Bright Lights, Big City
Shit, jag ar i London tanker jag nar jag ser ut genom fonstret fran vart hotellrum i Knightsbridge. Jag ser pa London Eye, Big Ben, The Gherkin, Houses of Parliament; alla dessa symboler far adrenalinet att rusa genom kroppen, det kanns som att jag kan uppna nagonting, som att saker kommer att handa ikvall; staden bar pa loften. Det kanns som att jag precis anlant fran flygplatsen, som att champagnen jag dricker av ar for att fira en weekend ivag fran Sverige. Utanfor ar natten, redo att ta over, snart kommer jag att vara en del av storstadsmyllret. Utslappt i samma natt som Carl Barat, Pete Doherty, Kate Moss, Sienna Miller, Jude Law, Madonna, Mick Jagger, Mick Jones. Det kanns overkligt, privilegierat och tidsbegransat. Det London jag ser ar inte det London jag bor i; det London jag ser ar det London jag last om. Sett fran ovan klas allt i annan innebord.Det ar samma kansla som alla kvallar jag suttit i fonstret hemma hos pappa under mina skolar, pa tolfte vaningen med vartahamnen nedanfor mig och solen som ett blodrott glodande klot bortom husen som var Stockholm, stan pa riktigt, ett stalle dar folk blev knivhuggna och dar kandisar gick pa gatorna och Globen fanns, konserter holls, husen var hoga overallt. Jag sag alla fantastiska personligheter, malade upp bilder av vad som kunde tankas ske, just da, just dar, framfor mina ogon.
Ingenstans forstar jag att jag bara tagit tunnelbanan tio stopp vasterut, att staden jag ser ar samma som jag aker till jobbet i varje morgon, ater lunch i varje dag, festar i varje kvall. Hotell gor sadana saker med hjarnan. En perfekt latsavarld, jag faller tillbaka till tolvaringen som sag Studio 54 tva ganger i manaden, stal Wallpaper och Vogue fran mina storasystrar och stirrade fascinerat pa bilderna fran de stora tillstallningarna dar folk bar silverglittrande klanningar och red pa vita hastar. Och jag ar FUCKING HAR NU! Jag bor har! Haha! Nu trodde ni allt att det skulle bli ett melankoliskt inlagg igen, men up yours STHLM, och up yours tidigare tvivlande inlagg, allting ar annorlunda bara for att jag bytt stad. Byggnaderna ar vackrare, manniskorna ar galnare, kladerna ar fler och konstigare och klubbarna storre och tolerantare. Rockstjarnorna storre och mojligheterna oandliga. Det har var en helt ratt plan:
Och jag ar fri fran min pappa. For hur socialt kompetent han an ar och hur val han an klar sig och bjuder mig pa Nobu och betalar min shopping mina natter pa hotell mina taxiresor till jobbet sa vill jag aldrig, aldrig bli den apatiska olyckliga bortskamda accessoar jag var forra aret och i inlagget nedan. Hellre lever jag studentliv med inrokta lagenheter utan varmvatten for resten av mitt liv an gifter mig rikt och forstandigt, principen ar sa enkel oundviklig och oacceptabel: hans pengar betyder alltid, alltid ocksa hans regler.
posted by A Ayres at 10:42 AM
2 Comments:
Men ni hade väl det bra ändå, bortom dragkampen? Jag går nästan sönder av att läsa det du skriver om din pappa. Jag hade ett så liknande förhållande till min pappa tills för bara något halvår sen. Så många gånger han började säga något som jag bara ville skrika tillbaka hur jävla totalt annorlunda jag såg på det över hans huvud och samtidigt vädja med mina ögon att han från egen vilja skulle förstå att vi bara blickade åt olika håll från samma punkt och att det var slöseri på bådas energi att ens diskutera det. Istället höll jag tyst och vände mig inombords ifrån honom och stängde av. Jag vet inte riktigt var jag vill komma förutom att hur självklart och försent jag än kom på det, så slog det mig att när som helst kan någon ringa och berätta för mig att han gått bort.
Då kom jag på att jag var den för honom han var för mig och jag släppte min gard och lika naturligt släppte han sin. Till slut förstod vi varandra och nu är han plötsligt en lika nära vän som mina närmaste vänner.
Jag menar inte att sätta min historia i kontext till din, jag kände bara igen mig och kom att tänka på hur mycket lugn jag fått av att sluta fred med honom.
"Slöseri på bådas energi att ens diskutera det" - exakt sa ar det jag kanner. Jag kanner att jag har forsokt och forsokt och forsokt i sa manga ar nu, fran det att jag var tolv, tretton ar har jag bett honom om att vi skulle traffa en familjeterapeut for jag kunde bara inte na fram, jag kunde inte fa fram i ord vad jag menade och var overtygad om att han kande samma sak, det var en sadan total stagnation i kommunikationen. Sa manga ganger jag kannt mig totalt krankt av den brist pa respekt och forstaelse han uppvisat, sa manga ganger jag storgratandes gatt runt i lagenheten och slitit ihop mina saker och slangt ned dem i en vaska, sagt att jag aldrig mer vill prata med honom, att jag har forsokt tillrackligt, att han far skriva ett brev om han vill saga nagonting. Vi har bara helt och hallet olika livssyn, han tar mig inte pa allvar aven om det verkar sa. man tycker att man natt fram, nar jag flyttat fran honom och vagrat prata med honom i en vecka och man slutligen svarar nar han ringer och lyssnar kanns det som att han borde forstatt att man menar allvar, men sa sager han nagonting i exakt samma stil som det som gjorde att jag inte kunde vara kvar. Jag bodde varannan manad hos mamma och pappa fran det jag var fem tills jag var sexton, sjutton, da jag bara inte pallade langre och permanent flyttade alla mina saker till mamma. Men han forstar liksom inte, han vill inte se. En sadan har resa med honom ar ett standigt balanserande, jag maste hela tiden vakta vissa amnen for jag vet att nuddar vi ens vid dem ar resan forstord. Vi kan bara prata om ytliga ting, han ar som en klasskamrat man traffar pa bussen. Och i total fornekelse; han pratade om mina systrar och om hur latt och bra var relation ar jamfort med den han har med dem (mina systrar sager vad de tycker, jag skriver vad jag tycker), jag ba vadda vad menar du och han ba ”jamen, du och jag har ju aldrig brakat. Va? Vi har ju aldrig haft nagra problem med var relation” och jag ba men herregud har du glomt alla ar av terapi alla timmar jag gratit pa mitt rum vagrat tala med dig alla middagar vi suttit knapptysta bortsett da du skallt pa mig. Men det sager jag ju inte, inte langre, det ar inte vart att forstora en lunch pa det sattet for jag vet att det inte leder nagon vart, han kommer aldrig att forsta, och det ar darfor han tror att var relation ar ok: jag har gett upp allt hopp om att nagonsin etablera en arlig relation till honom. Jag bryr mig inte tillrackligt mycket om honom for att tillata mig att bli upprord. Jag ar totalt likgiltig for det blev till slut det forhallningssatt jag var tvungen att anta, jag pallade inte att forsoka gang pa gang och hela tiden bli sviken igen, att fa hans ignorans och emotionella omognad som ett slag i ansiktet varje gang jag gjorde nagot for att vi skulle fa en oppnare kommunikation. Jag ar bara sa overtygad om att det ar kort nu. Det kanns som att det enda jag kan gora ar att undvika honom sa mycket som mojligt, och, i de fallen det inte gar, undvika de amnen vi inte klarar.
Men samtidigt ar han ju min pappa och jag alskar honom vare sig jag vill det eller inte, antar jag, det framgar val om nagot av att jag just skrivit hela det javla ovanstaende blocket om var relation att jag inte har gett upp, aven om jag tanker det. Jag gar typ sonder ocksa, av att lasa det du skriver. Men det kanns som att sa manga ganger jag matt daligt har det varit pga honom, det ar inte vart att ge sig in pa det igen. Att du sager att han ar en lika nara van till dig som dina andra narmaste vanner: det kanns inte ens som ett scenario fran denna jord. Men om nagon skulle ringa mig och saga att han gatt bort: jag skulle inte ta det bra. Det finns sa mycket osagt, sa mycket forlorad tid med honom. Men jag vet fan inte, jag kanner att det ar dodsdomt, ett javla abusivt forhallande, jag blir helt psykad av att forsoka radda det.
Men jag uppskattar anda enormt att du skriver det du gor, som jag skrev i det fula inlagget nagonstans har nedan sa ar det du skrev om att du vet att du klarar dig i totalt morker typ det coolaste jag last nagonsin, det maste vara vad jag stravar mot. Sa rad fran dig tar jag anda pa allvar. Tack.
Post a Comment
<< Home