Vad jag vann förresten

VÄNLIGEN NOTERA: Detta är definitivt inte mitt score card, detta är Phils score card, detta är ett shit score card. Mitt var fenomenabelt belamrat. Inte konstigt att någon stal det.

 

Did they get you to trade your heroes for ghosts?

- En overhettad National Express-buss tjugo minuter bortom London och kontor och asfalt med sol genom fonstret och vita ponnyhastar langs vagrenen till The Who's Sparks.

- I baksatet pa Agathas bil hanger jag i handtaget i taket och koncentrerar mig pa rytmen i lyktstolparna vi passerar, koncentrerar mig pa det jamnt logiska i avstandet dem emellan och pa att inte krakas, Agatha kor valdigt fort och turnébussen bakom oss har problem att hanga med, allt luktar bil, bilen ar gammal, det finns bara ett kasettband i som vi lyssnat pa sedan vi lamnade Bristol, det ar Pulp, enligt rapport sjong jag med i Lipgloss, Do You Remember The First Time och Babies, men ingen av de andra latarna pa His 'n' Hers.

- Klockan ar kanske fyra pa morgonen och jag star bredvid en pool och ser ned pa mina cowboystovlar som ar blota, jag forstar att jag varit i vattnet och allting droppar och jag far en laxrosa frottébadrock som ar valdigt Big Lebowski och haret ar blott och bakatdraget och sminket over hela ansiktet och jag roker en cigarett och ser bara instrument overallt, ar i en inspelningsstudio, hittar ett album och satter pa Sly & The Family Stone's I Wanna Take You Higher.

- Jag vaknar i pastellbla shorts och t-shirt storlek 146 centilong med trycket GIRLS JUST WANNA HAVE FUN och haret luktar klor och rok och pa den persikofargade heltackningsmattan ligger en naken basist och en trummis och hela kroppen skriker efter vatten och analgetikum och nikotin, jag valter mig sjalv ur sangen och vinglar nedfor trappan och ut till poolen dar jag tander en cigarett och satter pa stereon och sjunker ned i en solstol och hor en ko rama och hojer volymen till max pa Pink Floyd's Wish You Were Here.

- Manga timmar men fler ol senare ar jag svald av dansgolvet pa Bath's enda klubb och dansar vid Agatha och tio man kladda som pirater till Britney Spears' ... Baby One More Time... och jag har vunnit hela skattjakten.

- Samma kvall dansar jag ensam i tva och en halv timme pa r'n'b-dansgolvet med tveksam publik men i perfekt sallskap av Christina Aguilera feat. Redman's Dirrty.

- Med alldeles for mycket sar och med huvudet fortfarande i latsasvarlden vaknar jag i Agathas vans lagenhet vid floden fortfarande i converse kedjor och parlor och halverat synfalt, jag kryper pa kna ut till vardagsrummet, tander en cigarett och satter pa Led Zeppelin's Black Dog.

- De kommer tillbaka med tre hinkar KFC och Coca-Cola Zero och varktabletter: The Strokes' Reptilia.

- Klockan ar tio och jag ar ensam i lagenheten igen, de aker bil for att hamta nagon nagonstans och jag sitter pa kna pa golvet vid stereon och de enorma hogtalarna och spelar vinylskivor, fortfarande full och kodeinet borjar precis ge effekt och jag dansar inne i musiken, tas bort ifran golvet nagon annanstans till. The White Stripes' There's No Home For You Here.

- Utan att forsta var mitt huvud ar ligger jag i en soffa och aterigen ar det Wish You Were Here.

- Jag lamnar Bath med buss till Sonic Youth's Teenage Riot, forbi fladdrar skyltar som sager LONDON ROAD och allt ar solsken och bla himmel och hus som snurrar i perfekt kontrast nar jag ser upp.

- Efter tjugo minuter har bussen klattrat fram ur kullarna och vi aker langs landsvagen ovanfor dalen, hojderna ar hisnande och sa langt jag kan se ar grona och gula falt och hagar och far och lammungar och perfekta bla himlar, solen som glitter over allting och det maste vara Pink Floyd's Shine On You Crazy Diamond (Parts VI - IX).

- Morkradd igen ensam i mitt sovrum mitt i natten med huvudet fullt av mardrommar och cigaretter som trostar men inte doljer skuggorna och storst trost alltid i musiken, i gitarren tre och en halv minut in; denna helg har tillhort Pink Floyd's sjunde album.

Fear of Sleep

Jag pallar det inte, dessa jävla mardrömmar, alltid mellan söndag och måndag men nu nästan varje natt också. Inte monster som jagar en i skogen eller falla handlöst utan våldtäkter, utförda av fel män, inte för att rätt finns, men nu talar vi familjemedlemmar och kollegor jag tvingas kommunicera med varje dag, och blod, köttslamsor, personer jag litar på som visar sig vara icke-existerande.

Jag är på en fest/festival, backstage, Metro Riots är där och The Kills, Queens of Noize, hög musik och droger och öl alla är snygga, särskilt den här blonda smala tjejen och vi är i badkaret när några män från tidigare stormar in och snubblar, tappar ölflaskorna på och i badkaret och det är krossat glas överallt och alla reser sig och kollar efter sår och så ser vi att hon, den blonda, har fått båda benen och en arm avskurna, de hänger kvar på kroppen liksom vridna och i slamsor och man kan se de stora röda hålen där de skulle suttit och benen, knotorna sticker fram och hon är så smal och på något sätt så vet jag att hon har gjort det med flit. Ingen rör vid henne. Lampor tänds. Ett barn stirrar, hans ansikte är täckt av kött, jag försöker vända bort det men ingen kan sluta titta på hon med bara en lem kvar. Hon visar inga som helst tecken på smärta. Hennes raka rågblonda hår är fortfarande perfekt, orört. Vice Magazine var där.

Du känner paniken komma, du måste sätta dig i det tryggaste sammanhanget, någonstans i en säng blir du omhållen av en person du kan och till fullo litar på, du koncentrerar dig på den situationen och ser på personens ansikte, söker ögonen. Ansiktet förvrids. Personen borta. Du är helt ensam igen. Den värsta sortens terror.

Väldigt Twin Peaks.

Syner. Jag vågar inte se över min laptop. Jag kan inte se skuggorna i hörnen, inte se på affischerna, inte hatten som hänger ovanpå trenchcoaten. Allting blir elakhet, väsen, personer med ont uppsåt.

Jag mår illa. Jag vill kräkas. Mina luftrör är fortfarande svullna från kodeinet jag tog tidigare idag, jag skulle inte ha druckit mer alkohol efteråt, jag vet ju att det andningsförlamar. Allt gift går ur systemet. Det är kemiskt, mantrat jag alltid upprepar för mig själv när sådant här händer, droger, det är kemiskt det räknas inte sluta tänk och somna ifrån det. Hon är fucking 01:52. Det är massor av natt kvar. Jag vill absolut inte sova. Jag är livrädd. Jag vill bara att det ska vara morgon och jag ska vara nykter. En gång som denna tog jag beslutet att sluta tänka. Helt koppla bort, stänga av, ingen mer hjärnverksamhet. Jag ville ha lobotomi. Inte på skämt. Jag ville ha. Ett beslut räcker inte. Tankarna finns kvar. Det är helt och hållet kemiskt, har ingenting att göra med dig. Ett konstaterande. Det räcker inte. 01:55.

B E A utiful

Ok sa jag bokade just min biljett ned till Bristol for att se Metro Riots spela ikvall. Bussen avgar Victoria Coach Station 18.00 och kommer fram 20.30. I MORGON. Jag hatar datum. Jag hatar datum. Och jag hatar den ofarstende [NAO-CENSUR] pa deras javla biljettkontor. Fan javla helvete ocksa.

The Implant Sessions

Hoppas RW glider ned från synfält nu

Popular culture from now on applies to me

Jag har kopt NME! Haha! Sa javla roligt. Och jordgubbar. Jag ville bara saga det. Nu ska jag laga Pasta Puttanesca. Ciao.

God, I'd imagine

Han kommer in i receptionen. Han pratar. Oj vad han tranade i gar, pa gymet, minst en och en halv timme, blev alldeles svettig. Satt dig inte ned. Han satter sig ned. Var jag ocksa varm igar? Ja gud han kan verkligen tanka sig. Var jag alldeles het och svettig nar jag kom hem? Var jag tvungen att slanga av mig alla klader och ta en lang dusch? Kunde jag inte sova pa grund av hettan? Det var alldeles for varmt for att sova i klader, eller hur? Jag lag vaken utan tacke, inte sant? Ja gud han kan verkligen tanka sig.

SLUTA PRATA SADAR OCH SE UT SOM ROBIN WILLIAMS OCH VARA SEXTIO AR OCH SAGA ATT EN SVENSK AU PAIR AR VARJE GAMMAL GUBBES VATA DROM ENS "PA SKAMT" DET AR INTE KUL.

En vecka och tre dagar nu. Jag har sant ut avskedsmejl. Jag maste ta avskedsdrinkar. Vill inte. Han kommer sakert komma. Har borjat samla kuvert och stiftpennor och haftklamrar. Ska intensivskicka massor av gratisbrev och dricka gratis-Evian for fulla muggar.

Cookies

OMG jag tror just jag porrsurfade, alltsa av misstag, jag svar, eller nastan i alla fall, och sa det kom upp en varningsruta om att filer jag inte accepterat kunde komma att installeras pa min dator om jag fortsatte och att detta skedde pa alla "adult sites" och att jag inte kunde hindra det sa jag tryckte cancel for fulla muggar men anda, shit, tank om Robin Williams far veta detta jag ar sa rokt shit hjalp.

Nuits blanches et jours noirs

Sista gangen jag sag pa klockan innan jag somnade visade hon 05:08, vilket betyder att jag idag gar pa max en timme och tolv minuters somn. Som nar jag var liten nastan. Mellan december 2004 och, eh, nu, tog jag nog somnmedel minst fyra dagar i veckan. Garna i nagot storre an rekommenderad dos. Dessforinnan sov jag i snitt tva timmar per vardagsnatt, och inte alls sallan helt vita natter da jag lag och stirrade pa fonstret tills jag horde forsta taget och klockan var halv sex och jag gav upp och satte mig pa balkongen och kollade pa soluppgangen istallet. Och sedan gick jag till skolan. Eller somnade klockan halv atta nar mamma gatt till jobbet, mobilens alarm med god intention satt pa tjugo minuter innan samhallskunskapen bara for att snooza, jag gar till svenskan istallet, eller efter lunch, man somnar om och om och om och sa kommer plotsligt mamma hem fran jobbet och man har fortfarande inte gatt upp. Eller klatt pa sig. Eller borstat tanderna.

Jag vet inte om jag hade somnproblem pa riktigt. Eller om jag bara tyckte det var roligare att vara vaken pa natten. Jaga piller var ocksa nagonting att sysselsatta sig med. Forst stal jag bara mammas Melatonin fran USA men det var ju vardelost. Sedan alla timmar pa doktorsmottagningar. Lergigan > Atarax > Propavan > Stilnoct. Resultat. Lara sig hela fass.se, lasa Vice's guide till hur man fejkar till sig piller, simulera symptom i vita rum, alltsa simulera symptom? Jag maste vara en ond sjal. Pa middagsbjudningar hos hemmafruar i golffororten brukade jag soka igenom badrumsskapen ocksa. Halla ned nagra Stesolid i sammetsvaskan, applicera lappglans, ga ut och le till crème brûlée.

Men nu sover jag bra. Antagligen for att jag har min lilla rasslande metallburk prydligt placerad pa nattduksbordet just au cas. Men igar kom jag hem vid tva och da ar det forsent for piller for aven om Stilnoct ar bast, bara insomningspiller utan nagon slags bakfylleeffekt, sa fungerar det aldrig sa bra som pa forpackningen. Man har liksom traningsverk dagen efter om man inte hinner med minst atta timmars somn pa dem. Sa darfor lag jag vaken i tre onodiga javla timmar for trott for att lasa eller skriva men for fucked for att somna. Som ingenmansland.

Jag hade varit pa Lovebox. Skulle ju rehabilitera men att tacka nej till gratispass ar den attonde dodssynden. K's pojkvan klottrade lite pa en uppstalld vagg i utbyte mot fyra gastlisteplatser men med sommarens markligaste lineup var backstage inte vad jag vill att det skall vara. Groove Armada, nagon? Ar 2006? Jamiroquai? K och P var dessutom mer intresserade av att med tindrande ogon kolla pa nar pojkvannen sprejade fram nagot slags valdigt disharmoniskt ansikte an att se band sa jag gled mest runt sjalv och sag ut som Kate Moss (Glastonbury 2005) och drack Carlsberg och flirtade med gitarrister. Bra var The Holloways, Larrikin Love, Cazals, Hot Chip, Rodrigo y Gabriela. Gogol Bordello var det svettigaste och galnaste jag varit med om men Cazals var nog bast. Jag missade: Jimmy Cliff, The Bees, Lancaster Bombers, Guillemots. De hade pariserhjul och slanggungor och karuseller ocksa men seriost, K och P ville inte gora nagonting. Blua jag saknar mina vanner. Javla Agatha ar i Spanien pa Benicassim och hon ar den som matchar mig bast for sadan har exkursioner. Inte tjuriga teorifans som "alskar" ett band men gar efter fem minuters konsert for att roka ackelrollies vid en ful graffitivagg under idog tystnad istallet. Man kunde inte ens fa existensiell spegelangest i nagot badrum tills man slutat irritera sig, bajamajors glamor ar liksom relativt begransad (se bild). Fast jag blev utsatt for uppraggningsforsok av Noel Fielding. Det ni. Och pa fredag ska Metro Riots spela Bristol igen och den har gangen ska de bo i Agathas poolhus istallet for pa Travelodge. Kan bli legendariskt.

Jag var bara inte gjord för dessa dar

Jag har varmeutslag. Jag har aldrig haft varmeutslag i hela mitt liv. Aldrig i Portugal, aldrig i Thailand, Egypten, Tunisien, LA. Jag har varmeutslag i London. Min skora skandinaviska lekamen ar seriost i chock.

Det ar sa varmt att man har specialgjort jatteisglassar till djuren pa zoo. Den som ges till lejonen pa Colchester Zoo ar smaksatt med farskt blod.

BLOGGARDODEN

Tank om bloggning ar JATTEFARLIGT. Om alla som bloggar nu far en verbal stroke vid femtio och bara inser: shit, jag har tomt mig sjalv pa alla opiniala resurser jag har, det ar slut nu, det finns ingenting mer att saga. Jag har tyckt allt, eller iallafall sa mycket jag nagonsin var planerat formogen. Man stirrar pa frugan/gubben i gungstolen och bara naha, det blev alltsa inte roligare an sahar, men man kan inte ens saga det for det ar en asikt man redan vart ute och viftat med alldeles for manga ganger redan,och sa sjalvdor man knall fall i ren skar och javligt tyst identitetsdesperation.

This weather is not dressed for me

Ni vet hur man, nar man vill ha skalade persikor eller aprikoser i nagonting, lagger dem i kokande vatten i trettio sekunder? Jag skulle just ta ett bett av en persika. Skalet gled av.

38°C

Inte ett skamt. This could be the hottest day ever recorded in Britain, ar inledande ord i The Guardian. Flakten sprider doften fran jasminblommorna over hela rummet, som rokelse, med hettan gor det att allting kanns som en asiatisk tradgard. Cigaretter blandas in fran gatan. Jag laser Marguerite Duras. Jag har rosa pa mig. Idag ar en bra dag.

I must have started liking this song when I was very young, all the words I know are wrong

Alltsa jag ar ju bara harmonisk for att jag ar ung. Hade jag varit jag, som jag ar nu, fast tjugosex hade jag haft dodsangest. Nu ar jag bara mallig for att jag har tid pa mig, jag tror fortfarande att jag kommer traffa den stora karleken och utfora stordad, jag ar skitsaker pa det, jag tror pa mig sjalv. Det hav av ar jag har framfor mig innan jag blir rynkig och infertil haller mig lugn.

Min inre trygghet ligger inte i mig, inte i mitt nu. Det ligger i en framtid jag inte upplevt an och som jag omojligt kan forutspa.

Tank om jag inte hittar den stora karleken. Och plotsligt ar for gammal. Utan att ha fullfoljt nagot av mina planerade projekt. Jag borde ha ett skyddsnat i mig for det, en plan B. Jag vet inte. Jag tror det ar nagonting som skaver har. Jag tror min nya harmoniska image ar fake. Fan.

When in doubt, sing ABBA

Agathas nya killes mamma är mentalt sjuk. Idag vid frukosten frågade jag honom vad hennes diagnos är, och han flackade med blicken och mumlade någonting om "bipolar". Sedan ryckte han på axlarna och sade whatever. "Med ett skratt". Hon är lugn så länge hon tar sina tabletter, men övertygad om att de gjorde henne tjock slutade hon för två veckor sedan.

Igår var vi på KOKO. Det var inte roligt. Agatha var sjuk och spenderade en halvtimme på rygg under ett träd innan vi gick in, osammanhängande meddelandes att vi kunde gå, hon trivdes bra här under sitt träd med gräs och buskar i sin närhet. Jag sade till henne att uppföra sig och hon reste sig och vi gick. Vi behövde inte köa eller betala. Agathas kille, Phil, gick på toaletten väldigt länge för andra gången och jag köpte öl sedan whiskey sedan öl och öl igen. Längst upp i nittiotalsbaren spelade ett band som är känt på golvet; spontant, svettigt och intensivt. Det blir en särskild stämning när ingen scen finns. Full kille i fotbollströja försökte kommunicera genom att först säga att jag såg pårökt ut (osant) och sedan via to be honest, this isn't my kind of music, I'm actually here just because I was asked to, on the guestlist you know, I know the singer in the band, that band, the band that just played. Jag hade vit tunn topp utan behå men ingen förstod nog och egentligen var det fel val av arena i alla fall. Jag rökte mycket. Sedan gick vi.

Phil bor i Camden. Jag trodde hela Camden var nedgånget. Det är det inte. Jag tänkte hela tiden på de bättre kvarteren av Sousse i Tunisien, men vad fan skall jag med den referensen till. Det var fint. Breda gator, Regent's Park till höger och till vänster höga staket, buskar, grindar och grusuppfarter. Bommar och bås med sömniga män och väldigt många svartvita skärmar. Benvita tjocka pelare, romerska bågar och väl genomtänkta tysta lägenhetsmassiv, som senatbyggnader. Trädgardar, buxbuskar, höga vita blommor. Park Road Avenue, St Edmund's Terrace, Hanover Gate.

I Phils reception finns en inomhusträdgård, en fontän och heltäckningsmattor. Under de tjugo minuter vi promenerat från KOKO har han ursäktat sin mamma och sin lägenhet konstant. Exempel på ord: "Imagine someone who really loves shopping, and has the money to buy whatever she wants; buying everything she wants and bringing it back to the house. That's my house."

Det var hans hus. Tänk Sams hus i Garden State. Fast istället för ett minihus i en regnig amerikansk småstad är du i en jättelägenhet i nordvästra London med stuckatur och kristallkronor. Det var saker överallt. Damvippor hattar serviser ketchupflaskor möbler porslinskatter.

Phil är nitton år och i hans rum finns en spegel, en nittiocentimeters pojksäng, en PowerBook, hantlar, ett paket Oreo's Bañadas och vapen. Batonger, handklovar, kedjor, luftgevär. Hans kusin förser honom med hemodlat gräs som är starkt och som vi röker av. Jag är fullast. Han pratar om sin mamma. Vi dricker rom och cola. Mitt huvud försvinner. Jag ber Agatha eskortera mig ned till vardagsrummet och min soffa. Vi går ut mot trappan då vi hör ett ylande inifrån Phils mammas sovrum och flyr i total gräspanik nedför trapporna och rusar in i vardagsrummet, smäller igen dörren och gömmer oss bakom teven, skakandes och med händerna framför ögonen. Skräckslagna sitter vi under tystnad utan att röra oss tills Phil kommer in i rummet och jag skäms så mycket att jag vill gråta, något jag tyvärr löser genom att ljuga ihop en historia om en farbror som var mentalt sjuk och som försökte döda/skada min syster. Jag är för borta för att notera ifall han köper det, men hur som helst går de upp och jag är själv i det jättelika, bäcksvarta vardagsrummet med flämtande luftkonditionering och ansikten i varje vrå. Pytteliten och för hög som alltid gömmer jag mig under filten och ligger blick stilla, håller nästan andan av rädsla för att röra mig - tillbaka är den jävla replik som alltid dyker upp i mitt huvud och som är det enda jag minns från Jurassic Park: dess syn är rörelsebaserad - och till sist däckar jag ifrån det stora hålet jag ligger i.

Klockan sju bankar hon på dörren. Jag låtsas sova. Hon går fort runt i rummet och hänger tvätt på mig. Hon lutar sig över mig, jag kan känna hennes andning. Jag låtsas sova. "WOULD YOU LIKE SOME COFFEE?!" Jag låtsas ej längre sova och slår upp ögonen för att se vem det är jag blivit varnad för sedan klockan 20.00. Blond, tjock, sliten och med vilda ögon. "But I don't have any milk. I am trying to get him off milk." säger hon på sin perfekta, gamlapengarfärgade privatskoleengelska. Sedan tystnad, demonstrativt stirrar hon på mig, inväntar mitt svar. Med samlad röst och fortfarande hög säger jag: "That is very kind of you, but I am very fine thank you. Very fine. Just fine. I do not need any. But thank you. Thank you. I am going to sleep some more now. Good-bye. Thank you." Jag sluter ögonen och låtsas effektivt sova tills jag åter väcks av hennes röst i telefonen, nasal, stressad, I do not have time for this Caroline, I am trying to go to the bathroom. No, I am not alright but it doesn't matter. Hon lägger på och ser att jag ser att hon ser att jag är vaken. Hon går med snabba steg fram och sätter sig bredvid mig i soffan.

"Have you had breakfast?" säger hon efter en stunds tystnad.
Nej tack, det är bra, vi skall gå ut för frukost. Förresten, jag är F, jag är en vän till Phil, trevligt att träffas.
"Agnayaahah."
"Sorry?"
"Agnayaahah! Booorn!"
"Ehrm, Agatha? Phil's friend? Yes I'm a friend of hers. A-ga-tha."
"Agnayaahah! How many were they? Agnayaahah, Booorn, Baany. How many?"
" ... I don't know..."
"Agnayaahah." Lång tystnad. "Mamma Mia!"
Mamma Mia. Hon pratar ABBA. "Jaaa, AGNETA! They were four! Mamma Mia! Here I go again, my my, how can I resist you!"

Jag sjunger första versen till Mamma Mia, refrängen, andra versen, hon strålar av lycka. Vi bondar. Jag har respekt för mentalsjuka människor. Jag identifierar mig med dem. Att döma av ovan är jag även livrädd för dem. Jag vill inte vara det. Men där i det överbelamrade vardagsrummet med vitrinskåp och tomma majonnäsburkar klockan nio på morgonen med huvudet bultandes och synfältet randigt hade vi ett moment, vi förstod varandra och allting var okej. Sedan rusade hon upp och in i köket där hon packade upp de fyra fulla papperskassar apelsiner som var resultatet av dagens första shoppingrunda, och jag somnade om. Phil väcker mig och frågar om jag vill ha vatten. Ja tack det vore lovely säger jag och väntar mig ett glas kranvatten. Jag får: tre minibarsflaskor Evian. Går upp till Phils rum och öppnar dörren till en komplett naken Agatha, vänder mig om, väntar, går in efter klartecken, äter en Oreo och en påse chips med smak av Lamb & Mint, Phil tänder en till joint, han röker upp, jag letar igenom badrummet efter piller men hittar inga, vi går ned och jag packar ihop mina saker och vi säger hejdå till mamman.
"Don't forget your driver's license!"
"Mum, I don't drive, I don't have a licence, remember?"
"Chiqui... tiqu... Chiquita tell me what's wroooong..."
"Bye, mom."

Nu är klockan kvart över tolv och jag kan nästan röra mina lemmar igen. Men ingen vill gå ut. Jag vill tillbaka dit.

Ett valdigt P inlagg

Apropa ett jattelangt (som vanligt) men jattebra (som vanligt) inlagg pa Sigges blogg for sjukt lange sedan, om att journalister ar P och forfattare J begav jag mig vasterut for att snabbtesta min personliga utveckling och fann: jag ar inte INFP langre! Jag ar INTP. Min vision av mig sjalv som fodd forfattare gick alltsa nagot i stopet, sarskilt som P:et var allra starkast med 83%. Sigge lovar att alla forfattare som tar testet blir J. Fan. Men jag ar val fortfarande i ugnen antar jag. Hoppas jag.

Detta ar icke desto mindre revolutionerande. Om nagot trodde jag att jag skulle blivit E istallet for I, da min sociala kompetens utvecklats ungefar sjuhundra procent sedan jag gick ut gymnasiehelvetet, men tydligen ar det bara en roll jag spelar val ty I:et dras jag fortfarande med. Daremot har jag gatt fran impulsiv, fantasifull och harlig till kritisk, analyserande och logisk. Hmpf. Fast med tanke pa min rent perversa besatthet av logik och sammanhang ar det anda en... well, logisk utveckling.

"Mathematics is a system where many INTPs love to play, similarly languages, computer systems--potentially any complex system. INTPs thrive on systems. Understanding, exploring, mastering, and manipulating systems can overtake the INTP's conscious thought. This fascination for logical wholes and their inner workings is often expressed in a detachment from the environment, a concentration where time is forgotten and extraneous stimuli are held at bay . Accomplishing a task or goal with this knowledge is secondary."

Vad ar ni? Jag vill veta! Jag vill veta vad alla mina vanner ar. Ja jag har blivit min mamma. Men vi var samma profil i tio ar anda, sa.

Jag tror jag kommer bli kar i en INFP, men inte forran jag fatt mitt hjarta krossat av en ESTP.

Gor ett valdigt simplifierat MBTI-test har

Urban Decay

Vad har hant med mig nar jag luktar pa en persika och tycker att den luktar precis som mitt nya schampo fran Body Shop, nar jag gjort nagon glad och tanker att kanslan ar precis som den pa Valium, nar jag uppskattar en utekvall med mina vanner pa grund av att den paminner om ett modereportage ifran Dazed & Confused?

LA FENETRE

I sondags morse skulle Ramsey ut och jogga, for vilket jag retade honom sa mycket att han kom tillbaka med blommor och champagne (i nagon slags tro att detta skulle hjalpa honom aterna sin status i lagenheten: ha ha yeah right). Sa har snyggt har vart koksfonster varit hela veckan.

Jag dör

Jag har gått runt och skrattat åt det här i tre dagar. Alltså det har kommit tårar varje gång. Katter är bäst. Gud djur som gör saker. Gosh. Minns Borr:

"Vi är roliga. Faktum är att vi till och med är ganska roliga. I en nyligen genomförd sifo-undersökning fick Svenska folket rösta på vad som var roligast. Resultatet blev som följer:

Ett stort djur som halkar 46%
www.borrmagazine.com 29%
Margareta Winberg 10%
Stå i bankomatkö 8%
Göteborgsvitsar 6%
Mördaralger 1%
Shan Atci 0%

Vi hade inte väntat oss att kunna besegra de stora djuren som halkar men är väldigt nöjda över att vara nästan tre gånger så roliga som Sveriges ambassadör i Brasilien."

GE MIG MER

Corporation Love

Jag alskar Coca Cola för att de har råd att ge mig den här chocken när jag en morgon kommer ned i tunnelbanan för att åka till jobbet. Det var varsta röriga stämningen på perrongen, alla bara stod och läste de enorma uppsmällda affischerna åt alla håll och (I know for sure) undrade samma sak: Coke Zero = zero sugar, vad fan har man fått i sig under tio års Diet Coke addiction? För dagens jag är detta ett spännande inträffande. Seriöst de har köpt alla reklamtavlor.

Fan.

Kom plotsigt pa vad jag dromde inatt. Att Evelyn slutade. Ah vad jag hoppas att hon gor det. I drommen var hon, for forsta gangen, allvarlig, och sade att hon hade fatt nog av nagonting som jag inte minns vad det var, men som jag forstar precis vad det ar.

Alla pa foretaget hatar Evelyn. Har nagon last min introduktion av henne sa forstar ni nog att det fran en borjan inte var ett helt orattvist, och framforallt inte ogruntat, val av attityd. Men anda.

Hon ar grym med kunderna. Hon har ordnat moten med massa coola skivbolag och andra stora kunder som vi inte haft nagon kontakt med tidigare. Hon gar ut och koper frukost varje morgon och har smeknamn pa caféerna runt omkring och fragar alltid om jag vill ha nagonting och stannar alltid i receptionen for att smaprata. Jag stor oftast halft ihjal mig och tanker jaja gulligt gulligt kan du ga, medan jag sammanbitet stirrar in i skarmen och trycker hart pa tangenterna. Nar vi hade tva tysta minuter for bomboffren beromde hon, efter en halv, mitt val av strumpbyxor (fjorton mordande blickar gav upphov till lite fniss och ett oops, sorry). Hennes har/peruk har exakt samma form varje dag. Hon har ingen forstaelse for hierarki och beter sig opassande naturligt med kunder av opassande hog rang.

MEN ANDA. Det ar fan inte nog for att rattfardiga hur varje anstalld himlar med ogonen sa fort hon lamnat rummet, eller kommit in i rummet, eller vant ryggen till, hur samtalsamnet pa varje rokpaus ar vad Evelyn hunnit med att forstora idag, hur resten av marknadsforingsavdelningen konstant ignorerar hennes komplimanger och irrelevanta (men sa harmlosa) fragor, hur Julia har bytt rum for att hon inte klarade att dela kontor med Evelyn. Jag ar absolut inte nagon slags fredstorstande hippie (inte mer an gemene man iaf) och jag har aldrig latsats tycka om nagon nar jag inte gor det, ett av mina mest frekvent praktiserade motton ar att livet ar for kort for att slosas pa folk man inte vill umgas med, men detta javla skitsnack som gar och Evelyn som anda ler konstant varje dag och halsar pa alla som baktalar henne, far mig att vilja krakas.

I drommen var hon allvarlig for jag fragade varfor hon slutade och hon ba ”men F, det ar inte sa att jag ar blind”. Snalla, snalla Evelyn sparka de som fortjanar det i magen och sag nagonting.

Remember when you were young, you shone like the sun

Det kanns fel att Syd Barret skulle do av diabetes. Det kanns fel att han blev sextio ar. Det passar inte ihop med den estetik han levde sa val.

Nar jag var pa skolresa i Rennes 2004 var jag inne i en av mina mer alternativa perioder och rymde, eller drog mig tillbaka ar val mer passande uttryckt da jag anda var aldre an sju, ifran resten av gruppen nar vi var pa nagot slags museum eller torg eller universitet nagonstans. Det var vitt, hett och soldrankt och jag gled runt som i dvala mellan de sma leksaksstugorna som utgjorde den nastan ironiskt franska staden, och hamnade inne i en valdigt dunkel skivaffar med en kall och mork kallare fylld av film och psykedelisk musik. Jag hittade en dvd som hette Syd Barret's first trip och som foregav vara en filmatisering av, ja, Syd Barrets forsta tripp, elva minuter och €35. Ingen forhandsvisning. Jag stod i den dar kallaren i sakert en halvtimme hart greppandes fodralet med korniga sepiabilder av trassliga morka har och magra vita armar, ambivalent raknandes eurosedlarna i fickan. Jag kopte den inte. Naturligtvis angrar jag livet ur mig idag. Jag kopte gras av killen bakom disken och gick och rokte under ett trad istallet.

Men poangen ar att det ar bilden jag har av Syd, en overjordlig varelse vars person fascinerar sapass att elvaminuters stumfilmer av den mest introverta av upplevelser krangs jorden runt och hamnar i dovt dunkande kallarlokaler pa den franska landsbygden for trettiofem euro. Han borde inte ha dott i diabetes. Fatta att han inte tog sitt liv efter de dar forsta paniktragiska aren, utan han gick (gick) hem till Cambridge fran London och bodde med sin mamma i fyrtio ar till. Han levde med sig sjalv i fyrtio ar till. Han levde fyrtio ar till av tankar. Jag tycker det ar sa fascinerande med dessa djur i bur, alla freaks, alla karaktarer som besmyckar varlden och ger oss nagonting att prata om; att nagon maste vara dem ocksa. Nagon maste vakna upp varje morgon och vara Pete Doherty. Nagon vet exakt vad Usama Bin Laden sysslar med just nu for det ar han som ar Usama Bin Laden. Nagon maste leva tillbakadragen fran varlden utan manskligt sallskap i ett odsligt hus som Syd Barret och med Syd Barrets tankar. I fyrtio ar. Syd Barret. Det laskigaste i varlden maste vara de sjalva. Laste en artikel i The Guardian om Syd och fann ett exempel pa ren distillerad ondska, rapporterat av en besokare i hans lagenhet i London i mitten av sextiotalet:

"There was this terrible noise. It sounded like the heating pipes shaking. I said, "What's that?" and [they] sort of giggled and said, "That's Syd having a bad trip. We put him in the linen cupboard.""

They put him in the linen cupboard. Nar han snedtrippade. Jag har aldrig provat LSD men jag har snedtrippat pa svampar (vilket jag, uppenbarligen, ar den enda i varlden som lyckats med) och tro mig att det finns ingenting varre. Ingenting laskigare, ingenting storre, inte ens nagot annat for det ar bara drogen. Nar jag tanker tillbaka pa de timmarna ar de svarta och jag kan inte forsta att jag existerat under den tiden. Pa samma satt kanns det att tanka pa fyrtio levande ar med Syd Barret. Som att han inte kan ha existerat, utan bara overlevt stora massor av svart tomhet. Ett djur, ata sova ata sova do.

Och sa: diabetes. Som att Usama skulle do i en bilolycka. Sa oerhort estetiskt inkorrekt.

Lagloshet barnchock och allman rekontextualisering

Jag ar portad fran Sunday Up Market. Jag vill inte ha barn langre. I alla fall inte barn som ger bort acklig gratis juice for att sedan havda stold. Jag kan alltsa numera inte ata frukost fran fjorton olika lander och kopa zigenarsydda elefanter och femtiotalsskor fran nagons brollop samtidigt som nagon nagonstans spelar Yeke Yeke (Hard Floor Mix) fran soundtracket till The Beach. Tur att jag inte ska plugga mode, da hade jag fatt byta stad. Beroende pa den mycket stora och mycket ofarstaende marknadsagarens inflytande i trakterna kring mittre Brick Lane kan jag mojligen komma behova byta stadsdel vad det lider i alla fall, men som det ar nu vagar jag nog ga ned till 1001 for att kopa bagels anda. Utkik for affischer med mina och Aisas ansikten prydda med budskapet WANTED bor emellertid hallas.

Jag har vidare denna helg varit pa besok i Hyrule, eller en person konstant vid sina sinnens fulla bruk (aven kallad: fantasilos) skulle val sagt att jag varit i Cambridge, men for vem som helst med fyra ar i Club Nintendo star det klart att detta betyder Forest Temple och inget annat:

Jag kan inte for mitt liv forsta vem som kom upp med idén att vi inte bara skulle till Cambridge, men ocksa att malet med var gronskande utflykt var.... sjobaserat. Vi puntade. Eller snarare nagon annan puntade, jag lag i baten och kollade pa nar folk trillade i vattnet och lyssnade pa Dans falska anekdoter om byggnaderna vi passerade. Kul var en bat med turister som dockade med oss for att lyssna men roligast var nar Dan skrek till en bat belamrad med japaner, ledd av riktig guide med hatt och utbildning: ”Don’t listen to him! He’s telling you lies!” och en hel flods bittra blickar vandes mot guiden. Hehe. Jag tog dock mitt ansvar som medmanniska och bad om ursakt for honom. Sedan skulle vi upp i bergen pa barbecue hos Dans kompis, vi kopte ol och Pimm’s och rullade jointar for fullt, packade och soldasiga gar vi in i villan for att alla tre i samma sekund frysa i var rorelse: barn. Barn och potatissallad och, shocking as it may seem, en tand grill. Familjer pa filtar och dukade bord. Jag och Aisa satt i ett horn med solglasogon och luvor och drack ol sa fort vi kunde. Men morotskakan var god. Brunstige Dan latsades inte kanna till nagra taxinummer sa lange han kunde men vid elva var vi ater pa taget till London och val dar akte vi direkt till en hemmafest dar jag halvhjartat dansade till techno, drack av vad jag kunde hitta och letade efter knark. Det var inte speciellt kul.

It's better to burn out than to fade away

Sluta grat blod, folk. Detta ar perfekt.

Vad gnaller ni for? Handlar det om att det skulle finnas nagon slags kosmisk sjal i spelet, i det overmaktiga som ar fotbollen, som ar viktigare an de som spelar?

Jag skiter fullstandigt i fotboll och sjal och laganda men jag bryr mig om stjarnor. Zidane ar en stjarna, en ledare, hans skallning var ett sa stort javla fuck all till de trogflytande bakgrundsspelarmassor han har omkring sig att jag med ens glomde bort min tredagarsbakfylla och blev alldeles involverad.

Sjalviskt, ja. Barnsligt, ja. Omoget egoistiskt showoffigt och ignorant.

Detta beteende ar den direkta konsekvensen av en sjalvmedvetenhet totalt ohindrad av nagon som helst odmjukhet. Ar du Zidane ar du Zidane. Han beter sig sahar for att han kan. Redan sju minuter in i la grande finale visade han att star quality ar vad som bade gor och forgor fotbollen. Den dar javla korplobben gar in bara for att det ar Zidane som fjuttar in den, han vet vad han ar och vad som vantas och kan darav gora det mest svidande sorts mal jag kan tanka mig. Utan dessa totalt sjalvgaende maskiner som kan aga en hel plan och lysa starkare an motstandarlagets samlade front vore fotboll en ointressant sport. Samtidigt ar det en lagsport och en viss elastisk magi bor finnas mellan alla pa plan for att gora det till ett perfekt potent maskineri istallet for en ryckig och bangstyrig massa med sallsynta hojder och daremellen idel rakstracka.

Att gora varldsmasterskapsfinalen till en enmansavskedsshow ar inte moget, inte arofyllt, inte adelt. Men det ar jaaavligt punk. Zizou: fotbollens enda rockstjarna.

Girlie so groovie ha ha ha ho!

Den fjarde augusti! D.e.n f.j.a.r.d.e a.u.g.u.s.t.i! Den fjaaaarde auguuuustiii blir jag fri! Har just tagit tjuren vid hornen och ringt, mailat huggit tag i och allmant terrat min chef till att ta semesterdiskussionen med mig, och som jag val kanske anade sa var de inte helt glada i idén att hitta en ersattare for mig i tre veckor, sedan ha mig tillbaka tre veckor, sedan hitta en ny. Sa den fulingen tankte smyga ned mina tre veckor till en vecka MEN da kontrade jag iskallt med att be att fa ga permanent en vecka in i augusti. Shoo bree. Min sista dag som fyrtiofemaring blir fredagen den fjarde augusti, 13:50 BST lordagen den femte gar mitt plan fran Heathrow till Arlanda och pa kvallen ar det Fritz’s Corner! Tits!

Och pank kommer jag inte alls att vara. Nagon som vill hyra varldens billigaste rum i Shoreditch i en och en halv manad? Hela kalaset for femhundra sma pund. Bills included, keys in hand.

Pa Koster skall jag sova lange och lasa bocker i hangmattan, ga barfota ned till stranden med hundarna och fiska krabbor och klattra i trad, bada bland musslor och tang och havstulpaner, ta flakmoppen ned till Ekenas och kopa godis, kolla pa batar, ata havskraftor och skagenrora och dricka Pripps Bla, cykla, segla (OBS skamt), plocka hallon och gora smultronstran, spela minigolf (kan vara skamt), klattra i berg.

I Bastad ska jag fa sprit langad till mig (tjugoarsgrans! Ha ha ha ho!), bli for full pa Pepe’s, vara blekast men coolast pa stranden, hata technobrats, kara ned mig i den enda kille med vagt rockliknande har, hanga i sofforna i vardagsrummet och njuta av ytorna, grilla fisk, kopa kulglass i strut, mjukglass med chokladdopp, ata mer skagenrora, aka bat till Hallands Vadero, dyka fran flottar, kolla pa fjortisar och kanna med dem, spela tennis i American Apparel, bestalla for stora pizzor och krakas av Sangria.

I Stockholm skall jag aterse mina alskade darling tjejkompisar, ga pa Fritz’s Corner, dricka ol pa Debasers uteservering, fa krupp pa kreddfolk, hangla med kreddfolk, bli utkastad fran javligt manga klubbar, antagligen anvanda falskleg (820919), driva runt i fororten och kanna mig sjalvgod, springa in i gamla klasskompisar och tro att jag kommer kanna mig sjalvgod men snarare fa panik, undvika valdigt manga, traffa min katt, mina systrar, mamma pappa, kolla pa vatten, ata saltlakrits, ga pa... ga pa... alltsa vad gor man i Stockholm nufortiden? Jag svar att jag var pa andra stallen an Debaser ocksa, ibland. Tradgarden! Finns det fortfarande? Shit jag maste ha en Nojesguiden.

Och det basta ar alltsa att jag nu da skall vara i Sverige tills den tjugonde september. Det kanns helt sjukt. Jag ska bo i Stockholm igen. Och jag kommer inte tillbaka till fucking receptionistvardagen, jag kommer tillbaka till intellektuellt stimulerande studier. Lester Burnham you are my pal. Ingenting far dig att kanna dig battre an att sluta ditt jobb.

Det var alltsa basta nyheten idag. Nast basta nyheten idag:

02:57 PM
Message received from: Aisa
Message: Jag ar supersugen pa Catch ikvall! Ska vi saga 12? Puss majsan.

01:59 PM
Message sent to: Aisa
Message: Du ar sa javla elak... SLUTA! Ga till Skeppsbar och drick Pripps Bla.

03:01 PM
Message received from: Aisa
Meddelande: Det var inte ett skamt! Jag landar pa Stansted vid 11 ikvall. Va sa du nu da?

02:04 PM
Message sent to: Aisa
Message: Jag alskar dig. Jag alskar dig! JAG ALSKAR DIG!

Haha. En vecka klarade hon.

Och där faller ännu ett år / sönder till små bitar

Ett ar sedan nagons bomber detonerade pa tre tunnelbanetag och en buss i den har staden. Vi har just hallt tva tysta minuter pa gatan utanfor, at var hall man sag stod manniskosamlingar utanfor sina kontor och blickade upp mot himlen. Tva minuter passerade. Tre. Ingen ville ga in. Efter omkring sju minuter borjade folk att skingras, men fortfarande sades inte ett ljud. London har aldrig varit sa tyst och aven fast jag inte ens var har da ville jag bara ga och lagga mig och inte se.

Quand la ville dort les trains ne sifflent pas

I skymningen tar jag buss 149 mot Edmonton Green och satter mig langst bak med Johnny Cash i horlurarna och lutar mig mot fonsterrutan, ser utanfor hur landskapet via Lilla Vietnam forvandlas fran hipsterbarnens lagre Kingsland Road med Catch och Jaguar Shoes och Paper Cuts till de nedgagna muslimska omradena hogre upp med sina Fruit & Veg’s, Tracy’s American Nails och Suroosh’s Car & Motor Services, cheap international calls, dygnetruntoppna massagesalonger, barberare med langa rader av rokande man utanfor som alla har samma mustascher, frisyrer, skjortor och blickar. Varje sate i bussen ar taget och pa varje ovrig tillganglig yta trangs tuggummituggande tonarspar med slitna trebarnsmammor med knubbiga stringtolvaringar, men efterhand som byggnaderna tunnas ut allt mer droppar folk av och vid Seven Sisters Station toms bussen nastan helt. Vi star stilla medan chaufforerna byter skift, fonstren ar alla oppna men luften i bussen ar anda lika het och kvav som nar jag klev pa vid Rivington Street. Utanfor kring busskurer trangs ungdomsgang pa mountain bikes, med luvor uppfallda plockar de upp fimpar fran marken och skickar dem emellan sig tills nagon kommer med en joint och uppdelningen mellan de som vagar och de som inte vagar blir allt tydligare. De flesta vagar.

Bussen startar igen och vi aker vidare genom lugnare radhusomraden, urengelska vita trevaningshus med rutiga fonster och overbelamrade tvattlinor spanda over de statliga trapporna, cementgangar over grasmattorna och pitbulls bakom staketen. Annu ett mindre centrum med pubar och enpundsaffarer dyker upp och jag kliver av for att byta till buss 341, som svanger av till vanster och tar mig ut till de stillastaende industriomraderna nordost om Tottenham. Jag ser solen ga ned bakom siluetterna fran tysta gravskopor, lyftkranar, stora containrar och skorstenar med svallande gra rok pulserande mot den orangea himlen som fangar in Northumberland Park, nar bussen stannar och jag ar framme vid min resas mal: IKEA.

Klockan ar nio och IKEA ar tomt pa folk, jag hor bara ljudet av mina egna steg nar jag gar runt i den enorma byggnaden och lagger ned produkterna med namnen jag kan uttala sa bra i den gula prassliga bagen, sedan ned till lagret dar en radio nagonstans spelar Sinatra och plotsligt kommer over mig en av de starkaste flashbacks jag haft pa lange; jag ar tolv ar och det ar precis innan jul och jag ar pa IKEA Kungens Kurva med pappa och alla gangar ar lika overdimensionerade som de pa Toys ’R’ Us i Los Angeles nar jag var sju och allting heter ARVE och BORGHAMN och DIRIGENT och GRANÅS. Desperat att fly Sverige december 1999 tar jag vad jag behover och gar snabbt fram mellan gula tiopack batterier och servetter och stearinljus till kassan, betalar och skyndar mig ut pa parkeringen med avgaser och asfalt och 24 Hour TESCO och ett nu helt svart industriomrade bortom kullarna. Jag tander en cigarett och kanner lugnet atervanda.

Pa bussen tillbaka ar jag, liksom pa ditvagen, den enda vita men nu ar stamningen annorlunda och det ar inte langre receptionister pa vag hem fran jobbet och mammor med barnen fran skolan; nu ar det ensamma man med sokande blickar, en stirrande tonarskille med en halvrokt cigg i de skakande handerna och hardsminkade adidastjejer med patanda ogon. Johnny Cash och hans spellistekompanjoner av annan tarantinomusik borjar bryta mer an ackompanjera och for varje nagot for hogt riff kanner jag bussens blickar pa mig och tar valdigt snart det visa beslutet att byta till nagot mer linje 341-kompatibelt: MC Solaar. Nouveau Western satter igang och jag smalter genast ned i satet och andas en suck av gangstalattnad, nu kommer de att forsta, zut merde shit alors jag kan arg parisforortshiphop yeah, I’m down with da crew, eh, shoo bree yano. Alltsa jag kan inte sa mycket hiphop. Men shoo bree brukade min gangstaplastsyster saga nar vi gick i sjuan och hon brukade roka pa och bryta sig in i Gardesskolans gymnastisksal sa, shoo bree. Jag lutar mig bakat med lagom nonchalant hojda ogonbryn, langar upp en fot pa ena knat (fan chucks) och moter adidastjejernas blick samtidigt som jag hart, hart koncentrerar mig pa orden poursuivi par Smith & Wesson,
Colt, Derringer, Winchester & Remington, il erre dans les plaines, fier, solitaire oh yeah that’s me, jag trummar lite med fingrarna och diggar och kanner mig all in all javligt hard, sarskilt med min sjukt gangsta accessoar hyllan HYLLIS till vanster om mig. Industrifalt blir tunnelbanestationer blir vietnamesrestauranger blir barer och snart ar jag hemma i Shoreditch igen, jag plockar med mig produkterna av min utflykt och promenerar hem till lagenheten pa andra vaningen vid rondellen och skruvar ihop hyllan HYLLIS och gar och lagger mig.

Minnen for livet/tar jag allting for givet?

Jag sitter ned och skriver ett mail till Ag och borjar ett stycke med Jag saknar att aka hem fran S i din bil klockan tva pa natten och lyssna pa Echo & The Bunnymen nar du kor upp och ned bland de morka kullarna och vi tar studenten om tre veckor. Tanken ar att fortsatta med resten av de fantastiska minnen vi har tillsammans och om hur de raddade mig men ingenting mer kommer till mig, jag forsoker minnas dansgolvseufori och cigaretter pa uteserveringar och innetoaletter och forfester hos mig med iPod och mammas gin men inget av dem ar med Ag, inget av de minnen jag minns ar med Ag for Ag dricker inte. Ag dricker inte alkohol, Ag roker inte, Ag ater inte. Med dessa tre distraktionsamnen strukna ur mitt liv aterstar alltsa ett minne fran de senaste tva aren. Med en person jag raknar till mina tre narmsta vanner. Detta minne ar musikbaserat: jag minns att Echo & The Bunnymen-laten vi lyssnade pa var Killing Moon men jag minns inte vad det ar vi aker hem fran.

Ar detta allt mitt liv bestar av? Mat alkohol nikotin och musik. Jag vet ju att Ag alltid var med, men vad gjorde hon under alla dessa natter? Sop jag for mycket for att kunna minnas henne?

Jag minns bara fester. Jag minns bara att tjuvroka. Jag minns att vakna upp bakfulla morgnar och kopa bakispizza. Blanda daliga cosmopolitans och laga avancerade middagar i mitt kok medan vi lyssnade pa jazz och rokte med munstycken i vara hogklackade skor och forkladen. 22:38-taget in till stan, falsklegsnervositet i kon till Fritz’s Corner, kicken da vi kom in, varje bartenders blick jag fangat och varje rockstjarna jag hanglat upp bakom scenen. Whiskey pa Riche, orangea gratisdrinkar pa Berns, Apple Martini och Cat5 pa Hotellet, absint och gras pa efterfest i nagon AD:s lagenhet med Anthony Micallef pa vaggarna och fotomodeller i sofforna. Jag minns alla ganger jag firat, men jag minns aldrig vad jag firade.

Mitt liv borde verkligen inte innehalla fragan “If you were a donut, what would you be filled with?”.

Take me away

I mandags tog jag det mycket visa beslutet att unna mig en arbetsfri vecka, vilket har varit mycket stimulerande. Nagra mail har trillat in med forfragningar, de ligger nu alla tryggt och vilar i en mapp markt ”Monday 10th July”, jag planerar att utfora de efterfragade atgarderna mellan tio och elva mandag morgon och sedan kan jag chilla igen. Att ga upp klockan sju, borsta tanderna och satta pa sig kostym och aka till jobbet med malet att gora absolut ingenting under atta timmar oppnar oandliga mojligheter till personlig utveckling. Just nu sitter jag och gor ett test innehallandes fragan “If you were a donut, what would you be filled with?”. Rent fantastiskt uppmarksamhetsabsorberande. I ovrigt roar jag mig med att ta ut alla cola light som fittchefen lagger in i kylskapet och hora henne svara over det varje lunch da hon tvingas dricka varm lask istallet. Igen. Skicka alla dokument hon ber om med amerikanska formatinstallningar har aven det visat sig relativt effektivt som underhallning, da det leder till att de samtliga skrivs ut pa foretagets egna kustomiserade svindyra papper. Hur kan jag hjalpa det, de kommer ju rakt fran huvudkontoret i Minneapolis. Mitt nasta planerade dad ar att byta ut knapparna for rumstempererat kontra iskylt vatten pa samtliga vattenmaskiner i huset. ANARKI (i det Forenade Kungariket).

Knock me up

Thank you for smoking

Vi star bredvid varandra i adminrummet jag gor hal i papper och hon klistrar ettiketter pa lila pappersmappar och sorterar dem i tva hogar, saljkoordinatorer och marknadsforingschefer kommer in da och da vi drar bada en tyst suck av lattnad och utbyter anekdoter och allmana kvickheter med dem, sedan lamnar de oss igen och sekunden de gatt ut ur rummet faller allt, ater finner vi oss utan ord och bara ljuden fran ettiketter som slatas ut och hal som slas i papper bryter det sa talande avstandet av tystnad mellan oss; vi krockar totalt utan att vi ens uttalar ett ord. Bada simulerar en komplett kapacitetsuppslukning av det extremt koncentrationskravande i att fasta ettiketten uppe i hogra hornet och fa alla papper att ligga exakt bredvid varandra, vi stoter i varandra nar bada skall at samma kopiator eller haftapparat, fumligt ber vi om ursakt och drar snabbt undan handerna for aven om vi inte ar vanner sa ar vi artiga och kollegor. Men. Sa har hon glomt cigg och maste ga in i min reception och fraga med handerna pa ryggen och da ler vi anda i samforstand, vi kan till och med utbyta omkring tre-fyra fraser, skratta och kanna for fem minuter att allting anda ar helt okej. Cigaretter kommer att radda manskligheten.

Kontextualisering A

(familjen pa bilden har ingenting med texten att gora - forlat)

Det har kan man ju dock daremot gora som fan pa Sydkoster! Ah, har jag forklarat vilken sucker jag ar for flakmoppar?! Flakmoppe ar bast, bade att kora och bestamma allt sjalv och gasa i alla nedforsbackar och skramma kusinerna pa flaket, kora pa varje gupp och kora for nara kohagarna och stalla sig upp pa rakstrackorna med gasen pressad mot styret och vinden i haret... eller vara nio ar och sitta pa det varma traflaket och dingla med benen, kaka glass och skrika till pappa att kora pa guppen och gasa i nedforsbackarna. Jag tror jag borjar narma mig min frudiskussion har nu, eller kanske snarare mammadiskussionen, alltsa jag kommer att bli en sa himla bra mamma. Jag ska kora mina barn pa flakmoppe hela tiden och vi ska fiska och gora langa utflykter pa sma sota flackiga ponnyhastar och jag ska baka brod, kolla pa den har bilden, hur mycket vill man inte ha barn nar man ser nagot sahar bra:

Jaa! Shorts! Likadana t-shirts! Plastpase! Och fula skor! Jag ska bara ha fula skor, bekvama skor, livet kommer bli sa enkelt nar jag blir mamma. For, on a more serious note, nar man val har fott barna har man inget val langre, det ar sa sjalvklart att man skall agna sina dagar till att gora dem lyckliga, det finns inte langre nagonting att ifragasatta. Bort med alla ackelexistentiella tvivel och imageproblem och vad skall jag gora med mitt liv. Man gar upp och lagar frukost och dukar bordet och vacker barnen. Man ser till att de ater sin grot och borstar tanderna och kommer ivag till skolan. Man hamtar dem och ger dem mellis och skjutsar dem till fotbollen och ridningen. Man ar sa saker pa sin roll, man vet exakt vad man skall ta sig for, tiden ar inte langre en fiende for man sitter inte langre sjalv i framsta rummet. Ja, naturligtvis har jag inte kommit pa allt detta sjalv, naturligtvis ar det oraklet Joan Didion som spokar igen, jag har inte skrivit om hur stort inflytande hennes meningsteori om geologi hade sa den far passera utan vidare forklaring har, da den direkt foljs av ett stycke som direkt relaterar till detta (flakmoppe):

"As a child I thought a great deal about meaninglessness, which seemed at the time the most prominent negative feature on the horizon. After a few years of failing to find meaning in the more commonly recommended venues I learned that I could find it in geology, so I did. This in turn enabled me to find meaning in the Episcopal litany, most acutely in the words as it was in the beginning, is now and ever shall be, world without end, which I interpreted as a literal description of the constant changing of the earth, the unending erosion of the shores and mountains, the inexorable shifting of the geological structures that could throw up mountains and islands and could just as reliably take them away. I found earthquakes, even when I was in them, deeply satisfying, abruptly revealed evidence of the scheme in action. That the scheme could destroy the works of man might be a personal regret but remained, in the larger picture I had come to recognize, a matter of abiding indifference. No eye was on the sparrow. No one was watching me. As it was in the beginning, is now and ever shall be, world without end. On the day it was announced that the atomic bomb had been dropped on Hiroshima those were the words that came immediately to my ten-year-old mind. When I heard a few years later about mushroom clouds over the Nevada test site those were again the words that came to mind. I began waking before dawn, imagining that the fireballs from Nevada test shots would light up the sky in Sacramento.

Later, after I married and had a child, I learned to find equal meaning in the repeated rituals of domestic life. Setting the table. Lighting the candles. Building the fire. Cooking. All those soufflés, all that crème caramel, all those daubes and albóndigas and gumbos. Clean sheets, stacks of clean towels, hurricane lamps for storms, enough water and food to see us through whatever geological event came our way. These fragments I have shored against my ruins, were the words that came to mind then."

The Year of Magical Thinking, Joan Didion

Jag tror stenhart pa det dar. Handdukar i skapen och cykelhjalmar och lordagsgodis. Ah Gud sa bra det kommer bli, men alltsa tro nu inte att jag aggsjukt springer runt och vill para mig med forsta lampliga hane som kommer i min vag, inte i rent reproduktivt syfte i alla fall, min avyngling lar inte ske inom atminstone de narmsta fem aren sa mycket issues som jag har kvar. For man kan fan inte vara sjalvisk nog att satta liv till varlden forran man sjalv ar harmonisk nog att klara av just detta, att satta nagon annan forst, for om man i tidig didionsk anda gor det bara for att det ar nagot som forvantas av en (och for att man ar totalt desperat efter en klar roll) sa blir man snarare som Maria Wyeth, och Maria Wyeth vill man inte vara, Maria Wyeths barn hamnar pa mentalsjukhus dar de aldrig far sitt har borstat och den enda mat som ats i Maria Wyeths hus ar keso.

Nej jag forst forst, sedan dem forst. Snart ar jag klar, har funnit min roll i utbildningen, forsta boken utgiven och andra pavag, da kan jag bli kar och sa giftermal kring 2012, barn till varen som foljer och hus pa den kalifornska landsbygden. Ah. Ranch, kanske. Gud det kanns helt kontroversiellt att vara konventionell.

Eller sa faller jag hals over huvud och gifter mig om en manad och hoppar av utbildningen. Potato tomato. Hur som helst ska vi latt ha flakmoppe.

Baby baby baby baby baby I love you (one two three four)

Dagar jag roker innan tio ar inte langre dodsdomda dagar eller att jag roker innan tio ar i alla fall inte en konsekvens, dagar jag roker innan tio ar bra dagar och jag sitter i solen pa trappan pa Wimpole Street och kanner mig javligt fuck all. Jag borjar se slutet pa det har foretaget jag inte bryr mig om nu, jag borjar se slutet pa att bara post i dammiga korridorer fulla av grona heltackningsmattor och bruna vaxter, snart slapper det, snart blir jag ung igen. Jag skall ha sadan koll pa popularkultur. Jag erkanner att jag slackat efter nagot, eller ganska rejalt (sist jag lyssnade pa radio = 2000/2001, sist jag orkade lasa en musiktidning = 2004), men jag kan jag vill jag skall bli ett samtidsorakel. Jag kunde ju en gang, hade det funnits ett TP fran endast 2004 skulle jag kunna varenda rosa javla fraga, jag var sa sjukt medialt medveten. Jag skolkade jamt och hangde istallet pa biblioteket eller pa press stop pa Gotgatan och kopte varje (varje) nummer av NME, i-D, Dazed & Confused, ANOTHER, Nylon, alltsa ibland kopte jag till och med typ Q och MOJO och Kerrang och sadana saker bara for att jag last allt annat, jag prenumererade pa GROOVE och lyssnade pa skivorna man fick med, upptackte ny musik, hemma i soffan man inte fick spilla pa hos pappa satt jag varje eftermiddag och drack whiskey cola och kollade pa MTV2 med datorn bredvid mig, googlade duktigt och laddade ned det jag gillade, NME Chart Show, Spanking New Music Weekend, Carling 24 Live, Gonzo, jag hade sa mycket battre koll pa London da an vad jag har nu. Sedan kom Fight Club och dess estetik in i mitt liv och all influence is bad influence etc, jag lyckades ganska bra i att avskarma mig fran all popularkulturell BRAINFUCKING, bara fraga Lania eller nagon annan som varit pa indiedisco med mig de senaste aren (ja, Lania), det enda jag kan ar sadant fran 2004, typ Kasabian och Libertines och The Others. Jag ar tant pa indiedansgolvet, nagra nya smakillar som kallar sig Arctic Monkeys kommer pa och jag ba whaaat? Och gar for att supa mig lite fullare tills filmen backat tva ar igen.

Men inte nu. Nu skall jag veta. And my hair will shine like the sea, and everyone is gonna dress just like me. Speaking of which. Jag kanske maste borja blogga pa engelska. Jag ska ga skrivarutbildning pa engelska. Ar jag dum i huvudet eller? Jag tavlar mot trettiofem elever som skriver pa det sprak de talat dygnet runt i tjugo ar och jag last tre dagar i veckan i bara elva, jag skickar mig sjalv minst tre linguistiska ar bakat i tiden, alltsa fan jag lagger ju totalt krokben for mig sjalv. Jag borjar just fatta vad jag haller pa med pa svenska och sa ska jag overge allt det, och istallet speedlara mig varje sub-/finkulturs koder och sprak pa engelska i stallet. Bla. Bad idea. Sa min framtidsplan inkluderar endast popularkulturell input fran Britannien; bocker, bloggar, magasin, film, kommunikation. Samt tankar. Jag maste oversatta mig sjalv. Inga fler dagboksanteckningar pa svenska, inga brev, inga mail, inga inhandlingslistor, Swedish no longer exists in my world, kaputt, gone, zero is finito.  Jag ska bara skriva klart min bok forst (doye).

Dead Flowers

Jag borjar kanna mig som min van Joan jag vet jag skriver aldrig om nagonting annat an denna forbannade hetta men sweet lord, den kryper in i varje hjarnvra och tar over alla dina tankar. Jag ar tillbaka i receptionen och sitter som en bedovad klump pa min grona snurrstol, alla vaxter ar doende/doda utom snittblommorna som byts ut varje mandag och deras tunga pionrosa och guldregnsgula doft hanger som en fyrtiogradig sloja over receptionen och hela denna halva av vaningen, alla som kommer in bojer sig fortjust framat och utbrister saker och man ba jaja, you sit next to them nine hours everyday. Vardagen ar ater har och mest vill jag nu springa barfota pa skogsstigar, fiska krabbor och rida barbacka men chefen bemodar aldrig atervanda med besked kring min eventuella semester sa jag forblir cityochic tillsvidare. Saker borjar ga runt, jag vet, det som drev mig i borjan ar borta utan anonymitet finns ingen arlighet och kanske kravs forflyttning snart. Alternativet skulle vara slutlig sjalvinsikt sjalvmedvetenhet och egokapitulation men vad ska jag med det till?

I huvudet finns fortfarande minnen av positiva rus och lattnaden i att lita pa folk fast sjalvklart under konstant hot, att hamna utanfor sig sjalv och det man vill ar sa latt men att sedan komma tillbaka ar svarast utav allt (jag vill inte doma men jag gor och jag blir hemsk och fortjanande). Varldens vackraste man forfoljer mig och inne i hans huvud doljer sig det hemskaste jag har sett, sa vridet fel och fruktansvart fegt att jag inte ens vill hjalpa. Total egocentration ett bortskamt barn med stora skoldar av fordomar som helt utan att bli ombedd utser mig till sin raddare, jag har inte tid eller ens lust att hjalpa dig sluta beskylla mig.

Och annars da. Det borjade med Elin sedan Cattis, Aisa, Agatha och nu har aven BABY Jr II, min alskade fjarde iPod, gatt ifran mig. Fyra hela mander tog det vilket fortjanar viss appladering, vuxen och uppstyrd som jag ar har jag redan ikvall ordnat mote pa Apple Store pa Regent Street, jag kan knappt barga mig, Apple Store pa Regent Street ar heaven on earth. Man gar upp for en skitbred och sa javla vit trappa, tar till vanster och blir halsad av Ms Apple som alltid har eyeliner i bjarta kulorer och sa satts man pa soffa framfor The Genius Bar och de fragar what the problem is regarding (iPod) och how long have you had your Apple product (four months) och alla runtomkring ser überviktiga ut och har portfoljer. Sedan plingar det och mitt namn dyker upp i stora bokstaver pa skarmen bakom The Genius Bar, jag gar fram for att prata med en supernord med ”Genius”-skylt pa sig och alla pratar jattesnabbt och spelar man sina kort ratt gar man darifran med en splitterny glansande orepad BABY Jr III efter tio minuter. Det kan man iallafall inte gora pa Sydkoster.

Last Days of June

Klockan är 20:45 och jag vaknar för andra gången idag och det var tillräckligt oändligt miserabelt den första gången. Oändligt miserabelt nu:

- ”Secret Dirty Pretty Things gig tonight, Proud Gallery in Camden NW1, doors at 7pm”
- Jag har sovit sedan andra halvlek England – Portugal

Oändligt miserabelt klockan 10:55 (vakning ett):

- Aisa har åkt hem.

Första instinkten när jag vaknar helgmornar är att ringa Aisa och fråga var vi ska äta frukost. Denna morgon vaknar jag med rummet fortfarande dränkt i ångor av Bacardi Breezer, Smirnoff Ice och Ralp Lauren RALPH, vill bara somna om men tvingar mig upp och ut på Brick Lane för att köpa bagels, knackar på Aisas dörr och det är inte Aisa som öppnar. Det är Johnetta som jag ska ta över och som ska ta över mig, men fuck, dumma Aisa, jag vill inte att du ska åka hem. Jag har ingen kvar att hänga med nu. Agatha har åkt till Bath i tre månader. Den senaste veckan har varit fylld av packade väskor tomma sovrum och keep in touch. Jag vill inte ha keep in touch. Jag vill ha The Diner, 1001 or breakfast at the flower market? Men jag vet, London, temporär stad, jag vet vad jag valt etc etc; vemod är ändå en sjukt genomträngande känsla när den slår till.

Fast. Jag börjar tro jag kan överleva. Igår på festen kände jag ett oerhört starkt behov av att bli hög, kanske för att ignorera det vemodet jag visste skulle komma, seriöst jag var typ som Towelie och tvärstannade varje gång jag fick korn på minsta grässlinga i luften. Det såg mörkt ut ett tag men lyckligtvis var där en man som blivit avstängd från samma skola som Dan och han hade och eftersom jag är flicka med hotpants fick jag ganska mycket, så en halvtimme senare ligger jag uppe på Aisas säng, hög hög hög hög, och koncentrerar mig på att andas och inte tänka fel (och på att täcka mina ben). Jag tänkte att jag borde gå tillbaka ned till resten av festen men minsta försök till åtbörd ledde till starka konvulsioner och ett intensivt snurrande rum, så efterhand gav jag upp alla försök till att uppge livstecken och gled sakta in i vad jag väntade mig skulle vara en haschpsykos av slag tre-månaders-följande-depression, och någon slags psykos var det ju och jag var ett med sängen med golvet med marken osv; men det sjuka var att mitt i denna klamrande känsla så spred sig plötsligt ett lyckorus. Jag var över eller inte vid mina sinnens fulla bruk, skall medges, och minns inte i detalj vad grunden var men den känsla som lyste starkast var att jag har goda intentioner och därför kommer allting att gå bra. Jag kände igen de ångestmonster som försökte attackera i form av all världens ondska och att bara bli uppskattad för sin kropp och Laura Palmer och panikartat falsk vänskap och vad är egentligen familj etc etc, men de tog inte över utan istället började hela mitt huvud stråla av godhet (ja hippie alert hippie alert I know) och jag höll på att spricka, det var liksom bara [pang-pang-lycka]. Sjukt coolt. Och världen stod liksom kvar när ruset lagt sig och jag gick tillbaka ned och var plötsligt hemma då jag blivit panikinkallad av C som inte kan hantera att J kräks och välter om man ställer henne upp och planet går om tre timmar. Så jag käkar en halv burk Nutella och packar J:s väska och ger henne vatten, håller upp hennes hår och (i princip) bär henne till Liverpool Street, ser till att de släpps på tåget och går hem genom mitt, mitt, mitt, mitt East London till fågelkvitter och soluppgång. Jag vände mig om och förundrades över en ljusrosa The Gherkin säkert tjugotalet gånger.

Men det är fortfarande piss att folk åker. Det känns som att Aisa typ ska till Sverige över helgen och sen komma tillbaka och texta "Catch ikväll?" och vi ska bli packade och svina, liksom jag väntar fortfarande på att Elin ska komma tillbaka, jag är nog lite förtidssenil tror jag. Jag kommer lätt bli en sån tant som elva år efter makens död fortfarande kokar kaffe för två och ställer fram hans tofflor. Men en positiv utveckling jämfört med ett år sedan är väl antagligen, kan jag väl erkänna då, att jag numera tycker om människor.