2004?

I Båstad är säsongen över och det är inte längre kö utanför Pepe's Bodega, de nya korgmöblerna med sobert benvita dynor samlas in från Café Badkrukan och parasollen vid strandbaren fälls ihop och läggs undan i förråden. Ändå en lördag, en sista, och jag dras dit därinne är alla de som färgat de tre senaste årens somrar och tro mig när jag säger att det inte alltid är trevlig nostalgi i konversationerna och drinkarna vi håller. Men full blir man snabbt och snart är man låst på nivån för skämten och det är inte obehagligt, där finns ju någonting och en given roll som sträcks fram ger andrum.

En särskild doft i huset med blåvitrandiga soffor och vitlackerade byråer och gotländsk kärnfuruparkett, en särskild stämning med pappa omkring och middagsbjudningar och pengar till inträdet, jag försöker ta den tillvara, sätter mig i hans stol på hans kontor med utsikt över kullerstensgatorna och öppnar dokumentet men så mycket har kommit emellan, så mycket distraherar och jag vill inte riktigt se. Akt III är enda mappen kvar nu förutom den med anteckningar och det är så lite, så kort kvar, men det sista fyrtiotalet sidor som krävs ligger redan nio månader efter resten och kanske att det aldrig var meningen att ske ändå.

Tre dagar till kanske sedan Stockholm, ikväll någon man från förr på besök de spelar golf nu men väntas när som helst och jag måste sminka mig, måste klä på mig antagligen kjol, vara representativ. Hälla pistagenötter i blå skålar och duka bordet. Ikväll också måndagsklubb men om jag blir full vid bordet och får gå kan jag ju kanske skriva, jag vet att den kommer vara känslan. Fyrtio sidor, det är ingenting. Men nio månader är väldigt lång tid.