Remember when you were young, you shone like the sun

Det kanns fel att Syd Barret skulle do av diabetes. Det kanns fel att han blev sextio ar. Det passar inte ihop med den estetik han levde sa val.

Nar jag var pa skolresa i Rennes 2004 var jag inne i en av mina mer alternativa perioder och rymde, eller drog mig tillbaka ar val mer passande uttryckt da jag anda var aldre an sju, ifran resten av gruppen nar vi var pa nagot slags museum eller torg eller universitet nagonstans. Det var vitt, hett och soldrankt och jag gled runt som i dvala mellan de sma leksaksstugorna som utgjorde den nastan ironiskt franska staden, och hamnade inne i en valdigt dunkel skivaffar med en kall och mork kallare fylld av film och psykedelisk musik. Jag hittade en dvd som hette Syd Barret's first trip och som foregav vara en filmatisering av, ja, Syd Barrets forsta tripp, elva minuter och €35. Ingen forhandsvisning. Jag stod i den dar kallaren i sakert en halvtimme hart greppandes fodralet med korniga sepiabilder av trassliga morka har och magra vita armar, ambivalent raknandes eurosedlarna i fickan. Jag kopte den inte. Naturligtvis angrar jag livet ur mig idag. Jag kopte gras av killen bakom disken och gick och rokte under ett trad istallet.

Men poangen ar att det ar bilden jag har av Syd, en overjordlig varelse vars person fascinerar sapass att elvaminuters stumfilmer av den mest introverta av upplevelser krangs jorden runt och hamnar i dovt dunkande kallarlokaler pa den franska landsbygden for trettiofem euro. Han borde inte ha dott i diabetes. Fatta att han inte tog sitt liv efter de dar forsta paniktragiska aren, utan han gick (gick) hem till Cambridge fran London och bodde med sin mamma i fyrtio ar till. Han levde med sig sjalv i fyrtio ar till. Han levde fyrtio ar till av tankar. Jag tycker det ar sa fascinerande med dessa djur i bur, alla freaks, alla karaktarer som besmyckar varlden och ger oss nagonting att prata om; att nagon maste vara dem ocksa. Nagon maste vakna upp varje morgon och vara Pete Doherty. Nagon vet exakt vad Usama Bin Laden sysslar med just nu for det ar han som ar Usama Bin Laden. Nagon maste leva tillbakadragen fran varlden utan manskligt sallskap i ett odsligt hus som Syd Barret och med Syd Barrets tankar. I fyrtio ar. Syd Barret. Det laskigaste i varlden maste vara de sjalva. Laste en artikel i The Guardian om Syd och fann ett exempel pa ren distillerad ondska, rapporterat av en besokare i hans lagenhet i London i mitten av sextiotalet:

"There was this terrible noise. It sounded like the heating pipes shaking. I said, "What's that?" and [they] sort of giggled and said, "That's Syd having a bad trip. We put him in the linen cupboard.""

They put him in the linen cupboard. Nar han snedtrippade. Jag har aldrig provat LSD men jag har snedtrippat pa svampar (vilket jag, uppenbarligen, ar den enda i varlden som lyckats med) och tro mig att det finns ingenting varre. Ingenting laskigare, ingenting storre, inte ens nagot annat for det ar bara drogen. Nar jag tanker tillbaka pa de timmarna ar de svarta och jag kan inte forsta att jag existerat under den tiden. Pa samma satt kanns det att tanka pa fyrtio levande ar med Syd Barret. Som att han inte kan ha existerat, utan bara overlevt stora massor av svart tomhet. Ett djur, ata sova ata sova do.

Och sa: diabetes. Som att Usama skulle do i en bilolycka. Sa oerhort estetiskt inkorrekt.