Stylish kid in the riot

Haha. Kolla vad jag hittade i en VeckoRevyn hos min kusin:

The Vice Guide to Everything

Fuck me now.

DOs & DON'Ts—Office crushes
"Liking someone at work can get you through the day, but don't make it uncomfortable for either of you. This means no staring, no extraneous contact, and no wanking in the toilets. Period. An office crush is like a bonsai tree, something to nurture slowly over time. If you do, it can reward you with years of simple joy and beauty."

Dr.

Jag har varit hos doktorn. Alltså de tog så mycket blod. Är alldeles svag. Måste kolla på nya OC-avsnitten och äta saker.

Men kolla ut! Jag önskade igår kväll att det skulle snöa så jag kunde lyssna på mina vinterskivor och känna mig... vintrig. Att försöka hitta rätt byggnad på Sophiahemmet idag var typ det roligaste jag gjort det här året. Det var två decimeter snö på marken och virvlande flingor i luften och alla skyltar var översnöade så man fick lista ut asmycket och leta efter saker och nya vägar och grejer. Jag kände mig exakt som gubben i Zelda när han är uppe i de snöiga bergen. Lyssnade till och med på soundtracket (ja, jag har det på min iPod). Enorm upplevelse.

Cred till hus P för att de hade NK Stil i väntrummet så jag slapp läsa Vårdguiden, även om jag var lite velig ett tag när jag upptäckte att de erbjöd det spännande temat TBC, kräksjuka, sköldkörtelsjukdomar och vårdgarantin.

Inne hos doktorn fick jag klä av mig alla kläder utom trosorna och behån. ”Om det är okej med dig förstås” tillade den mycket försynte Herr Doktorn. Are you kidding? Jag hade assnygga underkläder på mig och ingen annan lär väl se dem på ett tag. Så började han undersöka mig, från hårfästet ned till tårna. Det var typ sexigt. Jag har jordens grej för läkare (fatta vem jag hejade på i Closer, herregud vilken porrfilm). Han lyfte på armar och drog i behåkanter och sen, när han kom ned till, well, fittan, så DROG HAN NED TROSORNA! Bara sådär! Tur att jag hade vaxat bikinilinjen. Men jag han inte ens bli chockad innan de var på igen. Sigh. There went my action.

Måndag

Men det känns ju bättre att vara bakis. Då vet man i alla fall vart den här huvudvärken kommer ifrån. Jag börjar så smått inse att det kanske inte är normalt att få blixthuvudvärk en gång I timmen, varje dag, varje vecka. Och det känns längesedan jag brydde mig om varningarna på värktablettsförpackningarna, de där om att man max ska ta tabletterna sju dagar i rad eller vad det är. Det kanske är därför jag har de här huvudvärkarna (jag vet att det där inte såg särskilt snyggt ut, men "these headaches" passar så mycket bättre än "den här huvudvärken" i detta läget). Jag har ju varit ganska keen on the pills, so to speak.

Nästan ingen är på jobbet idag, och framför allt är min chef inte på jobbet idag. Så,

FREDAG
Har aldrig varit så laddad, löning och roliga fester och A är på.
Anhalt ett: PEOPLE-fest. Omkring hundra pers i en liten lägenhet på Borgmästargatan, medicinskåp opch hjärtmatta på golvet i badrummet och små söta DJ:s som hoppar till elektronisk musik och öl och vin för en tjuga från kylskåpet. Trevligt. En liten papperspåse fick man också, som sig bör på fester av detta slag, innehållandes lite posters och skivor och annan skit. Ingen råsnygg halsduk som på vicefesten, dock. Fast å andra sidan var det här roligare.
Anhalt två: Disco Bravo på Riddarkällaren (aka i princip Metropolis igen). Vi fick gå före kön eftersom vi kom från PEOPLE, samt slapp visa leg vilket var en lättnad eftersom det är 20 på Disco Bravo. Men jag borde fattat att det inte skulle bli roligare än Metropolis, och Metropolis var aldrig lika roligt som arrangörerna själva tyckte i sina nyhetsbrev (de var ju ljuvliga). Alla var för indie för sitt eget bästa och ingen var svinig och A var Negative Nancy. Lösning: jag drar i mig en sexa Absint, och sedan dricker jag A:s också eftersom hon inte ville ha. "Hejdå" sa bartendern till mig.

Ja just det ja, sen var vi på sjukhuset också. A ringer L när vi ska hem, kökschefen på Berzeeli Bar svarar och vi måste åka dit och ta henne till Danderyd i en taxi. L är i princip medvetslös. Jag och A trippar/vinglar in på akuten i våra decimeterklackar och vrålar med paniktårar rinnande nedför kinderna att "vi behöver en rullstol! en rullstol! Vår kompis har blivit drogad!" (jag tänkte hela tiden på scenen i Rules of Attraction där Ian Somerhalder ska på dejt och hans kompis OD:ar och de drar honom till akuten. Så hysteriska var vi). Sköterskorna är något mindre dramatiska och fixar en bår, L dras in i ett rum och de frågar vad hon tagit, vi säger att hon måste blivit drogad eftersom L aldrig dricker. Sköterskorna mumlar något om att hon dock luktar väldigt mycket sprit (men jag har en känsla av att det kan ha varit jag). Sedan får vi sitta I väntrummet I tre timmar, vi ser en dålig film med en tjock men blond Brittany Murphy som går på ettan och jag däckar (jag minns att jag drömde att jag kom på ett skitsmart system för att arkivera hängmappar, men när jag vaknade hade jag glömt det. Fan). Sen får vi åka hem klockan fyra och L stannar kvar över natten och får dropp. Kändes konstigt att det inte var jag, för en gångs skull. Jag kanske har mognat ändå.

LÖRDAG
Trots gårdagens relativa besvikelse var jag åter sjukt laddad: Mylo skulle spela på Marie Laveau. Det är stort. Till och med Ag ville följa med ut och var pepp, så jag och Ag och An går till Marie Laveau där kön redan är typ hundra meter men jag har mitt gå för i kön-kort så jag langar fram det, jävligt nöjd, och ska precis gå in då vakten pekar på Ag och An och säger ”Men de där är för unga. De är bara nitton.” Så jävla onödigt. Men det är inte så att man börjar bråka, jag diskuterar vuxet och sansat och håller framför allt käften om att jag är ett år yngre än både Ag och An, men vakten är som man säger obeveklig, i alla fall i fem minuter och längre orkar jag inte stå där. Så vi drar och An är Negative Nancy igen och vill ”bara dö” ungefär men till sist åker vi i alla fall till Ove med skägget vars dörrvakt var sjukt mycket trevligare (men han var så jävla tanig, egentligen säkert bara en garderobiär som ville impa på oss, men whatev) och lät oss gå tre för en och sa inte ett ljud om någon jävla tjugoårsgräns. Bra musik och fina drinkar och en mycket, mycket mystisk sak: alla män hade skägg! På Ove med skägget! Gjorde min kväll.

Nancy tyckte dock det var för lite folk, så vi åkte till Debaser men pallade inte kön så det blev Bacchi. Bacchi: väldigt vuxet och påklätt. Extremt snyggt rökrum, jag satt där i ungefär tjugofem minuter och kände mig som en karaktär ur Dorian Gray. Speglar och bokhyllor och kandelabrar och stora stolar. Kan tänka mig att återkomma för samtliga framtida dejter. I källaren spelade de The Smiths och Suede och allt var lungan, tills DJ:n spårade och började köra Latino Night 2005. Jag och An dreglade några minuter över den fyrtioårige heroinisten i baren och sen drog vi tillbaka till Ove, och Ag till sin pojkvän på Skeppsbar. På Ove är det nu packat och musiken är grym och alla är snygga, men Nancy har ”ont i fötterna” och vill inte dansa så istället står vi och hänger i ett hörn och blir fotade och sen vill Nancy dra så vi gör det. Tag lärdom värld: VISSA MÄNNISKOR FÅR EJ GÅ UT I HÖGKLACKADE SKOR. Jag bryr mig inte om att det gör dig tjugofem gånger snyggare. Ingen vill festa med en skyltdocka.

Månadens låntagare

En kille som brukade supa mig och mina vänner fulla när vi var omkring tretton (och han arton) är "månadens låntagare" på mitt lokala bibliotek i november:

Mitt lokala bibliotek: "Vilka böcker vill du rekommendera?"

Månadens Låntagare: "För tillfället läser jag nästan enbart böcker som är studieorienterade annars blir det gärna om antika civilisationer. Böcker att rekommendera är bland andra Fear and Lothing in Las Vegas av Hunter S. Thomson."

Hahaha.

I got away from you, I never thought I would

Har inte skrivit shit på hela helgen. Hata.

Mamma är fortfarande i Thailand. Lägenheten ser helt förjävlig ut. Jag kommer aldrig att kunna bo själv; vodkaflaskor, champagneflaskor, hela veckans DN, ciggpaket, tallrikar, konstiga saker jag fått med mig hem från krogen de senaste dagarna (ingenting levande, emellertid). Kollar ut genom fönstret, på huset mitt emot och inser: fan. Det är första advent idag. Jag borde ta fram ljusstakar och stjärnor som de mitt emot. Och pynta och ha mig. Dock en bra grej med första advent: nu får man skriva önskelista.

Jag vill ha:

Rosa och svart rutig tröja från Fred Perry
En miljon pund och ork att göra en bra portfolio till London
En inriktning i mitt liv
Svart tubögonskugga från MAC att ha på Vive La Fête

Fast det är ju om typ en vecka så det kan jag inte önska mig. Fan. Jag har inte ens inspiration nog att komma på saker folk ska köpa till mig idag. Då är det illa.

Igår var jag på Marie Laveau, Ove med skägget, Debaser, Bacchi och Ove med skägget igen. Men jag orkar inte skriva om det nu. Kanske gör det på jobbet imorgon.

Jag ska inte skriva någonting annat än min bok men det går fan så jävla illa. Förut skrev jag varje dag, minst tusen ord, ofta två. Jag har helt tappat det. Jag kommer aldrig att bli klar. Fast kanske ska öppna dokumentet nu. Lite. Av någon anledning får jag alltid inspiration till att skriva av att ha träffat min pappa (not a compliment).

Ska börja med dagens låt också. Brukade alltid skriva upp det i kalendern som blev stulen, men sen orkade jag inte att någon skulle få tillgång till hela mitt inre nästa gång de snodde min väska. Nu räcker det att ni går in på Impromptu Remarks. Dagens låt: Madonna - Oh Father. Gosh, hela Something to Remember är dagens skiva. Genius.

About: blank

Vill
inte
behöva
gå
utanför
dörren
idag.

Denna huvudvärken. Känns som att jag varit uppe och rökt gräs till klockan fyra, jag har för i helvete bara druckit alkohol. Vad jag minns. Oh helvete. ABSINTEN måste det varit. Just det ja. Fan.

Vill bara ligga under en fleecefilt och kolla på South Park och titta på god bakismat som jag inbillar mig att jag klarar av att äta utan att spy. Inte gå ut i blöt och kall ATMOSFÄR för att köpa en jävla firewiresladd på Clas Ohlson.

Oh well. Gårdagskvällens lokationer: PEOPLE-fest i någon slags lägenhet, Disco Bravo på Riddarkällaren, Stureplan, Danderyds Sjukhus. Återkommer i ärendet.

I'm in it for the money

I'm in it for the money
I'm glamour, glits and ritz
Shaking those hips
I'm milking the honey
I'm in it for the money
I've got a high end job
Sucking corporate rock
On my hands and knees
If you please
Just give me love
Just give me sex
Just give me money
I'm a girl on a mission
In any position
For an easy life
For the best in life
Just give me love
Just give me sex
Just give me money
Work hard... why should I?
I'm not you're honey, honey
I'm in it for the money

Löning idag! Åh jag ska ut och supa mig d straight. Har inte ens en jävla lunchlåda med mig idag, tänker äta chic citylunch ute på någon SATC-bar med Syster.

Är alltså tillbaka på jobbet. Dock inte direkt frisk (gick av vid fel tunnelbanestation i morse och reagerade först utanför TGI Friday's) men vad fan, det är fredag och lönehelg, då kan man inte vara sjuk. Kan dessutom göra vad fan jag vill då jag byggt in mig i en borg av hängmappar jag ska sortera (seriöst, det är typ fyrahundra stycken, inte ens jävel ser vad jag gör). Men whatever, jag känner för att publicera andras ord istället för egna för att beskriva hur jag känner idag:

I can't wait for the weekend to begin
I'm workin' all week long
I dream the days away
I wanna' sing my song
So let the music play
I have to get my kicks and fly tonight
And when the clock strikes 6 on Fri-day night
I need to blow it all away
I can't wait for the weekend to begin
I can't wait for the weekend to begin
I make it - what I can
I try I try
I'm shakin' - up my plan
And I get by
I'm savin' all my soul
And all my pain
So I can lose control
On Sa-turday
I'm gonna' blow it all away
I can't wait for the weekend to beginI can't wait for the weekend to begin
(Breakdown)
I can't wait for the weekend to beginFor the weekend to beginBegin (x13)
(Crescendo)
I can't wait for the weekend to begin
I got to get my fix
And fly tonight
And when the clock strikes 6 On Fri-day night
I'm gonna' blow it all away
I can't wait for the weekend to begin
I can' I can't
I can't wait for the weekend to begin
I can' I can't
I can't wait for the weekend to begin

Gosh. Sommarens shweizerbrathit.
HAHAHAHAHA. Det är fredag och jag har cash på mitt konto. Tits.

3684 ord. Är hemma från jobbet. Skriver faktiskt, trots allt. Tror att jag hatar ordräknarfuntionen. Men ändå, 3684 ord. Det här fungerar.

Lärdom två om blogg: det är mycket roligare att skriva om någon annan än sig själv. Eller i alla fall om sig själv som någon annan än sig själv.

Onsdag

Idag har jag: druckit te och ätit småkakor. Hade kunnat vara väldigt Libertines om jag hade gjort det på en rutig dyna någonstans i Whitechapel med en Lucky Strike i handen istället för på en jävla syntetkontorsstol på ett kontor på Kungsholmen med en hängmapp i handen. Jag hatar min lokala vivohandlare och jag tycker det är skandal att kronärtskockshjärtan inte säljs i burk med skruvlock (man äter ju inte alla på samma gång, och det är onödigt att slänga något så dyrt). Observera: JAG ÄR ARTON ÅR. Jobba på kontor gör mig gammal i förtid. I morgon vill jag ha på mig det här:

Men nu måste jag gå ut och supa mig full som en normal flicka av min ålder. Kan tänka mig att lyssna lite på Tiger Lou också. Too bad att jag missar TM. Oh well.

Men fan. Jag börjar gilla Down In Albion. Inte Bra. Det är enklare att vara arg än att vara ledsen.

Why would you pay to see me in a cage / that some may call the stage

Ja du, Pete. Det undrar jag också.

(eller så kunde ni ha sålt dem såhär från början)

Mamma är i Thailand och pappa är i Schweiz och S är i New York och jag är förkyld och ensam hemma i Sverige där det snöar men jag är verkligen JÄTTEGLAD FÖR DERAS SKULL.

The lift is always full of piss, the fifth floor landing smells of fish

Det här funkar inte. Det enda jag gör hela dagarna är att äta bullar och lyssna på musik och rätta lite stavfel.

Dagens Låt: Pulp - Mile End.

Letar lägenhet i London nämligen.

They only want you when you're seventeen, when you're twenty-one you're no fun

Fy fan vad jag hatar Stureplan. Och nej, det är fan inte en fördom. Jag gick ut runt Stureplan varje helg från det att jag skaffade mitt första falskleg (14 år) till det att jag fick en akut hatattack mot allt vad Buddha Bar och Laroy och Köket och Caféet hette (17 år). Allting var så tråkigt och tragiskt att jag fan slutade gå ut ett helt år, och sedan när jag så sakteliga började närma mig ett liv igen så började jag på en indieklubb i England (åh gud vilket minne, min första indieklubb, har nog aldrig varit så lycklig) och sedan i Stockholm på Soundclash och Debaser och Metropolis och Babasonic och alla fina specialklubbar man läser om i Nöjesguiden och på kalendarium.se och voilá: återigen är jag en alkoholiserad slampa som måste gå ut och festa tre gånger i veckan för att inte bli permanent sinnessjuk. Och jag har så kul.

Men igår gjorde jag alltså ett undantag. Bästa barndomskompisen fyllde år och hon är en tonårsbrat så vi börjar på: Crazy Horse. Jag antar att inga kommentarer behöver göras.

Sedan vill alla gå till Laroy (har ni förresten hört ryktet att The Strokes kommer att spela på Laroy?! WTF?) och jag får lätt panikångest bara av att se loggan utanför så jag stannar ute i snön och ringer: S som är och äter på Söder, ska till O-Baren alternativt Riche alternativt Halv Trappa. Kusin som är på inflyttningsfest, ska träffa Syster på Plaza. Syster som är utanför Plaza. Ingen vill gå på indierave. S kommer inte att komma till Stureplan förrän om en halvtimme, jag har kjol, det är snö ute. Fem italienare i joggingskor kommer fram och frågar var Spy Bar ligger. Fem italienare i joggingskor kommer tillbaka och säger att de inte kom in på Spy Bar för att de har joggingskor på sig och frågar vad de ska göra. Jag frågar vad de gillar för musik (trance) och pekar upp mot Norrlandsgatan (MEEERRRA is a very very nice club). Fem italienare i joggingskor kommer tillbaka igen och frågar vart jag ska gå ikväll (home). Det är snö ute. Jag går till Syster på Plaza.

Plaza: allting är rosa och glittrigt och musiken är trettiosekundersklipp ur Falling Stars och Lola’s Theme och Drop The Pressure. Männen bär kostym och dricker Taittinger. Någon sätter ett glas i min hand, alla ansikten är bekanta men inget tillhör någon jag vill prata med men det gör inte så mycket för ingen säger någonting ändå och jag tänker att någon antagligen har kokain så jag stannar och sippar på min champagne. Man med scarf och glasögon får veta att jag är 87:a och berättar att jag är för gammal för honom. Hans vänner är 89:or. Sedan står vi vid bordet som någon har och dricker mer champagne och dansar och vinkar till folk och kindpussar de som närmar sig. That’s it. Ge mig nedklottrade toaletter och flipperspel och folk som kräks på varandra och Yeah Yeah Yeahs på högsta volym och mini-Karen O:s som gör volter på dansgolvet och norrlänningar som ser ut som kåta hustrumisshandlare.

Bevis två: när jag hade randiga byxor och hatt kollade de leg på mig utanför Riche. Händer aldrig när jag har svarta stuprörsjeans och svart sober rock från Gucci och uppsatt hår. Jag hatar svarta stuprörsjeans och svart sober rock från Gucci och uppsatt hår. Min ideala partyoutfit var när pappa sa att jag såg ut som en blandning mellan en cirkusartist och en hora.

Alright I'm coming, I'll be right there

Oh! Mitt förra inlägg publicerades exakt klockan 12:51! Det är ett tecken! JAG KOMMER ATT FÅ BILJETTER!

Remedy

Orättvisa: är panikbakis och måste ladda ner en chick flick och I hennes skor finns varken på Pirate Bay eller Torrent Reactor. Senaste South Park finns dock här. Även Ben & Jerry's Cookie Dough hjälper.

Samt KÖTT! Alltså min lägenhet luktar så mycket bacon. Jag har två års vegetarianism att ta igen så det gäller att ligga i. Blir nog oxfilé till middag idag igen. Mat har aldrig varit så gott.

Lid för konsten eller brinn

Jag har skrivit! 3 555 ord!
Tänk vad lite alkohol och en middag med släkten kan göra för behovet av verklighetsflykt.

Nu ska jag sova. I can't wait for the weekend to begin (next weekend that is, efter lön).

The truth is you could slit my throat and with my one last gasping breath I'd apologise for bleeding on your shirt

Drömde inatt IGEN om H. Det är tre och ett halvt år nu, TRE OCH ETT HALVT år och fortfarande kan jag inte släppa det. Jag avskyr vackra människor. De kan bete sig hur som helst och de kommer ändå alltid att, bara för att de är snygga, ha människor som tror att de älskar dem.

Stockholm är med i listan över spelningar på DEN OFFICIELLA HEMSIDAN. Kan ej andas.

Top Model

Vafalls?! INGEN åkte ut?

Janni har blivit jättesnygg och Arwen alldeles för säker på att hon kommer vinna. Och så är det fortfarande skandal att Jazzmine åkte ut. Ingen av dem lär ju bli ihågkommen om ett år, men ändå.

Men alltså. Vad är det för datum idag? Sextonde? Det är typ TVÅ HELGER kvar tills jag får lön. Eller är det en? DET ÄR EN. Lön nästa fredag! Alkohol!

I don't wanna know, I don't wanna know (tell me, tell me, tell me, tell me)

The Strokes kommer att bli min död. Ett: jag kommer aldrig att kunna gå på den där jävla spelningen. Nu ryktas det om, av alla ställen, Laroy. Laroy! Jag har inte varit på Laroy på två år. Jag känner ingen som jobbar på Laroy. JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ BILJETTER. Den här stressen äter upp mig inifrån varje dag. Jag borde gå in i ignoransen. Som jag gjorde med Stella McCartney. Vet jag aldrig att det funnits behöver jag aldrig bli deprimerad till gränsen av sinnessjukdom för att jag aldrig fick något. Secret Gig? Aaaalalalalalala bingo lingo.
Och så har vi skivan. Stressen över att den inte kommer att leva upp till mina förhoppningar är mördande. Men hoppet lever än: vi har tre bra låtar och bara två dåliga. Oh men gud nu tänkte jag på spelningen igen. Fan. Jag måste ha en drink.

Dessutom håller jag på att dö av mensvärk. Alla mina Distalgesic är slut. Har ätit fem Ipren och gått och stulit mörka Noblesse från ekonomens hylla hela dagen. Anar att unge välklädde herren kanske inte alls jobbar på ett annat företag, utan bara på någon slags filial till vårt. Jag tror jag måste sexa upp honom typ imorgon. Fatta rekommendationerna. Mycket serviceinriktad och duktig på att ta instruktioner...

Jag vågade inte springa över tantens gräsmatta i morse. Hatar min feghet.

Kafka hade inte heller så roligt

Dagens början: bad hair day, variant grav. På väg till tåget fick jag en utskällning av surfittan som planterat buskar mellan mig och tågstationen för att jag beträdde hennes jävla gräsmatta.

"Du får plantera dina egna buskar om det ska vara på det här sättet!"
"Vaddå, de - "
"Inte EN GÅNG TILL, fattar du det?!"
"Nej, kärring."

Resultat av detta givande meningsutbyte: jag missar tåget, missar anslutningen till tunnelbanan, kommer trettiofem minuter för sent till jobbet. Välter chefens blomvas. Glömde lunchen på diskbänken.

Jag börjar tro att jag kanske inte alls ska bli författare. Fy fan vad jag hatar allt jag någonsin skrivit idag. Allt är bara så ointressant, hur kan jag tro att någon ska vilja läsa det här? Försökte titta lite på materialet, men var tvungen att stänga efter bara några kapitel. Om jag försöker skriva någonting nu kommer jag att radera allting som är bra. Men HERREGUD, jag har inte skrivit på nästan.... sjutton dagar, typ. Inte ETT ORD. Vill dö litegrann. Var fan är de där t-shirtarna som någon gjorde, där det stod typ ”Kafka hade inte heller så roligt”? Jag behöver en sån.
Dock inspirerande artikel i DN Kultur idag (vilket var något förvånande, hann inte ens läsa Rocky innan jag var tvungen att åka till jobbet), om världens bästa människa Joan Didion. Hon inspirerar mig alltid, borde ta upp Play It As It Lays och läsa några sidor så att jag tvingas tillbaka till min bok. Åh hon är så bäst. Hon, Emmanuel Carrere och Bret Easton Ellis. Donna Tartt. Jag borde verkligen läsa mer, men allting annat ger mig antikulturutslag och jag kan inte ens läsa Cosmopolitan på en vecka, det är för tungt, orden flyter samman.

Kontoret blev dock genast intressantare idag i och med min upptäckt av den välklädde unge herren (max 28! Bara barnet!) på ett av de andra företagen i huset. Har iförsig sett honom sporadiskt sedan dagen jag började och aldrig tyckt att han var särskilt snygg men WHATEVER minst-ful-syndromet är en myt en myt en myt EN MYT. Hade kjol idag och trippade förbi rummet han satt i konferens inne i (han verkar sjukt viktig, någon slags chef tror jag) ungefär var tjugonde minut. Han kollade på mina ben. Kan tänka mig honom mot kopiatorn. Imorgon ska jag ha burberrykjolen och sveakoftan. Hihi, det här börjar bli som gymnasiet igen. It doesn’t matter what you do, as long as you look good doing it.

Annan jobbig grej om bok: alltså, jag kommer ju att fungera mycket bättre på engelska. Det måste ju förlaget fatta. För man blir väl översatt... eller? Om jag inte blir översatt kommer jag ju inte att sälja någonting. Jag försökte komma på en känd ”ungdomsbok” (alltså det är helt sjukt hur illa beläst jag är, med tanke på hur seriösa mina litterära ambitioner är) för att kolla om den blivit översatt. Fatta att Jack typ bara finns på de nordiska språken. Jag vill inte bli författare längre. Jag trodde jag skulle skriva boken på tre månader, nu har jag hållit på i ett och ett halvt jävla år och den är typ genomskriven till två tredjedelar. Jag vill bli flygvärdinna som mamma.

Det finns inga fula kvinnor, bara lata kvinnor

Le shock: Andres Lokko är gammal!
Peder Fogstrand är rolig. Men alltså, vad gör han på dagarna?
Daniel Nyhlén är dock bara läskig. Han ser ut som Kalle på kaviartuben, fast trettio.

Hehe. Gamla FRIDA-Charlotta gör samhällskritiskt program om Brats. Bad Taste Heaven. Sätt på trean nu.

Nejmen! De är i Båstad! Nu åkte de förbi fittbutiken där jag jobbade. Ew. Oh god! Där är pepesmannen! OBS Insiderskvaller: i somras såg jag honom röka INOMHUS, på sin egna klubb. Respekt.
Två tjocka "normala" blondiner ska försöka ta sig in:

"Hej, eeh, är det, eeh, lista här eller?"
"Ja."

Shocking.

(Ser inte Andres ut som Austin Powers förresten? Fan, jag har alltid trott att han var snygg. Och så ska han vara med i teve MED GRÖNT PÅ SIG.)

She really does display an original take on FUCK YOU

Läser igenom arbetsprovsanvisningarna till illustrationslinjen på Konstfack och mitt inre skriker hela tiden åh vad tråkigt åh vad tråkigt åh vad tråkigt.

"Vilka händelser formar vår syn på tiden som gått? Vad är historia? Hur minns man ett år? Är det de stora världspolitiska omvälvningarna eller de personliga upplevelserna som präglar oss mest? Årets arbetsuppgifter behandlar slutet av nittonhundratalet."

BLABLABLABLABLAAA! Jag blir ett trotsigt barn som vill kalla alla som är mer viljestarka än jag för pretentiösa hycklare. Jag kan ju inte göra någonting som jag blir tillsagd att göra. Fast jag vill ju rita. Nej, skriva. Men vaddå, litteraturvetenskap eller? Palla att sitta och lyssna på massa män i koftor som alla ska berätta om sin personliga inställning till böcker skrivna i andra person.

Gud. Jag kommer aldrig att kunna låtsas vara tillräckligt desperat intresserad av någon utbildning för att bli antagen. Men vad i helvete, varför kan jag inte vara originell? Ha ett brinnande intresse? Ha vetat ända sedan jag var tolv att det aldrig funnits någon annan utväg än konsten? Jag var ju alltid missförstådd och det är först nu jag inser varför, och när jag hörde talas om er skola och just er utbildning i Grafisk Design så kände jag verkligen att jag hade hittat rätt. Det finns ingenting jag hellre vill. Absolut, jag kan tänka mig att offra allt, att äta nudlar resten av mitt liv, BARA JAG FÅR LEVA FÖR KONSTEN.


Ååååh. Jag vill. Jag vill ha starka åsikter och inga val.

Oh! Människoöden som vävs samman!

Besvikelse: The Strokes nya video är inte alls lika porrig som man trodde av castingmeddelandet. Dock är bögarna på toaletten snygga. Och låten blir bättre när man ser videon (oh really).

Gav mig förresten slutligen iväg för att se Crash på Sergel.

A: "Vad handlar filmen om?"
Jag: "Typ rasism. Los Angeles. Såhär, människoöden som vävs samman."
A: "Oh! Människoöden som vävs samman!"

Haha. Så A.

Tror förresten inte så mycket längre att jag kommer passa på kontor. Mina vänner börjar tycka det är jobbigt att ha tjugofem nya mail från mig varje gång de öppnar sina inboxar. Jag har varit på Svanströms tre gånger idag för att köpa nya hängmappar, byta till en annan sorts jävla hängmappar, och köpa fler av den rätta sortens hängmappar. Dagens höjdpunkt var när jag i köket hittade en torr bit kanellängd som blivit över sedan frukostkonferensen i morse.

Fast jag har bokat biljetter till Vive La Fête!

tous les jours des fêtes
oui c'est excentrique
je dis vive la fête
pour être héroïque

Lärdom ett om Fars Dag (och kvällen före)

Skall du gratta din pappa med frukost på sängen: sup hårt och länge. Då vaknar du frisk och pigg och lycklig och halvpackad klockan nio och kan glädjestrålande servera honom frukost och le när han packar upp golfbollarna och småprata lite och bära ut brickan igen, och du kommer inte att behöva kräkas en enda gång. Det är inte förrän han åkt till golfbanan och du kollat på ett gammalt avsnitt av Felicity (okej det var en lögn) och ätit en halv ko som huvudvärken kommer. Perfekt.

Ska du däremot uppvakta honom med en middag gör du fan bäst i att sluta dricka klockan ett. Då slipper du nämligen att intet ont anande tro att du pallar att åka och handla och börja steka Wallenbergare och ta ett glas vin och du tycker att det är väldigt konstigt att du inte är bakis men det är väl bra och så tar du ett glas vin till och det är först när du kindpussar farfar som den akuta kräkattacken kommer, ackompanjerad av en blixthuvudvärk som sedan återkommer var femte minut under resten av kvällen, och du inser att du aldrig varit obakis; bara fortfarande full.

Lärdom ett om blogg

Inga fler stora bokstäver.

On Men

Jag har inte skrivit icke-fiktivt på typ ett år. Visserligen har jag inte skrivit fiktivt på över EN JÄVLA VECKA heller, men ändå. Tangenterna känns typ ovana. Jag måste skriva någonting för att komma igång igen. En fucklist brukar hjälpa.

1. Sebastian Berns
2. Nick Valensi
3. Vicekille från igår MINUS DIALEKT.

Alltså. Det här fungerar inte. Igår fick jag syn på en sjukt hot människa inne på Debaser: mörkt halvlångt hår, lite skäggstubb, kåta drag, sexig kropp. Någon slags keps men SOM VI VET ÄR DET MIN JÄVLA BRIST. Jag tycker fortfarande att truckerkeps är snyggt. Han gick på kryckor: en utmärkt anledning att bli omhändertagen. Dessutom har han säkert gjort något coolt för att skada sig, typ hoppat fallskärm eller åkt jättefort på motorcykel eller VARIT I SLAGSMÅL YES. I alla fall, han går förbi och börjar spana in mig (mitt självförtroende är fortfarande inte det bästa, hence my even mentioning the obvious). Så jag fastnar i hans blick och ler (jag gör aldrig sådant, jag kan inte ragga, detta var ett stort steg för mig) och får fram ett hej, och han ler tillbaka och hoppar vidare på sina kryckor. Så ska jag och M spela flipper och då hänger han och hans kompis där. Han säger: ”Du ser ut som hon den galna i Melrose Place.” Nej. Det gör han inte. Han säger: ”Dö sär utt som hun den gålna i Mälröss Pläjs.” EN LANTIS! AAAH! EN LANTIS! Det finns bara en sak läskigare än en lantis och det är en hippie. I alla fall, norrländska, men given hans tidigare nämnda hotness tänkte jag att han kunde passera, han behöver ju inte säga så mycket. Så jag står kvar, stänger öronen och koncentrerar mig istället på hans yttre. Han ser ut som en kåt hustrumisshandlare = good thing. Jag studerar hans läppar, hans slitna ögon, hans skäggstubb och funderar på om den kommer att rivas när han har sitt huvud mellan mina ben. Och det är då jag ser det. DET ÄR DÅ JAG SER DET. Han har en DIAMANT i örat. En DIAMANT. EN DIAMANT. Ridå.

Men livet går vidare. Fler öl och whiskey cola (söta bartendern vet förresten vad jag vill ha nu utan att jag behöver säga någonting. Me like.) och cigaretter och HELT SJUKT BRA MUSIK. Låtar som spelades igår:

Le Tigre – Deceptacon
Dead Kennedys – Too Drunk to Fuck
The Rapture – House of Jealous Lovers
Joy Division – Love Will Tear Us Apart
Johnny Boy – You Are The Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve
Rage Against The Machine – Killing in the Name
The Stone Roses – Fools Gold

Oh shit vad bra det var. The Rapture var bäst.

I alla fall. Under The Rapture: jag siktar nytt villebråd till höger. Samma stil: trashigt brunt hår, skäggstubb, jeans; vicestil. Dock en jävla indie-t-shirt, men jag antar att jag inte kan ha alltför höga krav gällande denna min intolerans när jag gästar Debaser. Människan dansar väl samt kan alla låtar jag kan; plus. Så vi börjar porrdansa. Han frågar: ”Vill du ha något att dricka?” Men NEJ. DET GÖR HAN INTE. Han frågar: ”Väll dö ha någe å dricka?” EN JÄVLA NORRLÄNNING TILL.

Life just doesn’t treat me right. Minns nu varför jag aldrig raggar.

Vidare har jag:

- Kommit på ett sätt att lura i min anorektiska katt mat. HAHA.

- Ett nytt jobb på kontor med månadslön och skrivbord och kaffekopp och Post-Its. Jag åldrades tjugofem år under min första vecka. Kopiatorn är rolig. Jag kan skriva saker till bloggen på arbetstid (fast det kommer jag inte våga. Närmsta chefen sitter tjugofem meter bort runt ett hörn men jag inbillar mig ändå att hon ser allt jag gör. När jag var inne på Terry Richardsons hemsida i förra veckan kom hon in i mitt rum. Illa.). Jag tror jag kommer passa på kontor. Enda nackdelen är den jävla dresscoden, jag kan inte använda nittio procent av min garderob.

- Börjat inse att jag antagligen kommer att ta mig till London efter nyår i alla fall.

- Skickat ett brev till Pete Doherty med suspekt pulver i. Nej. Det har jag inte. Men jag vill. Fast han lär ju inte bli rädd nu när jag tänker efter, han lär skjuta det. HAHAHAHA. Jag ska skicka mjältbrandspulver i ett litet foliepaket och hälsa från ”ett hängivet fan”. Enjoy, asshole.