Quand la ville dort les trains ne sifflent pas

I skymningen tar jag buss 149 mot Edmonton Green och satter mig langst bak med Johnny Cash i horlurarna och lutar mig mot fonsterrutan, ser utanfor hur landskapet via Lilla Vietnam forvandlas fran hipsterbarnens lagre Kingsland Road med Catch och Jaguar Shoes och Paper Cuts till de nedgagna muslimska omradena hogre upp med sina Fruit & Veg’s, Tracy’s American Nails och Suroosh’s Car & Motor Services, cheap international calls, dygnetruntoppna massagesalonger, barberare med langa rader av rokande man utanfor som alla har samma mustascher, frisyrer, skjortor och blickar. Varje sate i bussen ar taget och pa varje ovrig tillganglig yta trangs tuggummituggande tonarspar med slitna trebarnsmammor med knubbiga stringtolvaringar, men efterhand som byggnaderna tunnas ut allt mer droppar folk av och vid Seven Sisters Station toms bussen nastan helt. Vi star stilla medan chaufforerna byter skift, fonstren ar alla oppna men luften i bussen ar anda lika het och kvav som nar jag klev pa vid Rivington Street. Utanfor kring busskurer trangs ungdomsgang pa mountain bikes, med luvor uppfallda plockar de upp fimpar fran marken och skickar dem emellan sig tills nagon kommer med en joint och uppdelningen mellan de som vagar och de som inte vagar blir allt tydligare. De flesta vagar.

Bussen startar igen och vi aker vidare genom lugnare radhusomraden, urengelska vita trevaningshus med rutiga fonster och overbelamrade tvattlinor spanda over de statliga trapporna, cementgangar over grasmattorna och pitbulls bakom staketen. Annu ett mindre centrum med pubar och enpundsaffarer dyker upp och jag kliver av for att byta till buss 341, som svanger av till vanster och tar mig ut till de stillastaende industriomraderna nordost om Tottenham. Jag ser solen ga ned bakom siluetterna fran tysta gravskopor, lyftkranar, stora containrar och skorstenar med svallande gra rok pulserande mot den orangea himlen som fangar in Northumberland Park, nar bussen stannar och jag ar framme vid min resas mal: IKEA.

Klockan ar nio och IKEA ar tomt pa folk, jag hor bara ljudet av mina egna steg nar jag gar runt i den enorma byggnaden och lagger ned produkterna med namnen jag kan uttala sa bra i den gula prassliga bagen, sedan ned till lagret dar en radio nagonstans spelar Sinatra och plotsligt kommer over mig en av de starkaste flashbacks jag haft pa lange; jag ar tolv ar och det ar precis innan jul och jag ar pa IKEA Kungens Kurva med pappa och alla gangar ar lika overdimensionerade som de pa Toys ’R’ Us i Los Angeles nar jag var sju och allting heter ARVE och BORGHAMN och DIRIGENT och GRANÅS. Desperat att fly Sverige december 1999 tar jag vad jag behover och gar snabbt fram mellan gula tiopack batterier och servetter och stearinljus till kassan, betalar och skyndar mig ut pa parkeringen med avgaser och asfalt och 24 Hour TESCO och ett nu helt svart industriomrade bortom kullarna. Jag tander en cigarett och kanner lugnet atervanda.

Pa bussen tillbaka ar jag, liksom pa ditvagen, den enda vita men nu ar stamningen annorlunda och det ar inte langre receptionister pa vag hem fran jobbet och mammor med barnen fran skolan; nu ar det ensamma man med sokande blickar, en stirrande tonarskille med en halvrokt cigg i de skakande handerna och hardsminkade adidastjejer med patanda ogon. Johnny Cash och hans spellistekompanjoner av annan tarantinomusik borjar bryta mer an ackompanjera och for varje nagot for hogt riff kanner jag bussens blickar pa mig och tar valdigt snart det visa beslutet att byta till nagot mer linje 341-kompatibelt: MC Solaar. Nouveau Western satter igang och jag smalter genast ned i satet och andas en suck av gangstalattnad, nu kommer de att forsta, zut merde shit alors jag kan arg parisforortshiphop yeah, I’m down with da crew, eh, shoo bree yano. Alltsa jag kan inte sa mycket hiphop. Men shoo bree brukade min gangstaplastsyster saga nar vi gick i sjuan och hon brukade roka pa och bryta sig in i Gardesskolans gymnastisksal sa, shoo bree. Jag lutar mig bakat med lagom nonchalant hojda ogonbryn, langar upp en fot pa ena knat (fan chucks) och moter adidastjejernas blick samtidigt som jag hart, hart koncentrerar mig pa orden poursuivi par Smith & Wesson,
Colt, Derringer, Winchester & Remington, il erre dans les plaines, fier, solitaire oh yeah that’s me, jag trummar lite med fingrarna och diggar och kanner mig all in all javligt hard, sarskilt med min sjukt gangsta accessoar hyllan HYLLIS till vanster om mig. Industrifalt blir tunnelbanestationer blir vietnamesrestauranger blir barer och snart ar jag hemma i Shoreditch igen, jag plockar med mig produkterna av min utflykt och promenerar hem till lagenheten pa andra vaningen vid rondellen och skruvar ihop hyllan HYLLIS och gar och lagger mig.