Baby baby baby baby baby I love you (one two three four)

Dagar jag roker innan tio ar inte langre dodsdomda dagar eller att jag roker innan tio ar i alla fall inte en konsekvens, dagar jag roker innan tio ar bra dagar och jag sitter i solen pa trappan pa Wimpole Street och kanner mig javligt fuck all. Jag borjar se slutet pa det har foretaget jag inte bryr mig om nu, jag borjar se slutet pa att bara post i dammiga korridorer fulla av grona heltackningsmattor och bruna vaxter, snart slapper det, snart blir jag ung igen. Jag skall ha sadan koll pa popularkultur. Jag erkanner att jag slackat efter nagot, eller ganska rejalt (sist jag lyssnade pa radio = 2000/2001, sist jag orkade lasa en musiktidning = 2004), men jag kan jag vill jag skall bli ett samtidsorakel. Jag kunde ju en gang, hade det funnits ett TP fran endast 2004 skulle jag kunna varenda rosa javla fraga, jag var sa sjukt medialt medveten. Jag skolkade jamt och hangde istallet pa biblioteket eller pa press stop pa Gotgatan och kopte varje (varje) nummer av NME, i-D, Dazed & Confused, ANOTHER, Nylon, alltsa ibland kopte jag till och med typ Q och MOJO och Kerrang och sadana saker bara for att jag last allt annat, jag prenumererade pa GROOVE och lyssnade pa skivorna man fick med, upptackte ny musik, hemma i soffan man inte fick spilla pa hos pappa satt jag varje eftermiddag och drack whiskey cola och kollade pa MTV2 med datorn bredvid mig, googlade duktigt och laddade ned det jag gillade, NME Chart Show, Spanking New Music Weekend, Carling 24 Live, Gonzo, jag hade sa mycket battre koll pa London da an vad jag har nu. Sedan kom Fight Club och dess estetik in i mitt liv och all influence is bad influence etc, jag lyckades ganska bra i att avskarma mig fran all popularkulturell BRAINFUCKING, bara fraga Lania eller nagon annan som varit pa indiedisco med mig de senaste aren (ja, Lania), det enda jag kan ar sadant fran 2004, typ Kasabian och Libertines och The Others. Jag ar tant pa indiedansgolvet, nagra nya smakillar som kallar sig Arctic Monkeys kommer pa och jag ba whaaat? Och gar for att supa mig lite fullare tills filmen backat tva ar igen.

Men inte nu. Nu skall jag veta. And my hair will shine like the sea, and everyone is gonna dress just like me. Speaking of which. Jag kanske maste borja blogga pa engelska. Jag ska ga skrivarutbildning pa engelska. Ar jag dum i huvudet eller? Jag tavlar mot trettiofem elever som skriver pa det sprak de talat dygnet runt i tjugo ar och jag last tre dagar i veckan i bara elva, jag skickar mig sjalv minst tre linguistiska ar bakat i tiden, alltsa fan jag lagger ju totalt krokben for mig sjalv. Jag borjar just fatta vad jag haller pa med pa svenska och sa ska jag overge allt det, och istallet speedlara mig varje sub-/finkulturs koder och sprak pa engelska i stallet. Bla. Bad idea. Sa min framtidsplan inkluderar endast popularkulturell input fran Britannien; bocker, bloggar, magasin, film, kommunikation. Samt tankar. Jag maste oversatta mig sjalv. Inga fler dagboksanteckningar pa svenska, inga brev, inga mail, inga inhandlingslistor, Swedish no longer exists in my world, kaputt, gone, zero is finito.  Jag ska bara skriva klart min bok forst (doye).