Hon målar läpparna röda från hålen där de sprack

Jag har sitemeterangest. Jag besoker kanske femtontalet bloggar dagligen. Tjugofem ganger. Jag maste avge rent perversa stalkervibbar. Folk maste tro att jag inte gor nagonting annat an laser bloggar hela dagarna. Detta ar helt korrekt. Jag gor ingenting annat an laser bloggar hela dagarna. Jag har ingenting att gora pa jobbet. Det gar pa ren reflex nu: Favourites > Personal > Blogs > tarataratara valj. Folk har uppdaterat kanske var tionde gang jag gar in. Jag maste ju uppenbarligen hitta ett forhallningssatt till all denna betalda tid framfor datorn jag plotsligt fogar over. Jag skulle vilja vara en manniska som tar vara pa den har tiden. Lar sig allt. Idag har jag lart mig hur Torsten Flinck ser ut. Det visste jag inte innan och det har jag velat veta anda sedan Singel i Stan-tjejen (vad heter hon? Det kan jag googla!) sade att hon sag ut som han. (Stella hette hon). Jag skulle ju kunna lasa tidningar. Jag har hittat en sida med massor av gamla Andres Lokko-kronikor som jag kan skratta at. Men jag ar tyvarr bara intresserad av andra manniskors privatliv. Problemet ar att jag har hittat kanske fem bloggar vars huvudpersoner jag faktiskt sympatiserar med. Och de verkar ha liv utanfor internet, vilket innebar att jag vid alltfor frekvent upprepade tillfallen finner mig tuggande pa lillfingret i frustration over att de inte uppdaterat den har timmen heller. Jag maste hitta varldens basta sida. Ge mig varldens basta sida, nagon. Inte den har, den har, den har eller den har.

Nej, roligare an sa har jag uppenbarligen inte. Nu ska jag lara mig allt om myrslokar. Tillsvidare.