Mina så kallade liv

Jag kanner inte igen mitt liv. Foljande ting ar numera en naturlig del av min vardag: taxiresor, manikyr, betalda rakningar, portfolj, skatteavdrag, moten med min personliga bankkvinna Nina, lunchmoten, brevkniv, hela skor, egen sprit, pengar pa mobilen, diska efter maten istallet for innan, kopa nytt smink nar det gamla tar slut, kemtvatt, egna cigaretter, bli bjuden pa champagne och kanna skillnad mellan sorterna.

Fem dagar i veckan vill saga. Resten ar mer som detaljerna i mitt direkta synfalt da jag vaknade i lordags: tomma tablettkartor, oppna/valta flaskor Smirnoff och Jameson, igengrodda glas med spar av oidentifierbar vatska i botten, ord skrivna pa min kropp, kebabkartonger, kladdig iPod, angestmonster, overfyllda askkoppar, asktackta kladesplagg, inte sarskilt hela skor, nagon annans hatt.

Jag kanner att det haller pa att spara. Jag kan nog inte balansera det har sarskilt lange till. Jag forstar inte vad jag gor pa ett jobb som ar sa extremt langt ifran allt jag tror att jag vill (skriver om det, uppenbarligen). Min enda ljuspunkt ar alla som raggar pa mig, mina vardagar ar sa extremt handelselosa att jag som sista mojliga tillflykt borjat flirta med allt av manligt kon bara for att ha nagot att gora. Den fyrtioarige managern pa den italienska delin snett emot alskar mig, han skiner upp som en sol varje gang jag kommer in med min javla lista over vad alla pa kontoret skall ha till lunch, han kallar mig darling och sager till alla sina anstallda yeah, she’s lovely. Det ar nagonting i hans blick. Jag blir typ kat. Vilket val visar vilken javla deflation som gatt i min manliga omgivningskrets. Suck. Men det ar nagot att fylla dagarna med. Okej att jag inte fattar hur man anordnar videokonferenser men jag ar i alla fall javligt snygg i pennkjol, vilket gett mig forvanansvart bra feedback fran manliga kunder skola olmage begynnande flint mid-fifties fru och barn i Haag. Jag hade lite ont om pengar forra manaden sa jag tackade ja nar en av dem bjod ut mig, jag hade namligen seriost inte rad att kopa min egen middag. Dock var jag tvungen att aka till syrianska ambassaden innan han var klar med sitt mote sa han fick aldrig mitt nummer, men igar var han har pa aterbesok. Jag blev sannerligen inte stalld och jag mindes sannerligen allt mina vanner talat om for mig om att ingenting ar gratis och att jag skulle be om ursakt for missforstandet. Jag borjade sannerligen inte att stamma och rodna och vara tvungen att ta till det lagsta, lagsta, lagsta: my English is not very good.

IT-gubben behover jag daremot inte flirta med for att fa honom besatt av mig. Det borjar bli lite obehagligt om jag ska vara arlig, sarskilt eftersom han ser ut exakt som Robin Williams i One Hour Photo. Att se ut som Robin Williams ar creepy nog i sig sjalvt, men den har mannen borjar visa andra likheter med rollfiguren som inte heller ar direkt trevliga. Han dyker upp overallt. Han kommer in i receptionen for att kolla (for tredje gangen) att jag vet vilket back-up-band som galler idag. Jag bekraftar att det ar London March monthly. Han sager ok. Sedan satter han sig ned. Da vet man att det ar kort. En gang nar han var ledig ringde han. Inte for att han behovde fa tag pa nagon av konsulterna. Utan for att han saknade mig. ”You’re just growing on me. I miss your sarcasm.” Gubbe lilla, det ar inte sarkasm. Det ar sanningen. Han sager att jag borde satta in en annons om att bli au pair, eftersom det ar ”every old englishman’s dream, a Swedish 18 year-old au pair girl”. Nice nice nice. I morse tomde jag brevladan innanfor dorren och laste igenom en broschyr, jag hade statt sa i sakert tre-fyra minuter da jag plotsligt erinrar mig nagot i ogonvran, jag vander mig om och mycket riktigt star han dar i andra anden av korridoren, tyst och leende med sin kaffekopp i handen. Good morning. Good morning. Om inlaggen plotsligt upphor sa vet jag att han bor i Windsor, ni far skicka upp nagon for att leta igenom alla roda trastugor med kallarutrymmen om jag forsvinner, ok?