Universitetet

Efter att jag gått ut ur klassrummet stannar jag av någon anledning, jag vet inte vem jag väntar på, jag bryr mig inte om R, om röktjejen, snygga juden är kvar inne i salen och frågar föreläsaren om massor av onödiga saker. Ändå väntar jag, och jag förstår plötsligt att det är av ren artighet och börjar alltmer panikartat fundera ut varifrån denna kommer och åt vilket håll jag ska gå för att inte visa någon att jag besitter denna, men jag hinner inte innan R kommer ut och jag tycker inte ens om honom. Jag tycker han är jobbig och jag vill inte behöva ha sällskap med honom på tunnelbanan så jag ljuger och säger att jag skall träffa mina systrar och ringer dem och de säger att deras föreläsningar börjar om fem minuter och R hör detta och jag säger att jag ska träffa dem om en timme och vänta på gräsmattan så länge och hej, hej vi ses på onsdag. Men inte, ty R ”kan väl göra dig sällskap så slipper du vänta ensam”. Fuck you.

På gräset tittar jag inte på honom när han pratar, jag röker en cigarett och dricker ur min cola och bläddrar i min kalender och sätter på lypsyl och river upp grässtrån och sätter på lypsyl igen. Vi sitter bredvid varandra och ser rakt fram. Jag avbryter honom ibland i det han säger (”kolla en fågel”, ”vilka konstiga shorts den där killen har på sig”), mest för att det är på dessa saker mina tankar koncentreras, men oftast inte. Då och då sneglar jag på honom och funderar på hur jag någonsin ska bli av med honom och ifall jag kanske uppmuntrar det här beteendet eller om han kanske bara vill prata och kanske är bög i alla fall (oh jag hoppas) och det slår mig plötsligt varför situationen känns så underlig; vi för inte en konversation. Vårt samtal är konstlat, vi reagerar egentligen inte på det den andra säger, vi väntar mer på att få tala själva, fylla luften med våran egen visdom, tills den andra tar över igen då vi är för upptagna med att hitta en lucka där vi kan börja prata själva igen, för att egentligen lyssna.

Teoretisk filosofi

Det är mycket fett och tunt hår och bruna manchesterbyxor och rutiga koftor, men också en del finkänsliga intellektuella män med mörka lockar och Fred Perry. En sjukt jobbig kille med dator som hela tiden googlar varenda generellt exempel läraren tar upp och påpekar marginella fel som alltid spårar ut i totalt irrelevanta diskussioner som tar upp en timme. Jag fattar inte allt. Jag känner hela tiden att jag borde ta ett kort, eller en film, och skicka till mina kompisar. Mitt behov att ironisera över mina omgivningar har aldrig vart större.