De som ar snalla. Lugna. Osjalviska.

Den som har gjort mest nar den dor vinner. Det har alltid varit mitt motto. Jag borjar fundera pa om jag har fel. Personlig utveckling kanske ar en dalig sak i mitt fall. Det kanns som att allt det har gor att jag haller pa att bli helt urblast, tomd pa min egen personlighet, omformaterad och overskriven av alla andras tankar viljor asikter och idéer. JAG BEHOVER SYSTEMATERSTALLNING.

Ja, jag kommer aldrig komma till ett snyggt slut pa den har texten kanner jag, men det passar ganska bra for det var en ful text iallafall. Sa som stoppkloss far fungera en bild pa en man som jag kanner ska borja ta mer plats i mitt liv nu istallet: