I'll calm down, and I'll get over you

Hahahahaha. Yeah right I will. Jag maste bli kand sa jag kan ligga med Julian Casablancas, jag maste bli kand sa jag kan ligga med Julian Casablancas. Jag mar for daligt av att inte ga backstage. Fast jag borjar sa smatt inse, och detta ar stort, att jag inte behover, alltsa inte behover, inte inte kommer, gifta mig med nagon av de dar (Jules Fab Nick Carl Pete Adam Joaquin Jason). Jag kan nog vara alldeles stralande harmonisk och barnafodande med en man aven om hans skivforsaljning ligger under Guld (Au). PERSONLIG MOGNAD.

Fast jag tror inte ni gillar mig som harmonisk. Smakprov:

Den konsert som The Strokes gav under gardagen i Londons Hyde Park markerade for det en gang banbrytande bandet fran New York det som vi alla egentligen redan visste: de har auuuuueeeluuuaaaumuuu @!#*%beepbeepmojouncutkerrangqgroovedazed&confusedsonic !!! [trakkortslutning].

Fuck off okej att de har blivit stora stadiumrockare och i varje steg vet hur de ska skota sig de var perfekta. de spelade Walk On The Wild Side. De spelade Electrictyscape. De talade. Oh yeah you heard me right. The Strokes talade under ett set. Innan Ask Me Anything korde Nick och Julian varsta meningsutbytet, oh man this is... this is a really bad song, a song we haven't played for a while... Nick, man, I think this is a really bad idea. We really shouldn't do this. Alright. Yeah, but it'll be the last time we play it... I swear... this song is called Ask Me Anything. Julian glomde bort refrangen till Hard To Explain. Julian kramade front row. Jag var ej front row. Jag var typ fifth row. Det var jag och elvaringarna, inga andra pallade de javla gangsterungarna (seriost, what's with kids nufortiden? De slog sonder ogonbryn pa varandra (BLOD) och klamde pa varandras rumpor. Huva.). Fab dansade pa sitt trumset och kastade sig ned i publiken efter encoren. Jag ar kar i deras fyrtiofemarige manager Richard. Sjukt stylish tredelad kostym.

Ja alltsa han sa massa mer. Men jag kommer inte ihag. Men det gjorde han. Och de sag ut att ha roligt, vilket jag aldrig tidigare upplevt med The Strokes. Jo nu minns jag: man why are you so far away, this stage is far too big man, what's with all this security, I wanna get closer man (ja, han sager man sa mycket som jag skriver). De var, frankly mr shankly, publikfriande. The Strokes. Ah jag alskar dem sa mycket.

Och jag fick hora den har sommarens cover. Alla korde tu tudu tudu du tudu du tudu tudu tu tudu duuuu med Jules. Det ar coolt. Tank om jag hade fatt hora Clampdown forra sommaren. Det ska bli min nya hobby. Samla pa The Strokes sommarcovers. Shit vad for gammal jag ar.

Och! Belle & Sebastian! Trakigast och mesigast i varlden, men, det finns en och endast en lat av dem som jag tycker om, och det ar arligt min favoritlat i hela varlden, den har attio mer spelningar an nagon annan pa 25 Most Played i mitt iTunesbibliotek. Och sa spelar de den. Jag har hort Electronic Renaissance live i juni utomhus pa ett falt i Hyde Park. GA OCH LAGG ER.

EDIT: Han sjöng Franz Ferdinand! Take Me Out! I introt till Hard To Explain! I say you don't show don't move time is slow I say take me out... haha!