Tre sekunder = en kilometer

Pappas lägenhet ligger på tolfte våningen och härifrån kan jag se tre ställen som blixten slagit ned på. Bara hundratalet meter bort en tjock, ljusgrå pelare av rök som vrider sig efter vinden och just börjat söka sig hitåt, jag känner doften för första gången och står på terrassen, insvept i redan rökdoftande filtar från Sydafrika, och insuper den tills jag känner mig vimmelkantig då jag stänger altandörren och går in och sätter mig i soffan vid fönstren. Då och då ser jag fortfarande plötsliga blixtar klyva himlen mitt itu, men nu kan jag räkna till fem, sex, sju sekunder, delar med tre, mer än två kilometer borta nu och inte, som bara tjugo minuter innan, rakt över mig.

På telefon med An fortfarande med för många fönster och dörrar öppna ut mot vattnet hör jag regnet som hagel, som droppar av stål för det regnar så hårt och så plötsligt blixten, och åskan i exakt samma sekund som bomber över staden, pistolskott, till och med flygplansmotorer, och i ren panik lägger jag på i samma stund som jag skriker och kurar ihop mig mitt på vardagsrumsgolvet, långt ifrån alla elektroniska apparater. Med fönster i alla väderstreck är lägenheten som ett flygplan, fångat mitt i stormen. An ringer upp igen såklart oroad, men det är inte mitt hus det brinner i och snart lugnar sig stormen, kvar bara den tyngande elektriciteten i luften och huvudet, och tre rökpelare, molnet över hela ön typ som LA, och doften som lägereld och sommarläger och akustiska gitarrledare med båttampsarmband.