When in doubt, sing ABBA

Agathas nya killes mamma är mentalt sjuk. Idag vid frukosten frågade jag honom vad hennes diagnos är, och han flackade med blicken och mumlade någonting om "bipolar". Sedan ryckte han på axlarna och sade whatever. "Med ett skratt". Hon är lugn så länge hon tar sina tabletter, men övertygad om att de gjorde henne tjock slutade hon för två veckor sedan.

Igår var vi på KOKO. Det var inte roligt. Agatha var sjuk och spenderade en halvtimme på rygg under ett träd innan vi gick in, osammanhängande meddelandes att vi kunde gå, hon trivdes bra här under sitt träd med gräs och buskar i sin närhet. Jag sade till henne att uppföra sig och hon reste sig och vi gick. Vi behövde inte köa eller betala. Agathas kille, Phil, gick på toaletten väldigt länge för andra gången och jag köpte öl sedan whiskey sedan öl och öl igen. Längst upp i nittiotalsbaren spelade ett band som är känt på golvet; spontant, svettigt och intensivt. Det blir en särskild stämning när ingen scen finns. Full kille i fotbollströja försökte kommunicera genom att först säga att jag såg pårökt ut (osant) och sedan via to be honest, this isn't my kind of music, I'm actually here just because I was asked to, on the guestlist you know, I know the singer in the band, that band, the band that just played. Jag hade vit tunn topp utan behå men ingen förstod nog och egentligen var det fel val av arena i alla fall. Jag rökte mycket. Sedan gick vi.

Phil bor i Camden. Jag trodde hela Camden var nedgånget. Det är det inte. Jag tänkte hela tiden på de bättre kvarteren av Sousse i Tunisien, men vad fan skall jag med den referensen till. Det var fint. Breda gator, Regent's Park till höger och till vänster höga staket, buskar, grindar och grusuppfarter. Bommar och bås med sömniga män och väldigt många svartvita skärmar. Benvita tjocka pelare, romerska bågar och väl genomtänkta tysta lägenhetsmassiv, som senatbyggnader. Trädgardar, buxbuskar, höga vita blommor. Park Road Avenue, St Edmund's Terrace, Hanover Gate.

I Phils reception finns en inomhusträdgård, en fontän och heltäckningsmattor. Under de tjugo minuter vi promenerat från KOKO har han ursäktat sin mamma och sin lägenhet konstant. Exempel på ord: "Imagine someone who really loves shopping, and has the money to buy whatever she wants; buying everything she wants and bringing it back to the house. That's my house."

Det var hans hus. Tänk Sams hus i Garden State. Fast istället för ett minihus i en regnig amerikansk småstad är du i en jättelägenhet i nordvästra London med stuckatur och kristallkronor. Det var saker överallt. Damvippor hattar serviser ketchupflaskor möbler porslinskatter.

Phil är nitton år och i hans rum finns en spegel, en nittiocentimeters pojksäng, en PowerBook, hantlar, ett paket Oreo's Bañadas och vapen. Batonger, handklovar, kedjor, luftgevär. Hans kusin förser honom med hemodlat gräs som är starkt och som vi röker av. Jag är fullast. Han pratar om sin mamma. Vi dricker rom och cola. Mitt huvud försvinner. Jag ber Agatha eskortera mig ned till vardagsrummet och min soffa. Vi går ut mot trappan då vi hör ett ylande inifrån Phils mammas sovrum och flyr i total gräspanik nedför trapporna och rusar in i vardagsrummet, smäller igen dörren och gömmer oss bakom teven, skakandes och med händerna framför ögonen. Skräckslagna sitter vi under tystnad utan att röra oss tills Phil kommer in i rummet och jag skäms så mycket att jag vill gråta, något jag tyvärr löser genom att ljuga ihop en historia om en farbror som var mentalt sjuk och som försökte döda/skada min syster. Jag är för borta för att notera ifall han köper det, men hur som helst går de upp och jag är själv i det jättelika, bäcksvarta vardagsrummet med flämtande luftkonditionering och ansikten i varje vrå. Pytteliten och för hög som alltid gömmer jag mig under filten och ligger blick stilla, håller nästan andan av rädsla för att röra mig - tillbaka är den jävla replik som alltid dyker upp i mitt huvud och som är det enda jag minns från Jurassic Park: dess syn är rörelsebaserad - och till sist däckar jag ifrån det stora hålet jag ligger i.

Klockan sju bankar hon på dörren. Jag låtsas sova. Hon går fort runt i rummet och hänger tvätt på mig. Hon lutar sig över mig, jag kan känna hennes andning. Jag låtsas sova. "WOULD YOU LIKE SOME COFFEE?!" Jag låtsas ej längre sova och slår upp ögonen för att se vem det är jag blivit varnad för sedan klockan 20.00. Blond, tjock, sliten och med vilda ögon. "But I don't have any milk. I am trying to get him off milk." säger hon på sin perfekta, gamlapengarfärgade privatskoleengelska. Sedan tystnad, demonstrativt stirrar hon på mig, inväntar mitt svar. Med samlad röst och fortfarande hög säger jag: "That is very kind of you, but I am very fine thank you. Very fine. Just fine. I do not need any. But thank you. Thank you. I am going to sleep some more now. Good-bye. Thank you." Jag sluter ögonen och låtsas effektivt sova tills jag åter väcks av hennes röst i telefonen, nasal, stressad, I do not have time for this Caroline, I am trying to go to the bathroom. No, I am not alright but it doesn't matter. Hon lägger på och ser att jag ser att hon ser att jag är vaken. Hon går med snabba steg fram och sätter sig bredvid mig i soffan.

"Have you had breakfast?" säger hon efter en stunds tystnad.
Nej tack, det är bra, vi skall gå ut för frukost. Förresten, jag är F, jag är en vän till Phil, trevligt att träffas.
"Agnayaahah."
"Sorry?"
"Agnayaahah! Booorn!"
"Ehrm, Agatha? Phil's friend? Yes I'm a friend of hers. A-ga-tha."
"Agnayaahah! How many were they? Agnayaahah, Booorn, Baany. How many?"
" ... I don't know..."
"Agnayaahah." Lång tystnad. "Mamma Mia!"
Mamma Mia. Hon pratar ABBA. "Jaaa, AGNETA! They were four! Mamma Mia! Here I go again, my my, how can I resist you!"

Jag sjunger första versen till Mamma Mia, refrängen, andra versen, hon strålar av lycka. Vi bondar. Jag har respekt för mentalsjuka människor. Jag identifierar mig med dem. Att döma av ovan är jag även livrädd för dem. Jag vill inte vara det. Men där i det överbelamrade vardagsrummet med vitrinskåp och tomma majonnäsburkar klockan nio på morgonen med huvudet bultandes och synfältet randigt hade vi ett moment, vi förstod varandra och allting var okej. Sedan rusade hon upp och in i köket där hon packade upp de fyra fulla papperskassar apelsiner som var resultatet av dagens första shoppingrunda, och jag somnade om. Phil väcker mig och frågar om jag vill ha vatten. Ja tack det vore lovely säger jag och väntar mig ett glas kranvatten. Jag får: tre minibarsflaskor Evian. Går upp till Phils rum och öppnar dörren till en komplett naken Agatha, vänder mig om, väntar, går in efter klartecken, äter en Oreo och en påse chips med smak av Lamb & Mint, Phil tänder en till joint, han röker upp, jag letar igenom badrummet efter piller men hittar inga, vi går ned och jag packar ihop mina saker och vi säger hejdå till mamman.
"Don't forget your driver's license!"
"Mum, I don't drive, I don't have a licence, remember?"
"Chiqui... tiqu... Chiquita tell me what's wroooong..."
"Bye, mom."

Nu är klockan kvart över tolv och jag kan nästan röra mina lemmar igen. Men ingen vill gå ut. Jag vill tillbaka dit.