Thick as thieves

I mitt liv råder inte etik bara estetik och mitt hat mot Sverige har således ingen direkt politisk förankring vilket just nu skulle känts humant och passande men icke, jag kan inte skylla på alkoholpolicy eller den allmäna opinionen eller ens allmäna sinnestillståndet för denna avoghet gäller bara den lilla del av världen jag har omkring mig. Herr Word 2006-08-27 17:38 uppger:

Jag har jeans för första gången på väldigt många dagar och de skaver emot såren på mina uppslagna knän när jag går, såren är öppna och klibbiga och jag kan känna hur bomullspartiklar lossnar och fastnar, tar sig in under huden, men jag måste vara representativ för gästerna ju och då går det inte att ha kjol och trasiga knän. Långärmat måste jag ha också, för blåmärkena och mina skräpiga armveck. Pappa har varit hemma bara två timmar men har redan hunnit klaga på allt som gått sönder i lägenheten (två speglar, en telefon, en teve, en SodaStream, en tvättmaskin, en tvättkorg) och på oredan och på min klädsel och jag har redan tagit tre Alvedon, en Citodon och en Valium. Men har fortfarande ont i huvudet.

Gästerna är tolv och kommer alldeles strax. Mamma kommer också för att laga maten, det kan bli bra, jag älskar och saknar mamma. Pappas systers sambo kommer också, honom hatar jag, han är så jävla jobbig. Han ska alltid ta på en. Typ leka. Man ba hallå jag vill inte leka, alls, med dig.

Åh, nu kom mamma, vad söt hon är. Puss hej.

Alltså jag är inte en så hemsk dotter som jag förefaller, speglarna var i dåligt skick och vad gäller elektroniska apparater och deras kasserande står min dagen till ära tjugofyraåriga syster mer att beskylla, och skräpiga är armvecken mer på grund av plåsterrester och mindre lyckligt placerade blåmärken än uppluckrade vener, men ovan är exempel på hur jag känner mig i vårdnad av min hemort.

Bara en timme efter att han kommit hem och både jag och min syster är svettiga av stress och jag även av social ångest, jag gömmer mig i mitt rum och försöker andas och se på tavlor och ta till mig att alla vännerna och släkten komme om tjugo minuter, men att det är okej, jag klarar det, men jag måste ändå ta någonting för huvudvärken och varför inte i förebyggande syfte också och när jag går nedför trappan och in i köket för att hälsa är allt okej, jag svävar lite ovanför marken och klarar galant de sociala anspråken och tänker att det var ett korrekt beslut.

Middagens timmar går på knappt en och sedan går de hem och pappa åker in till sin flickväns lägenhet i stan och det är bara jag och min mellansyster kvar, vi dricker av den överblivna margheritan och lyssnar på jazz och bondar över fula spelande tårtspadar, sanningen bakom alkoholrelaterade tonårshistorier och barndomsresor. Det är värt allt.

Jag hatar Sverige. Jag vill hem.

You drink you get high it's alright

Igår var en sådan kväll då folk kallade mig sjuk i huvudet igen. Det är ju inte vidare snällt. Egentligen. Fast jag hör det gärna. Och alla sa att jag var en man. Folk här är så lättimponerade. Trädgården var askul, lite som Disneyland, jag vet inte om de hade det igår men när jag var där för ett år sedan och det ösregnade hade de gigantiska löv som paraplyer, det är ju genialiskt. Väldigt trevligt, godhet bland människorna, bra stämning. Och bartendern! Han serverade mig först jämt! Och när det tog lite längre en gång sa han "förlåt, jag kände inte igen dig sedan du släppt ut håret". Jag blev stammis på första besöket!

En mindre trevlig konsekvens av mitt flitiga barspenderande är dock att jag slog sönder mina knän igen, stora röda klibbiga sår. Om jag korsar benen fastnar de i varandra. Jag borde ha en sådan där låsfunktion som kor har i benen, när de somnar så blir de helt stela, jag borde ha en promillekänslig sådan för seriöst jag trillar alltid. Motoriken dör efter tio öl.

Jag fick resultaten från levertesterna! Det är lugnt. Typ. Jag måste sluta med medicinen men jag kan fortsätta min favoritdiet av Citodon och vodka, pas de problème. Min kropp är byggd av stål.

Om tio minuter kommer mellansyster hem från Mallorca, och kort därpå pappa från sommarhuset. Jag har haft våningen själv i lite under en vecka och det har varit så skönt, jag har suttit på taket och rökt cigaretter för att fördriva tiden in the sun smoking cigarettes to pass the time, fimpat i antika kinesiska askkoppar och sett ut över ett soldränkt Stockholm och känt som på hotellrummet i Knightsbridge, och sovit. Nu ska jag börja dricka igen, jag kan ju inte vara hemma när pappa kommer, förresten falskleg! Falskleg power! Värst kicken när jag blev insläppt. Har saknat den. Jag är så glad att det är lördag. Hoppas ni får en trevlig kväll. Hejdå.

Heroïne Chic

Jag hoppas att mitt vardagliga bagage aldrig någonsin mer behöver innehålla ett urinprovrör. Det verkar emellertid börja bli ett alltmer närliggande scenario.

Petecreddig arm.

Åt middag med mamma och äldsta syster på Nox. På menyn hade de stavat fel på både crème ("cremé") och Chèvre Chaud ("Chevrè Chaud"). Hutlöst, jag kunde knappt beställa. Äldsta syster kände 95% av gästerna. Hon AW:ar där varje torsdag fredag. Imorgon ska vi luncha och handla till mig, jag har gjort ett översättningsjobb åt reklambyrån hon jobbar på och får betalt i kläder och hon kan ju behövas som moraliskt stöd då den shoppingrunda jag försökte mig på idag gav ett och endast ett resultat: en grillad med bröd. Seriöst fyra timmar på stan. Jag hatar, hatar, avskyr och mår illa av blotta tanken på shopping. Fuck shopping. Folk i vägen och likadana kläder bredvid varandra på stänger och hyllor, lysrör och Paris Hilton i högtalarna och folk, folk, nämnde jag FOLK? Jag blir för lik Patrick Bateman när jag försöker shoppa, det går inte, det blir samhällsvådligt. Så hon får klä mig. Kanske.

Vidare har jag uppmärksammats på att jag förevigats på vicebloggen i min antioutfit. Jag såg kåt ut som vanligt. Vidare två vill mina väninnor se mig med fängelseerfarenhet så till den milda grad de beslutat att jag skall gå in på mitt nu två års utvilade falskleg på Trädgården imorgon. Och jag har återfunnit mitt gamla Fritz's Corner-kort från förra året så med det ska jag lura mig in på Debaser på lördag. Det känns bra att få vara slug och halvkriminell igen, vad fan, you gotta fight for your right to party såklart, det skulle jag ha som slogan när jag protesterade mot 20-årsgränser på första maj, VISST JA, alltså tre första maj i rad har jag undrat vad det var jag kom på var så bra att protestera mot and there it is, your right to party, hur kunde jag någonsin glömma.

Nästa generation (= >88) får fan ta över fanan, hör ni det? If you tolerate this, your children will be next.

Tävla och vin

Men det är ju jättebra att du tycker det.

An är på läkarnas sida och vägrade köpa vin till mig men calm but alert som jag är i krissituationer skickade jag raskt iväg ett sms till Ag: "Ag! An har fått för sig att rädda min lever, den vill inte bli räddad, KÖP RÖDVIN PÅ VÄGEN HIT! Jag säger inget." Synd bara att Ag och An satt i samma bil och Ag körde så An läste, men de kompromissade och jag fick en 37,5 cl-flaska istället för en bib. Man kan fan inte spela Orangino - spelet som utvecklar dina nära relationer - utan rödvin. An blev sur men roligast var när Ag på högerkanten fick kortet "COOL", se bild.

I morse tömde de mig på blod, fem rör, och sedan var jag hos tandläkaren och som gav mig tid 09.00 inatt, verkligen jättetrevligt. Nu ska jag köpa födelsedagspresent till mellansyster, hon borde fan få en tv-licensräkning, men det blir nog nån berlock eller så, och sedan AW med mamma och äldsta syster. Alltså I like STHLM. Kolla vad fint det var efter regnet (nota bene: dropparna fortfarande på balkongräcket):

TYP SJUNDE PARET

Alltså okej att det är kul att vara full, men jag klev på dem, igen.

!!!

Ante meridiem

Jag har varit hos min stjärntvillings mor doktorn på läkarmottagningen för att kolla levern och nu sitter jag på det lokala stadsbiblioteket och väntar på att ungdomsmottagningen ska öppna. Jag skulle läsa Suzanne Brøgger men hittade en dator istället. Jag har tappat bort mitt lånekort men kan kortnumret utantill. Jag är en nörd. I looove bibliotek. Biblotekarien kände igen mig. Jag brukade gå hit och låna skivor och piratkopiera in i min iPod. Hon älskar mig, hon köpte in vad jag än ville ha. Undrar om det är någon annan än jag som lånat Moldy Peaches 2000: Unreleased Cutz & Live Jamz. På gymnasiet brukade jag till och med gömma mig i biblioteket på lunchrasterna för att slippa socialisera, förstår ni hur mycket nördcred jag har?

Doktorn var orolig. Jag får inte dricka "en droppe" förrän mina levervärden rapporteras. Ja, alltså, det visste jag väl. Man får inte dricka på Roaccutan, alls, och jag dricker som en bättre karl. Jag har svinont i huvudet och man kan typ inte se någon nyansskillnad mellan mina kinder och ögonområdena omkring mina irisar. Jag vaknade klockan kvart över sex i morse och dansade i ful morgonrock på mitt tak till Have a Cigar med Pink Floyd och rökte inte cigarr men väl Lucky Strike. Det var jätteroligt och inte nördigt alls. Jag trillade inte ned, vilket var bra.

När jag satt i väntrummet på läkarmottagningen och läste Hus & Hem kom Orup in med sin son. Han gjorde väsen av sig. Orup, alltså, inte sonen, eller det gjorde han väl, men inte mer än gemene barn. Orup däremot pratade jättehögt. Sedan kom nån mamma in och de diskuterade första dagarna i skolan. Det var inte lika glamoröst som det låter, I swear.

Tre sekunder = en kilometer

Pappas lägenhet ligger på tolfte våningen och härifrån kan jag se tre ställen som blixten slagit ned på. Bara hundratalet meter bort en tjock, ljusgrå pelare av rök som vrider sig efter vinden och just börjat söka sig hitåt, jag känner doften för första gången och står på terrassen, insvept i redan rökdoftande filtar från Sydafrika, och insuper den tills jag känner mig vimmelkantig då jag stänger altandörren och går in och sätter mig i soffan vid fönstren. Då och då ser jag fortfarande plötsliga blixtar klyva himlen mitt itu, men nu kan jag räkna till fem, sex, sju sekunder, delar med tre, mer än två kilometer borta nu och inte, som bara tjugo minuter innan, rakt över mig.

På telefon med An fortfarande med för många fönster och dörrar öppna ut mot vattnet hör jag regnet som hagel, som droppar av stål för det regnar så hårt och så plötsligt blixten, och åskan i exakt samma sekund som bomber över staden, pistolskott, till och med flygplansmotorer, och i ren panik lägger jag på i samma stund som jag skriker och kurar ihop mig mitt på vardagsrumsgolvet, långt ifrån alla elektroniska apparater. Med fönster i alla väderstreck är lägenheten som ett flygplan, fångat mitt i stormen. An ringer upp igen såklart oroad, men det är inte mitt hus det brinner i och snart lugnar sig stormen, kvar bara den tyngande elektriciteten i luften och huvudet, och tre rökpelare, molnet över hela ön typ som LA, och doften som lägereld och sommarläger och akustiska gitarrledare med båttampsarmband.

The perfect slut

Jag packar upp och sorterar ur gamla flyttlådor från mitt flickrum som abrupt slaktats då jag varit utrikes. Mamma har flyttat ihop med sin kille. När jag var nere i Båstad kollade jag på ett hus som min pappa köpt och lyriskt talat om i veckor, det låg uppe på åsen bland hästhagar och grusvägar och jag var arg för att jag skulle vara tvungen att ta taxi från Pepe's och hade högljutt krävt att pappa skulle köpa en vespa till mig under flera dagar när vi åkte dit för att titta och jag insåg att jag liksom inte var med i beräkningarna. Jag hade inget sovrum. Det var bara rum för honom och Marianne. Vilket är fair enough, jag bor för all del i London och har inte bott tillsammans med honom på drygt ett år, ett och ett halvt kanske till och med. Men ändå. Kan man inte få pausa från vuxenvärlden lite. Eller iallafall ha möjligheten.

Mamma har satt etiketter på alla kartonger, sådana som man sätter på burkar i frysen och skriver typ köttfärssås 2 port. på. Det mest aktuella, skivor, vinterskor, ridkläder, skivor, skivor, skivor. Fast mest frekvent är kjolar och tidningar. Den har tre lådor. Märklig kombo, I know. Jag har bara öppnat det mest aktuella, letar efter mig själv och min bakgrund men mest efter min svenska mobiltelefon.

Faan, jag börjar bli hungrig igen. Det är jobbigt. Jag har fortfarande inte handlat. Varje måltid är en utmaning. Mina tre senaste måltider har samtliga varit Capricciosa. Jag hittade en blodpudding i frysen och gjorde ett tappert fösök men kunde verkligen inte, så igår gick jag på fyra tuggor blodpudding från 14.30 till 04.15. Jag var på Vice-fest, i Älvsjö, det var asroligt! Jag var Shoreditch/Vice USA anno 2001-klädd, vilket jag trodde alla andra skulle vara också. Det var de inte. De var sobert men quirky stockholmsklädda. Exempel:

Jag och min stjärntvilling S. S bor i Stockholm och läser mönsterkonstruktion, me not. Ni kan ju gissa vem som är vem.

Alternativt, alla andra var snyggt klädda och jag var fult klädd, but hey. Jag gillar åttaårig pojke-looken. Och en av de sobra sa att jag var apsnygg, så. Jag tävlade i någon slags hoppborg mot Ag och när lekledaren skulle sätta på mig selen porrtryckte han upp mig på mage mot den uppblåsbara väggen, jag sade typ jaså sitter den bra nu och han ba jag bara skojar lite med dig och jag ba skrattar och spelar med, alltså om jag vore man skulle jag hata mig. Vad är min ursäkt för sexism nu, att jag är tjej? Jag är typ inte tjej. Jag gjorde ett test på internet en gång för omkring två år sedan tror jag, man svarade på lite random frågor om typ kärnvapenskrig och cirklar/kvadrater och så skulle de gissa kön och ålder. Moi = man, 31. Jag läste någonting i, tror jag, Elle, om det här med snygga tjejer som aldrig antränger sig och äter hur mycket som helst och avsäger sig hårfönar men ändå alltid är top notch, smala och volymhårade, och är som en killkompis men med ett hål, relativt bryskt uttryckt, alltså kan skämta lika rått som män och spela Playstation och ändå vara väna och sexiga. Alltså jag skriver runt det, jag missar kärnan som var någonting med moral, om att acceptera och spinna vidare på objektifiering och underlägsenhet och, antagligen, ojämlikhet för att man så gärna vill vara alla de här sakerna. En killkompis med ett hål i. Inte vara svag, blödig, fåfäng, neurotisk. Men alltid uppvisa konsekvenserna av sådant beteende = rakade ben, perfekt figur och rena kläder. Soundness of mind. Värdighet, integritet. Jag måste hitta artikeln för skribenten kunde klarare än jag peka ut det undermåliga i sådant beteende, men det är ju uppenbart att man lägger krokben för sina systrar för även om det för några är möjligt att vara det här, att äta junk food konstant och ändå vara pinnsmal, att inte sminka sig och ändå se ut som ett tidningsomslag, så är det ju inte det för 99% av befolkningen. Och ingen, de kapabla inräknade, gynnas egentligen av sådant här beteende i längden men ändå är det idealet för så många. För mig, såklart. Kolla på alla DOs and DON'Ts i Vice, tjejerna som är DOs är det för att de uppvisar manligt psyke (stövlar man kan sparkas med, ärr och blåmärken, porrtjärnetryck på t-shirten) i kombination med kvinnlig svaghet och sexighet (hotpants, höga klackar, skolflicksreferenser). Jag menar jag och mina jävla Cappricciosa, jag skulle just blogga om Pizza Express och dera 110 kronor-minimum för hemleverans och min plan att beställa fem pizzor och frysa in och leva på veckan framöver, det är inte så att jag skulle bloggat om att jag följde proteindiet, typ. Jag bara skryter om mina gener. Jag tycker Therese Bohman ska skriva om det här. Jag är dum. Hejdå.

Trädgården

"Har ni legitimation flickor?"
"Javisst!"
"Jag är ledsen, man måste vara tjugo här. Eller född 86."
"Snälla?"
"Nej."
"Men vi är födda på samma dag! Kolla!"
"Ge mig en anledning till att det spelar roll."
"Nej jag vet, jag försöker bara charma dig!"
"Du det går inte så bra."

Kukland.

Bantningstips 1

Jag hatar förorten. Vi har ingen mat. Och de har rivit både kineserna och Statoil så där jag förut åtminstone kunde köpa ett paket nudlar och cigaretter är nu bara kravallstaket och grävskopor. Detta innebär att jag måste gå cirka en mil ned till ICA för att införskaffa föda. Not gonna happen. Not a day like this. Vi har seriöst inte ens pasta. Min pappa bor i en ungkarlslägenhet. Jag sjönk så lågt att jag kollade i frysen: en flaska Jägermeister, gåslever, chokladbiskvier, kaviar, ingefära. C'est tout! Jag kommer dö. Svälta ihjäl. Och min älskade mellansyster har haft sönder teven. Haft. Sönder. Teven. Typ det jag såg fram emot mest med den här lägenheten. Återstår: sova mer.

LONDON SOUL LOCK-UP / hemlängtan version 2.0

Arcade Fire - Rebellion (Lies)

Att skriva gick rent in i helvete dåligt. Nu ska jag sova. Om jag kan. Jag har tagit ut mina linser och är därmed basically blind, likväl såg jag just en spindel springa över mitt sovrumsgolv. Då är den stor. Hoppas inte den kryper in i öronen på mig.

PS. Jag har lite panik över att man inte kan klicka på bilderna (vad fan blogger?) så bara så att ni förstår det stora så heter Alice i underlandet-puben THE ALBION och ligger i Hackney, mellan Columbia Road flower market och frukostgatan DS.

Grattis världen

Men gulligaste tanten ever på tvåan. Hennes man har fått alzhemiers och hon har ändå försökt för hon älskar honom så himla mycket och är bara världens gulligaste, trots att han visar henne bilder på kvinnan han gifte sig med en gång och hon bara men det är ju jag och han bara jaså jaha. Och hon säger att det hon saknar mest är deras djuplodande samtal för det gå ju inte längre och han kan inte hänga upp sin jacka och så måste hon till sist en dag ta beslutet att låta honom flytta in på hem, och bort från henne. Idag ska Lasse flytta hemifrån. Och hon verkar fortfarande så himla kär i honom och hälsar på honom på sjukhuset och säger älskling, älskling och pussar honom hela tiden och han är liksom inte där och så gråter hon, den gulligaste tanten ever. Och sedan visar de filmklipp på dem i deras ungdoms dagar när de dyker från segelbåtar. Åh.

Oh no please don’t show me, I’m a swine and you don’t wanna know me

Men KUK. Nu vill jag inte vara med längre. Alltså när man kollar på bilder av sig själv, och försöker tänka sig hur andra människor ser på ens utseende så fastnar man eller i alla fall jag och man kan inte se det, man kan inte se en människa utan bara hudton och ojämnheter och läpparnas krökning och ögonfransarnas böjning, ingen helhet, bara delar av en människa som en byggsats. Doll parts. Fucking jävla mekanisk fysik är vad det är.

På exakt samma sätt är det med boken jag försökt skriva nu i en miljard år, i början rann allt iväg så lätt och sidorna bara radade upp sig, jag tänkte inte och kunde bara direkt teckna ned vad som kom, ett tankeflöde, en stark vision av en miljö och en situation. 249 A4 och puckade idotiska fanhelvetesjag bröt av någon anledning, tog en paus och koncentrerade mig på annat och när jag läser igenom det jag skrivit nu så är det precis som att se en närbild på sitt ansikte uppsmälld på en jävla jumbotron, det är inget sammanhang, inte en berättelse i sin helhet bara meningskonstruktion och skiljeteckensångest, ska det verkligen vara komma där eller kanske semikolon är tala bättre än prata i alla sammanhang bara för att jag tycker om det ordet mer. Totalt irrelevant JU, historien kommer fram i vilket fall men blä fy ful text och inte kul alls.

2004?

I Båstad är säsongen över och det är inte längre kö utanför Pepe's Bodega, de nya korgmöblerna med sobert benvita dynor samlas in från Café Badkrukan och parasollen vid strandbaren fälls ihop och läggs undan i förråden. Ändå en lördag, en sista, och jag dras dit därinne är alla de som färgat de tre senaste årens somrar och tro mig när jag säger att det inte alltid är trevlig nostalgi i konversationerna och drinkarna vi håller. Men full blir man snabbt och snart är man låst på nivån för skämten och det är inte obehagligt, där finns ju någonting och en given roll som sträcks fram ger andrum.

En särskild doft i huset med blåvitrandiga soffor och vitlackerade byråer och gotländsk kärnfuruparkett, en särskild stämning med pappa omkring och middagsbjudningar och pengar till inträdet, jag försöker ta den tillvara, sätter mig i hans stol på hans kontor med utsikt över kullerstensgatorna och öppnar dokumentet men så mycket har kommit emellan, så mycket distraherar och jag vill inte riktigt se. Akt III är enda mappen kvar nu förutom den med anteckningar och det är så lite, så kort kvar, men det sista fyrtiotalet sidor som krävs ligger redan nio månader efter resten och kanske att det aldrig var meningen att ske ändå.

Tre dagar till kanske sedan Stockholm, ikväll någon man från förr på besök de spelar golf nu men väntas när som helst och jag måste sminka mig, måste klä på mig antagligen kjol, vara representativ. Hälla pistagenötter i blå skålar och duka bordet. Ikväll också måndagsklubb men om jag blir full vid bordet och får gå kan jag ju kanske skriva, jag vet att den kommer vara känslan. Fyrtio sidor, det är ingenting. Men nio månader är väldigt lång tid.

23:30

Alltså min pappa har köpt en jävla hund. Som ränner runt och luktar och tuggar på mina kläder och löst liggande kroppsdelar. Jag tycker inte om hundar. Någon sade katter är coolare och hundar är roligare, antagligen ses det som mer sympatiskt att vara hundmänniska men GUDARS SKYMNING vad jag ogillar det där gråspräckliga lilla problemdjuret. I brist på respons från sina döttrar har min far dessutom idoliserat kräket i en utsträckning som vanligtvis är barn bevarad, mer än en halvtimme på skilda håll och de får något oroligt i blicken båda två. Igår åt vi lunch med syster, systers pojkvän och farfar. Cirka två sittande timmar under vilka pappa tre gånger reste sig och gick till bilen för att titta till Smilla. Enda positiva följden är väl att han i princip inte kan spela golf längre, eller varför nu det skulle vara positivt, det är väl bra att han har något att göra men det känns som att jag bör störa mig på hans golfande av bara farten.

Modellen dröjer. Jag dricker whiskey ur flaska med kork-kork, alltså en riktig som man drar ut, värsta årgångswhiskeyn. Och pilsner. Jag lyssnar på hiphop, eller försöker iallafall, hiphop är osjälvömkande. Jag hittade värsta outfiten i rödvita AA-hotpants och mörkblått linne med bar rygg och var helt shoreditchexalterad tills jag mindes var jag befinner mig och satte på mig jeans istället. Pappa har somnat i soffan. Jag kan inte röka. Djuret ligger bredvid mig på sängen. Jag är satt ur spel.

Och en kille som förföljt mig i London ringde och bara "I'm just calling to say that you suck. Seriously, you're terrible."

Jag blev så himla ledsen. Varför var han tvungen att göra så? Han är konstig och bjuder mig på fester jag inte vill gå på och säger att han är först bög och sedan att vi ska på hans flickväns födelsedagsfest och det är inte så konstigt att jag betvivlar hans intentioner och undviker honom. Han behövde väl inte ringa upp mig i Sverige i mitt ynkligaste tillstånd och säga att jag är en hemsk människa för det.

Nu ska jag bli full.

And I'll hang like a star, fucking glow in the dark

Jag vill ju inte alls gå ut. Jag insåg just det. Fan. Jag vill stanna hemma under täcket och ta mer diazepam för att förtrycka min kropps reaktion på gårdagens gift, inte dränka den i ny öl och vodka och whiskey. Men hon den tjeckiska supermodellen är på väg hit nu, hon som mailat tre gånger hej gumman! gud när kommer du till båstad? vi måste verkligen ses! jag saknar dig! vad kul vi ska ha! och samtliga tre gånger förefallit missa mina svarsmail då det någon vecka senare trillat in ett identiskt mail. Två gånger alltså. Jag säger inte att jag har känningar om en bcc-lista på trettiofem namn, men liksom typ. Aja, nu är jag här och vi ska ned till bodegan och, eh, posera? Hon ska ha med sig någon som heter Tony. Hon dricker inte alkohol. Hon är asasmal. Jag var nere ett varv på byn idag för att lite lagom härligt heja på alla gamla locals men jag hittade bara ett gäng på fyra småkillar (85, 84?) som uppenbarligen har de mindre civiliserade sidorna av mitt beteende i hyfsat färskt minne och bara en blick på deras slemmiga backslick och blåvitrutiga skjortor med ful logga och jag minns även mig själv som sådan. Fast jag tycker det är roligt vad fan. Det verkar inte de tycka. Nerds.

Fast en kille som var snäll och betydelsefull sommaren 2003, som nu dock ser oroväckande mycket ut som en kvinna, jobbar i baren i festvåningen och han verkade glad att jag var här så han kanske kan ge mig shots. Shots botar allt.

Men jävla Sverige ändå, min personlighet är en helt annan, byt ut mig tack.

Igår var jag på kräftskiva. Hos min syster och hennes pojkvän i en liten håla utanför Helsingborg. Det var omkring trettiofem personer, alla sådär svala och förnuftiga och anti-intellektuella och jamen ja, bratiga, och eftersom jag var förberedd på att känna mig helt out of place var jag naturligtvis tvungen att vara snyggast för att väga upp men med min Victoria Beckham/Cameron Diaz-syster blev det näst snyggast, åtminstone tills jag badade i någons pool. Sen var jag ganska definitivt närmare näst fulast, but hey. Någon gav mig tre (3) cheeseburgare klockan halv fem på natten så all together är minnena från gårdagen ljusa. Rände runt och pratade med de fulaste respektive snyggaste jag kunde hitta på Mink i Helsingborg, dansade på bardisk och sprutade champagne och matades med vodka från flaska med droppkork. Haha, ja, jag sprutade verkligen champagne. Jag hade trevligt. Fast hela dagen har jag gått runt och oroat mig för om jag betedde mig illa, jag blir så när jag är med min systers kompisar, det är ju inte så men det känns alltid lite som att festa på nåder och jag analyserar varje (av misstag) flashad nipple och varje fyllekonversation och varje politiskt inkorrekt skämt. Det finns ytterst få som har samma influens över mig vad gäller åsikter, som de, mina äldre systrar.

Jag mår illa. Jag somnade klockan sex och vaknade klockan åtta och har inte kunnat somna om sedan dess. Folk jag helst skulle glömma kommer vara där. Hon dricker inte alkohol. Vad fan. Jag vill vara hemma och lyssna på Bright Eyes.

Who The F*ck Is Pete Doherty?

I övrigt: begår för nittonde året i rad misstaget att tro jag tål solen med resultat att hela min kropp är klitorisfärgad (men det lägger sig), äter mest jämt och bara från föräldrarnas kylskåp, blir fortfarande förvånad när jag hör svenska på teve och i radio, vandrar över solvarma berg till Pink Floyd, andas tallbarr, solkräm och myggmedel, röker inte, cyklar, försöker förstå familj, dålig mottagning, dyrt rödvin, psykologutbildadövertag, trött på konfliktkonfrontation, sover i extrasäng, gör utflykter, skriver handskrivna brev och beter mig civiliserat.

Haha, jag är i Båstad, alla har jättefula kläder på sig!

An ending fitting for the start

Jag akte taxi till jobbet i morse. 07:50 hamtade de mig utanfor min port, det var perfekt, sa tidigt och stilla och nyvakna bankers och sekreterare med take away-kaffe, cigaretter och morgontidningar. En gang akte jag taxi till skolan men det var bara for att pappa lovat kora mig men var for bakfull sa det var mest tragiskt. Nu betalade jag sjalv (sjalv sjalv sjalv!) och akte till mitt jobb, genom Bethnal Green, Shoreditch High Street, Old Street-rondellen, Farringdon och St Martins-lokalerna, Oxford Street, New Cavendish Street. Det var som en sightseeing genom mitt liv sedan jag kom till London; ett perfekt satt att ta avsked av gatorna. Jag var tidigast av alla pa jobbet och gick ut for att kopa frukost fran italienaren en sista gang. Det ar kallt i London igen och gatorna luktade precis som de gjorde nar jag just kommit hit. Det ar ett annat ljud i luften utan varmen. Allting kanns ratt i att aka hem ett slag nu och Sverige kommer att bli sa bra. Och jag har det har att komma tillbaka till, den har staden i det har landet med Pete Doherty’s trasiga pubar och Charles Dickens’ smutsiga trottoarer. Men i host kommer mina dagar att intressera mig (och inte bara mina natter).

Heathrow Express, terminal tre, min vaska vager nog trettiosju kilo. Mamma och aldsta syster moter upp pa Landvetter, en natt i lagenheten med de tunga gardinerna i Goteborg och sedan total tystnad pa on med ett hotell och kostertistlar och bilforbud. Det skulle forvana mig mangt om de hort talas om internet dar, sa jag skulle saga att vi hors i Bastad. Gor ingenting dumt tills dess.

You Only Live Twice

Queen - I want to Break Free

Seven, seven, seven!

Jag maste ju vara den basta receptionisten ever. Kolla vad jag just gjorde for mig sjalv! Min sekreterare gjorde min morgon. Har finns liksom allt jag behover veta. Jag skulle ge mig varldens basta referens. Jag borjar bli som Monica i Vanner, jag kanner helt enorm tillfredsstallelse genom ordning och reda och logik och konsekvens. Jag kanske inte ar riktigt redo att sluta anda. Jag kanske inte ska checka in.

Baby remember my name

OMG!! Jag vet att ni inte kan se se sa bra for det var min sjukt bloggorutinerade van Johnette som tog dessa bilder, men jag och Aisa ar med i flygbolaget-som-hatar-Pete Doherty's tidning! Langst ned till hoger, jag ar den extremt bleka gestalten som ligger i sanden (where else). Min resa mot stjarnorna har borjat. En gang nar jag var atta var jag med i Expressen ocksa, jag grinade jattefult och hade rod skidhjalm och lag i en akutpulka bland snon i Are. Jag akte scooterambulans, det var jattecoolt, alla flyttade pa sig nar jag kom. Ja alltsa, jag var inte speciellt skadad visade det sig, mer en attention whore, men jag gjorde det i alla fall till tidningen. Och jag har haft ett brev med i Min Hast ocksa, jag efterlyste "svettfux, 148 cm, lyssnar till namnet "Suggan"". Alltsa jag ar ju sa uppenbart fodd for ett liv i rampljuset. Meedia darling oh yeah.

ABANDON ALL HOPE YE WHO ENTER HERE

Jag har FYLLEANGEST tatuerat pa insidan av min hjarnhinna. Det har funnits dagar jag mer sett fram emot att komma till jobbet. Jag rokte hasch med mina arbetskamrater igar. Jag shotade tequila. Jag kallade min bitchchef for bitchchef. Jag fragade alla om deras varsta sexuella erfarenheter. Jag blev hemtransporterad av foretagets korporativa taxibolag. Jag vet inte hur jag kom fran bilen till sangen. Jag vaknade i skor. Min kollegas nummer ar sparat pa min telefon som ”Blod”. Valdigt narrativt av mig om jag far saga det sjalv. Ja, jag ar ocksa ganska creeped out av mina alternativa personas, men jag lovar att jag inte sitter och skriver FLESH och BONE horisontalt och vertikalt i ett korsord som jag har i min skrivbordslada. Jag sover inte heller under min sang. Jag har inga urinkakor i mitt kylskap. Jag har aldrig varit pa Dorsia. Det var mycket lange sedan jag lade en ansiktsmask over huvudtaget, jag har aldrig hyrt porr, aldrig fort en konversation inne pa en kemtvatt brukandes orden ”cranberry juice stains”, aldrig jamfort visitkort, aldrig gillat Genesis, aldrig tillagat och atit hjarna, aldrig tranat, JAG AR EN MENTALT STABIL MANNISKA JAG LOVAR SO DON'T LOOK AT ME THAT WAY.

Cornered the boy kicked out at the world, the world kicked back a lot fucking harder

Men alltsa. Folk borjar ga hem. Ok att man i allmanhet inte laser email pa det har foretaget men med en amnesrad sa attraktiv som MY LAST WEEK borde man val oppna lite anda. Ingen har forstatt att min leaving-do, som jag fruktat sa mycket for, ar ikvall. Ja jag skrattar ocksa, i forskott, verkligen. Jag trodde typ jag skulle fa presenter. Nu borjar kraven sankas till glad-om-fler-an-Evelyn-narvarar. JAG HAR INGA VANNER KVAR VISST AR LIVET UNDERBART. Nej nu ljog jag, jag hade inga fran borjan heller. Jaja jag far val skylla mig sjalv. Jag kunde vart trevligare. Men jag har vart jattetrevlig hela idag, nu nar jag ser ljuset i slutet av tunneln. Oh well en aktivitet med alkoholintag som huvudsyssla kan val inte vara helt av ondo. Men anda. Jag vill ha fredag idag nu idag idag idag. Nu.