Don't Look Back Into the Sun

Hejdå på ett tag. Imorgon åker jag tillbaka till London! Då kanske jag kan skriva igen. Stockholm dödar. Eller i alla fall apatiserar. Gravt. London bränner, sticker och sviker en gång på gång; man hålls uppe. Jag ska bo omkring en månad utan internet nu och är inte säker på om det blir hit jag återvänder, jag har inte känt särskilt mycket för att skriva här. Jag tycker inte jag skrivit något klokt på mycket, mycket länge, eller ens någonting chockerande, jag vågar inte när jag vet vilka som läser och ni vet vem som skriver. December 2005 var nog bäst. Då skrev jag ärligt, nu skriver jag för att imponera. Usch. Nu är jag lite äcklad, av min egocentration eller snarare hur uppenbar den blir (den kommer nog inte försvinna än på ett tag, vare sig jag skyltar med den eller ej) och jag tänkte ju inte direkt skriva för att få dåligt samvete. Eller jo, när jag tänker efter är nog det en bra sak förresten; self improvement is masturbation, and all that. Men mest vill jag bara inte, så... hej då. Tills vidare. I höst ska jag lära mig jazz, etikett och konversation.

I would like to thank the academy etc men mest han (det kändes som en han) som sade att jag hade en "fascinerande makt över språket", det är en så himla, himla fin kommentar, precis vad jag vill, och att bli kallad för inspiration gör väldigt stor skillnad också. Förlåt för nu. Inspireras av andra ett tag, exempelvis A Brilliant, Practiced Decay. Hon är fucked up, men smart. Min favoritkombo. Lyssna på The Kills. Läs Suzanne Brøgger. Wear sunscreen. Om ni googlar strategiskt kanske ni hittar min nya blogg. Den är på engelska.

Alltså, det var inte alls veckans upplevelse, jag ljög. Typ.

Åh, veckans upplevelse: lyssna på Windows XP Installation Ending Theme medan du gör någonting classy designat och tekniskt som fungerar, typ checkar in och väljer sittplats via internet eller synkroniserar iPodens kalender med Outlooks, ah, tillfredsställelse. Fråga mig inte varifrån denna ljudfil kommer (jag hörde ingenting när jag installerat klart XP) men man känner sig så futuristisk, som Richard i slutet på The Beach när han sitter på ett internetcafé till Dario Gand/Vanessa Quinones "Voices" och tar emot en bild där alla beachens invånare hoppar och snygga franska tjejen skrivit typ "a parallell universe". Åh, emotion, jag måste se om den filmen.

RESONEMANG

Som betalning för en översättning jag gjorde för ett tag sedan fick jag ett presentkort på 1500 som legat och skavt i en av mina väskor någon månad nu. Jag känner stark, stark aversion för allt som har med shopping att göra. Konsumtion i allmänhet har jag däremot inga problem med, och med den inte helt ologiska tanken att någonting som går ut på att göra någonting dyrt, fast gratis, aldrig kunde vara helt av ondo begav jag mig med väl intränat andningsmönster till Acnebutiken på Norrmalmstorg. Det var en precis lika otrevlig upplevelse som jag väntat mig. Hippa stressade tråkmänniskor med gråbruna tröjor, stela leenden och fyrkantiga frisyrer. Alltså att sådant kan uppskattas, av NÅGON, helt sjukt. Ville inte ha något men gick därifrån med ett par blå stretchjeans för att Carl Barât sportar dito nyans på s. 150 i Bound Together och för att jag råkade göra en fläck på dem. Kan bli bra.

Om ni undrar vart jag tagit vägen

Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, bara för jag äter mask

Min syster har återvänt till Köpenhamn och glömt en ansiktsmask. Hon har glömt ganska många grejer, brun utan sol-produkter, Clinique-schampon, läppglans. Och massa väskor och skor och klänningar. Jag har en viss känsla av att hon kan ha gjort det med vilje.

Nåväl, jag är inte den som bangar att prova någon annans liv och således sitter jag nu och målar naglarna med Cupkake Mask från Lush i ansiktet. Jag känner mig som Mel Gibson. Cupkake Mask är gjord på choklad och luktade så inihelvete gott att jag var tvungen att smaka på den. Den var äcklig.

I väntan på bättre bildbevis...

"... dad?"

"Oh shit."

... får ni ändå se det uppenbara. Inatt drar jag till London och räddar mitt liv. Hörs.

Once in a while you've got to burn down your house, keep your dreaming alive

Igår kväll klockan 22.58 blev jag införlivad i förståelsen att jag om fem dagar blir utslängd från min lägenhet i London. Ett dammigt gammalt kontrakt letades fram och där står, mycket riktigt, att arrendet går ut den trettonde september 2006. Hyresvärden, som så framförsynt ringde up Gemma igår kväll, är icke villig att förnya. Och vad bra det känns att mitt rum intakt med mina kläder, böcker, foton, portfolio och möbler är i London och jag är fucking HÄR. Om fem dagar kommer hela min historia ligga ute på Gumtree. Till paketpris. House clearance.

Jag måste åka tillbaka. Ungefär ikväll. Stackars Cattis, den enda vars namn faktiskt legalt står på kontraktet, måste definitivt åka tillbaka för annars verkar det som att ingen av oss kommer få tillbaka någon deposition. Det känns nästan sunt att stöta på en verklig motgång för en gångs skull. Behöva handla med lite desperation och faktisk mening. Men bull jävla läge. Jag är hemlös. Jag kommer att vara hemlös när jag kommer tillbaka med 55 kilo bagage den 22a. Var fan ska jag sova? Jobbigast är att bli av med säkerheten, jag skulle ju vara hemma utan hyra och bli matad tills den 22a september och sedan komma hem till min låga hyra och varma lägenhet och börja på universitetet.

Men det är bra att marken rycks bort under fötterna ibland, det håller en alert. London över huvud taget håller en alert.

Så börjar lägenhetsjävlajakten igen och nu är det dessutom minst två rum vi letar efter vilket gör det hela, well, dubbelt så komplicerat. Men no worries, Cattis, jag ska bo med dig hur lång tid det än tar att hitta någonting.

Så tråkigt att allting, och alla, ska splittras. Men shit happens, vi kommer hitta något nytt och omväxling förnöjer etc.

A little less conversation

Hey, Stockholms största godisaffär ligger tre meter från kontorets port! Jag har varit och inhandlat sju hekto djungelvrål och mintkyssar för en hundring i timmen. Jag har layouytat lite etiketter. Jag har fördrivit tiden genom att i detalj nedtecka den erotiska dröm jag vaknade ur i morse. Den handlar om gangsters och terrorism. Jag åt penne till lunch. Jag har nedtecknat följande stycke (obs ej ur erotisk dröm (you perv)):

JAG HATAR REAKTION, reaktion suger och är ingenting, nu är det fan dags för AKTION. Jag hatar att begränsas till språket och till kritiskt tänkande, fuck kritiskt tänkande, jag vill leva mitt konstverk och sätta spår, inte passivt genomleva och äta upp min tid med att försköna någon annans revolution.

Om någon har förslag kring symbiosen mellan aktion och reaktion i liv mottages det, inte tacksamt, men... receptivt.

-

I am serial. Jag har funderat kring monogami. Jag har läst Marissa Coopers självbiografi på MySpace. Jag har lagt in folks titlar i ett exceldokument. Här kallar man sig verkligen "direktör", alltså hur fint är inte det? Mycket stiligare än nån trött jävla VD eller chef eller egen företagare, alltså DIREKTÖR, en sån vill jag gifta mig med. En direktör har hatt och välskräddad kostym och kanske käpp. Mustasch? Ej tvång men definitivt fördel. Ordval är ytterst viktigt. Annat ord-som-är-mycket-bättre-än-sin-mer-praktiserade-synonym: nästkusin. Det betyder alltså samma sak som syssling, men hur tungt ljuder inte nästkusin? Känn på det. En nästkusin är en sådan man träffar på godset under den årliga hubertusjakten alternativt ligger/gifter sig med om man är lite mer ambitiöst redneck än denimhotpants. Jag är det inte. Men sedan är å andra sidan den ende nästkusin som är av lämpligt kön och i någorlunda lämplig ålder tre meter och klotrund och i konstant målbrott. Alternativt: "honom vill man inte möta i en mörk gränd", som pappa uttryckte det efter vårt senaste besök på godset.

Om jag vore lesbisk skulle jag ligga med Kate Moss, Cory Kennedy, Mary-Kate Olsen, Alison Mosshart och kanske Courtney Love.

Jag har fått sms från Cattis, Matilda och Ag, MySpace-meddelande från Agatha och mail från mellansyster och från Ivar på Vice som belönat mig med två biljetter till "Thank You For Smoking". Ivar är ett snyggt namn. Snyggt som fan. Eller Vlad kanske.

Tell me something else I didn't know

Åh, KUK vad det suger hårt hårt HÅRT att jobba. Och det är aldrig, aldrig okej att referera till en kopiator som "han". Aldrig, Ewa. Jag hatar att småprata över kaffe och kanellängd. Jag hatar att gå upp ur sängen på morgonen. Jag hatar att ha hela kläder på mig. That's why we only work when we need the money:

Franz Ferdinand - Jaqueline (live)

Jag vill gå i skolan, ååh, jag vill gå i skolan.

- Men hördu, det ska du väl?

- Va?

- Ja, i tre år, i London, och du ska bara läsa böcker och skriva kloka saker och vara revolutionerande hela tiden väl?

- Jamen visst ja, det har du ju rätt i. Hahhahahahhaha.

Cigajävlarett

Okej nu har jag läst ut skiten. Lite småsurt, då, såklart, som man läser när man läser något man egentligen inte vill läsa (än mindre gilla) men ändå tar sig igenom. Motvilligt och i huvudet muttrandes. Och jag tänkte försöka mig på någonting om varför det här inte fungerar, medan Less Than Zero gör det. Men den första anledningen jag kommer på är antagligen den enda: jag var femton när jag läste Less Than Zero. Nu är jag (ooh) nitton. Vad fan är litteraturkritik? Hur skulle man någonsin kunna se objektivt på litteratur? Och om man kan det så är det skittråkigt.

Det kan ju bara vara subjektivt, det kan ju bara handla om ens egen sinnesstämning när gängse kulturobjekt brukas. Jag var mottaglig och i motsvarande sinnestillstånd då, och behövde läsa någonting lika avstängt som jag var. Nu blir jag bara så jävla arg, och ledsen, och hatar; hatar boken och den (jag återanvänder, för jag hittar inget mer träffande än:) andefattiga jävla imitationsprosan och hatar världen, såg på vägen hem från jobbet på affärsmän och ungdomar och barn och allmän jävla utfyllnad på tunnelbanan och kunde inte se några skuggor, eller ljuspunkter - välj vad som känns applicerbart -; såg inga nyanser. Såg bara platt grå existensmassa, bortslösning av liv, brist på kärlek och intensitet. Jag mådde illa av cigaretterna jag rökt på min AW och kunde inte lyssna på någon musik för den var också platt, munnen var torr, att söka folks ögon efter motbevis gjorde bara allting värre. FULA JÄVLA VÄRLD. FULA JÄVLA BOKJÄVEL. Men så såg jag en herre som läste en jättegammal bok och som plötsligt log, som om han insett något, och så såg han upp och ut genom fönstret på vattnet och solnedgången, och då kändes allting lite bättre.

19

Je fume donc je suis

Sover till ett, äter tårta och röker cigaretter till frukost, glider runt i negligéer och lyssnar på Hole eller på Libertines-demos beroende på hur angelägen jag känner mig. Tre sidor kvar i boken, vill inte läsa ut, men längtar å andra sidan efter lyxen i att läsa om. Solsken och liljor lämnade efter mellansysters födelsedagsmiddag. Klockan 18.00 båt ut till skärgårdsön och aborrfiléer och blåbärsris och katt. En sista ledig eftermiddag och jag tänker inte göra någon nytta. På måndag kontorsarbete och två veckor kvar i Sverige och sedan terminsstart i ett brittsoligt och oktobervarmt London, tanken i att inte skriva en rad innan dess och endast ägna mig åt lyxen i att konsumera utan att reagera, inte ta ansvar i åsikter och ifrågasättande. Bara estetik.

Tanken i det. Men inget beslut. Beslut, ställningstaganden och ståndpunkter ligger inte för mig. Bara luster och instinkt. Qui vivra verra and all that. Jag låter mig gå.