You say party! I say YEAH!

Jag är så jävla bra på att festa. Väldigt ofta tycker jag mig en tråkig ful och fel människa och jag är säkerligen ganska ohälsosamt snabb att inse mina begränsningar och brister, men festning är fan inte en av dem. Mitt rum är täckt av flertalet lager Corona, French Red Wine, aska och diverse kroppsvätskor, min kropp växlar i nyans mellan lila blå och gul, mitt hår luktar som nyårsdagen och jag har inte duschat på en vecka (he said "you're gross my darling" i said "no i'm rock n roll"). Jag har dock varit full dygnet runt sedan i fredags klockan halv åtta. Jag minns inte riktigt var jag varit, men lyckligtvis håller jag även efter 2.0 fast vid att min vana trogen konstant bära kamera. Att döma av bilderna och filmerna jag sett denna morgon, samt vad jag hört av relativt pålitliga källor, har jag under helgen:

• Under trettiofem minuter försökt klättra upp i trädet utanför mitt fönster sportandes AA hotpants, leopardtights och tuttar utanför linne.


• Underhållit mina flatmates inklusive sällskap med en dans som ställer Kate Moss i I Just Don’t Know What To Do With Myself i total jävla vinterskugga.


• Fotat mig själv på toaletten. Tjugotre gånger.


• Ätit ett rått ägg för att tjäna två tequilashots.


• Klätt alla mina vänner (män och kvinnor) i mina kläder och tvingat dem att gå ut exakt som jag valt. Alla har tackat mig senare.


• Av misstag bjudit hem absolut alla inne på The Pool på efterfest i vår lägenhet.


• Löst ovanstående misstag genom att skrika ”Look! JULIAN BARRAT!” och sedan springa därifrån. Jag förtjänar no less than tjära och fjädrar.

Men det misstaget exkluderat var jag fanimej rolig att hänga med under helgen. Igår gick jag ut med sju designers från Milano. De bar spetsiga skor skinny jeans Prada Gucci och Viktor & Rolf. Kashmirtröjor. Beige. Jag bar också skinny jeans, med zebrarandiga converse och Chicago Bulls-t-shirt, storlek… man. Jag gick hem som fan. Dimitras ord om min stil: ugly, but in a good way.

Jag har blivit erbjuden ett nytt jobb. Som strippa. Jag vill så jävla. Men baren ligger nere i SoHo. Orka. Dessutom spelar de normal jävla strippmusik, alltså som i Fire Walk With Me ungefär, vilket är hot enough, men ska jag vara strippa ska jag fan vara hårdrocksstrippa. Bara The Kills, White Stripes, Led Zeppelin, Yeah Yeah Yeahs.

Stripplåtar top 9:

LED ZEPPELIN Black Dog
THE KILLS Murdermile
THE STOOGES I Wanna Be Your Dog
METRO RIOTS Lured Into Roulette
PRODIGY Smack My Bitch Up
THE WHITE STRIPES Stop Breaking Down
YEAH YEAH YEAHS Phenomena
PEACHES feat. IGGY POP Kick It
HOLE Reasons to be Beautiful

Att porrdansa till den musiken är the bliss. Uh uh uh uh HUH. Det är då jag är mitt bästa jag, när jag får festa med människor som kan, människor som pallar, människor som inte tycker att tjugo minuter innan klubben stänger är den ideala tidpunkten att gå hem. Det är det yttersta särskiljande draget hos folk som inte får vara med och leka.

TEQUILA. Sår över hela armarna. Mentalt tillstånd perfekt. Frid i sinne, fest inne. Jag har burit tjugonio outfits ungefär.

Jag är lite orolig för min lever. Jag äter Roaccutan på vilken man absolut inte får dricka. Jag kan inte riktigt units men jag drack i fredags (i lokations- och tidsordning):

• 3 Stella


• 2 Jameson


• 1 JD & Coke


• 2 Corona


• 7 egenblandade (= balans ca 50/50) vodka cola

På efterfesten. Bara för att avrunda sådär. Smart som få.

Lördag

• 500 mg Citodon


• 1 Stella


• 400 mg paracetamol/koffein


• 1/2 flaska rödvin


• 2 JD


• 1 Corona


• 1 tequila


• 1 glas vittvin


• ½ orange drink


• 1/3 sjuttiocentiliters flaska Bell’s whiskey

Även denna avrundning skedde på efterfesten. Jag börjar ana ett mönster. Vi kastade pil och istället för poängfält fanns på tavlan uppgiftsfält av varierande slag, varav det jag mest frekvent hamnade inom var ”Down In One”. Jag är en person som inte tror på groggvirke överhuvudtaget.

Söndag

• 1 g paracetamol/koffein


• 1 Budweiser


• ½ flaska rosé (äcklig)


• 1 Corona


• 3 Corona


• 2 tequila


• 1 glas vittvin


• 3 Corona


• 2 tequila


• Minns ej mer nu. Hade egen efterfest i mitt rum medan resten av lägenheten kollade på film i Elins säng, så vittnen kan ej tillfrågas.

Men jag har ändå inte alls särskilt allvarliga minnesluckor. Relativa från igår kväll, men för att vara fjärde kvällen i rad tycker jag att jag skötte mig mycket bra. Cigarettsnitt har legat på omkring trettio per dag. Är jag dum mot min kropp? Jag vet att levern antagligen inte mår så bra med tanke på samtidig medicinering etc, men jag är ju ändå fortfarande ung. Jag tror kroppen kan hela sig. Vad innebär leverskada? Kan jag aldrig dricka igen då? Men ärligt, I call bullshit. Det handlar mer om gener än livsstil. Min farfar är lungdoktor och har rökt varje dag från 25 års ålder. Han är nu 89 och så jävla pigg. Sjukt eftertraktad amongst the ladies. Männen börjar nämligen dö vid ungefär 80, så därefter är det kafferep varje dag för Sven. Back to business. Det är mer en fråga om gener; samt tur. Definitivt. I think it is important to acknowledge the role that luck plays in our lives, säger Chris i Match Point. Very true. Your choices are half chance. So are everybody else's, säger Baz Luhrman. Slumpen är min paradigm. Imorgon är fan ingenting. Allt jag har är idag. Att ha roligt är prioritet nummer ett. Fan Luther blev inte särskilt långvarig. Men okej när jag blir stor ska jag anamma de kristna värderingarna. För jag kommer bli stor. Alltså det finns ju så mycket folk som lever mycket mycket hårdare än vad jag gör, alla dessa evighetsmaskiner genom rockhistorien som käkade syra till frukost och injicerade heroin i ögongloberna: jag kunde varit en av dem. This is nothing. Om Ozzy Osbourne lever är jag utom fara.