Thick as thieves

I mitt liv råder inte etik bara estetik och mitt hat mot Sverige har således ingen direkt politisk förankring vilket just nu skulle känts humant och passande men icke, jag kan inte skylla på alkoholpolicy eller den allmäna opinionen eller ens allmäna sinnestillståndet för denna avoghet gäller bara den lilla del av världen jag har omkring mig. Herr Word 2006-08-27 17:38 uppger:

Jag har jeans för första gången på väldigt många dagar och de skaver emot såren på mina uppslagna knän när jag går, såren är öppna och klibbiga och jag kan känna hur bomullspartiklar lossnar och fastnar, tar sig in under huden, men jag måste vara representativ för gästerna ju och då går det inte att ha kjol och trasiga knän. Långärmat måste jag ha också, för blåmärkena och mina skräpiga armveck. Pappa har varit hemma bara två timmar men har redan hunnit klaga på allt som gått sönder i lägenheten (två speglar, en telefon, en teve, en SodaStream, en tvättmaskin, en tvättkorg) och på oredan och på min klädsel och jag har redan tagit tre Alvedon, en Citodon och en Valium. Men har fortfarande ont i huvudet.

Gästerna är tolv och kommer alldeles strax. Mamma kommer också för att laga maten, det kan bli bra, jag älskar och saknar mamma. Pappas systers sambo kommer också, honom hatar jag, han är så jävla jobbig. Han ska alltid ta på en. Typ leka. Man ba hallå jag vill inte leka, alls, med dig.

Åh, nu kom mamma, vad söt hon är. Puss hej.

Alltså jag är inte en så hemsk dotter som jag förefaller, speglarna var i dåligt skick och vad gäller elektroniska apparater och deras kasserande står min dagen till ära tjugofyraåriga syster mer att beskylla, och skräpiga är armvecken mer på grund av plåsterrester och mindre lyckligt placerade blåmärken än uppluckrade vener, men ovan är exempel på hur jag känner mig i vårdnad av min hemort.

Bara en timme efter att han kommit hem och både jag och min syster är svettiga av stress och jag även av social ångest, jag gömmer mig i mitt rum och försöker andas och se på tavlor och ta till mig att alla vännerna och släkten komme om tjugo minuter, men att det är okej, jag klarar det, men jag måste ändå ta någonting för huvudvärken och varför inte i förebyggande syfte också och när jag går nedför trappan och in i köket för att hälsa är allt okej, jag svävar lite ovanför marken och klarar galant de sociala anspråken och tänker att det var ett korrekt beslut.

Middagens timmar går på knappt en och sedan går de hem och pappa åker in till sin flickväns lägenhet i stan och det är bara jag och min mellansyster kvar, vi dricker av den överblivna margheritan och lyssnar på jazz och bondar över fula spelande tårtspadar, sanningen bakom alkoholrelaterade tonårshistorier och barndomsresor. Det är värt allt.