Fear of Sleep

Jag pallar det inte, dessa jävla mardrömmar, alltid mellan söndag och måndag men nu nästan varje natt också. Inte monster som jagar en i skogen eller falla handlöst utan våldtäkter, utförda av fel män, inte för att rätt finns, men nu talar vi familjemedlemmar och kollegor jag tvingas kommunicera med varje dag, och blod, köttslamsor, personer jag litar på som visar sig vara icke-existerande.

Jag är på en fest/festival, backstage, Metro Riots är där och The Kills, Queens of Noize, hög musik och droger och öl alla är snygga, särskilt den här blonda smala tjejen och vi är i badkaret när några män från tidigare stormar in och snubblar, tappar ölflaskorna på och i badkaret och det är krossat glas överallt och alla reser sig och kollar efter sår och så ser vi att hon, den blonda, har fått båda benen och en arm avskurna, de hänger kvar på kroppen liksom vridna och i slamsor och man kan se de stora röda hålen där de skulle suttit och benen, knotorna sticker fram och hon är så smal och på något sätt så vet jag att hon har gjort det med flit. Ingen rör vid henne. Lampor tänds. Ett barn stirrar, hans ansikte är täckt av kött, jag försöker vända bort det men ingen kan sluta titta på hon med bara en lem kvar. Hon visar inga som helst tecken på smärta. Hennes raka rågblonda hår är fortfarande perfekt, orört. Vice Magazine var där.

Du känner paniken komma, du måste sätta dig i det tryggaste sammanhanget, någonstans i en säng blir du omhållen av en person du kan och till fullo litar på, du koncentrerar dig på den situationen och ser på personens ansikte, söker ögonen. Ansiktet förvrids. Personen borta. Du är helt ensam igen. Den värsta sortens terror.

Väldigt Twin Peaks.

Syner. Jag vågar inte se över min laptop. Jag kan inte se skuggorna i hörnen, inte se på affischerna, inte hatten som hänger ovanpå trenchcoaten. Allting blir elakhet, väsen, personer med ont uppsåt.

Jag mår illa. Jag vill kräkas. Mina luftrör är fortfarande svullna från kodeinet jag tog tidigare idag, jag skulle inte ha druckit mer alkohol efteråt, jag vet ju att det andningsförlamar. Allt gift går ur systemet. Det är kemiskt, mantrat jag alltid upprepar för mig själv när sådant här händer, droger, det är kemiskt det räknas inte sluta tänk och somna ifrån det. Hon är fucking 01:52. Det är massor av natt kvar. Jag vill absolut inte sova. Jag är livrädd. Jag vill bara att det ska vara morgon och jag ska vara nykter. En gång som denna tog jag beslutet att sluta tänka. Helt koppla bort, stänga av, ingen mer hjärnverksamhet. Jag ville ha lobotomi. Inte på skämt. Jag ville ha. Ett beslut räcker inte. Tankarna finns kvar. Det är helt och hållet kemiskt, har ingenting att göra med dig. Ett konstaterande. Det räcker inte. 01:55.