Nuits blanches et jours noirs

Sista gangen jag sag pa klockan innan jag somnade visade hon 05:08, vilket betyder att jag idag gar pa max en timme och tolv minuters somn. Som nar jag var liten nastan. Mellan december 2004 och, eh, nu, tog jag nog somnmedel minst fyra dagar i veckan. Garna i nagot storre an rekommenderad dos. Dessforinnan sov jag i snitt tva timmar per vardagsnatt, och inte alls sallan helt vita natter da jag lag och stirrade pa fonstret tills jag horde forsta taget och klockan var halv sex och jag gav upp och satte mig pa balkongen och kollade pa soluppgangen istallet. Och sedan gick jag till skolan. Eller somnade klockan halv atta nar mamma gatt till jobbet, mobilens alarm med god intention satt pa tjugo minuter innan samhallskunskapen bara for att snooza, jag gar till svenskan istallet, eller efter lunch, man somnar om och om och om och sa kommer plotsligt mamma hem fran jobbet och man har fortfarande inte gatt upp. Eller klatt pa sig. Eller borstat tanderna.

Jag vet inte om jag hade somnproblem pa riktigt. Eller om jag bara tyckte det var roligare att vara vaken pa natten. Jaga piller var ocksa nagonting att sysselsatta sig med. Forst stal jag bara mammas Melatonin fran USA men det var ju vardelost. Sedan alla timmar pa doktorsmottagningar. Lergigan > Atarax > Propavan > Stilnoct. Resultat. Lara sig hela fass.se, lasa Vice's guide till hur man fejkar till sig piller, simulera symptom i vita rum, alltsa simulera symptom? Jag maste vara en ond sjal. Pa middagsbjudningar hos hemmafruar i golffororten brukade jag soka igenom badrumsskapen ocksa. Halla ned nagra Stesolid i sammetsvaskan, applicera lappglans, ga ut och le till crème brûlée.

Men nu sover jag bra. Antagligen for att jag har min lilla rasslande metallburk prydligt placerad pa nattduksbordet just au cas. Men igar kom jag hem vid tva och da ar det forsent for piller for aven om Stilnoct ar bast, bara insomningspiller utan nagon slags bakfylleeffekt, sa fungerar det aldrig sa bra som pa forpackningen. Man har liksom traningsverk dagen efter om man inte hinner med minst atta timmars somn pa dem. Sa darfor lag jag vaken i tre onodiga javla timmar for trott for att lasa eller skriva men for fucked for att somna. Som ingenmansland.

Jag hade varit pa Lovebox. Skulle ju rehabilitera men att tacka nej till gratispass ar den attonde dodssynden. K's pojkvan klottrade lite pa en uppstalld vagg i utbyte mot fyra gastlisteplatser men med sommarens markligaste lineup var backstage inte vad jag vill att det skall vara. Groove Armada, nagon? Ar 2006? Jamiroquai? K och P var dessutom mer intresserade av att med tindrande ogon kolla pa nar pojkvannen sprejade fram nagot slags valdigt disharmoniskt ansikte an att se band sa jag gled mest runt sjalv och sag ut som Kate Moss (Glastonbury 2005) och drack Carlsberg och flirtade med gitarrister. Bra var The Holloways, Larrikin Love, Cazals, Hot Chip, Rodrigo y Gabriela. Gogol Bordello var det svettigaste och galnaste jag varit med om men Cazals var nog bast. Jag missade: Jimmy Cliff, The Bees, Lancaster Bombers, Guillemots. De hade pariserhjul och slanggungor och karuseller ocksa men seriost, K och P ville inte gora nagonting. Blua jag saknar mina vanner. Javla Agatha ar i Spanien pa Benicassim och hon ar den som matchar mig bast for sadan har exkursioner. Inte tjuriga teorifans som "alskar" ett band men gar efter fem minuters konsert for att roka ackelrollies vid en ful graffitivagg under idog tystnad istallet. Man kunde inte ens fa existensiell spegelangest i nagot badrum tills man slutat irritera sig, bajamajors glamor ar liksom relativt begransad (se bild). Fast jag blev utsatt for uppraggningsforsok av Noel Fielding. Det ni. Och pa fredag ska Metro Riots spela Bristol igen och den har gangen ska de bo i Agathas poolhus istallet for pa Travelodge. Kan bli legendariskt.