The Yeah Yeah Yeahs will fuck you hard and steal your clothes in the morning

Ikvall. Jag hade helt glomt. Det har ar laskigt, for bra, sa bra att blotta insikten om att det ar bara timmar kvar far mig att frysa helt i min rorelse och tanke och bara humma och gunga latt i nagra sekunder, tanken pa det blir for mycket, det ar for stort. The Yeah Yeah Yeahs pa The Forum. THE YEAH YEAH YEAHS. Nar jag gick i tvaan hade jag en liveonskelista langst bak i min kalender:

1. The Strokes
2. The Libertines
3. The Yeah Yeah Yeahs
4. The Kills
5. Adam Green

Har nu sett:

The Strokes 2 ggr
The Libertines 1 gang, utan Pete
The Yeah Yeah Yeahs 0 ggr
The Kills 2 ggr
Adam Green 4 ggr

Obehagligt ar det. Jag trodde verkligen att det aldrig, aldrig skulle handa. Nu ar de bara timmar bort. Panik kryper i mitt sinnes utkanter. Tank om jag missar det. Jag har vantat sa lange. Det kommer vara for stort, jag kommer inte fatta att jag ar dar. Nagon skrev i DN Pa Stan for kanske ett ar sedan, da angaende Fugees, om PGD: pre-gig depression. Hans definition var att den gladje man kande over att ett band man verkligen alskade skulle komma till ens stad helt overskuggades av den totala overtygelsen om att konserten skulle stallas in. Jag hoppas inte jag skrivit om det har forut, det kanns som det. Iallafall. Jag omdefinierar. The YYYs ar proffsiga: de kommer dyka upp. Aven jag kommer att vara dar. Men min perceptionsformaga kommer att drabbas av prestationsangest. Jag kommer att tanka for mycket pa hur lange jag vantat och hur snart det kommer att vara over, koncentrera mig for hart pa att fatta att jag ar dar for att fatta att jag ar dar. Aaargh. Och nu har jag prestationsangest infor min perceptionsformagas prestationsangest ocksa. Ok bli konkret, tank outfit. Jag tanker outfit. Logistik: hur aker man till Kentish Town? Fungerar ej. Fortfarande stressmonster i maggropen. Jag maste bli full. Ordentligt.