Come draw me one more tag, oh sweet B.H.
Jag at middag med Caroline igar for sista gangen. Hon flyttar hem till Sverige idag. Halvvags genom middagen insag vi att vi var pa samma stalle som vi forst traffades pa nar jag flyttat hit. Sadant gillar jag. Vi hade ju setts innan, vi hade faktiskt gatt i samma klass i tre ar pa gymnasiet. Kanske gjort grupparbeten tillsammans om folk lottat ihop oss, lanat lunchkuponger av varandra, gjort sallskap pa bussen till stan. Men aldrig varit dyngraka tillsammans, aldrig gratit sa att den andras jeans blivit stela av snor, aldrig skickat sms med texten ar du ocksa vaken? klockan fyra en tisdagsnatt. Aldrig ens trott att det var nagonting den andra personen var kapabel till. I tre ar var hon fotbollstjejen, alltid solbrand och praktiskt kladd med solblekt har och inte en trotthetsrynka i ansiktet. Jag var tydligen laskig, svar att na och synbart ointresserad av att umgas med nagon som inte var lika bad ass som jag. Vi pratade om resten av var klass. Vi pratade om J. J gick i min klass under hela mellanstadiet och halva hogstadiet, samt gymnasiet. Detta ar vad jag minns om J: vi gar i andra ring och det ar antagligen maj, varmt men fortfarande dammigt, vi har gympa men ingen av oss gar utan istallet snor vi tva en moppe och aker utan hjalm till ungdomsmottagningen i centrum for att J behover gora ett graviditetstest. Jag kommer ihag att jag hade kjol pa mig och att vi blev filmade av SVT for att vi passade in i nagon dokumentar, och att nagons bror hade sett inslaget och fragat sin syster om jag inte hade nagra byxor pa mig senare samma kvall. That’s it. That’s all, J. Caroline och J satt bredvid varandra varje dag under gymnasiet. Sedan studenten har de aldrig ens talat i telefon.
Jag ar sa radd att tappa de jag bryr mig om. Eftersom jag anda redan citerat Sunscreen Song idag sa kor jag en till:
Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.
Jag kommer inte att flytta tillbaka till Sverige. Oavsett vad som sker inom den narmsta manaden. En tanke som slog mig idag var att jag for forsta gangen i mitt liv omger mig med manniskor som jag faktiskt tycker om. Istallet for folk jag bara rakat hamna med. Jag ar omtyckt. Jag har roligt varje gang jag gar ut. Folk tycker jag ar snygg. I Sverige ar jag inte omtyckt. I Sverige har jag inte roligt halften av gangerna jag gar ut, i Sverige tycker aldrig nagon att jag ar snygg. Jag hatar Sverige.
Men i Sverige bor min mamma som ar den enda i varlden som vet allt om mig, i Sverige bor min aldsta syster L som i princip ar Sturecompagniets kvinnliga ansikte men som anda bara kan prata med mig nar det galler allvarliga saker, min mellanyster E som har stadig pojkvan i Lyle & Scott och som aldrig tagit ett bloss i sitt liv men som under sexton ar alltid var den jag harmade nar jag fann mig i obekvama situationer. S, som jag lag pa BB tillsammans med och som tackte for mig hela natten jag var ute med The Libertines. C, som bara lyssnar pa Hitz for Kidz, tycker folk jag beundrar undantagslost ser laskiga ut, viker for grupptryck snabbare an nagon jag nagonsin traffat och gang pa gang sviker; men som fortfarande far mig att skratta mer an nagon annan i varlden. Jag kommer ju inte traffa min katt igen innan hon dor. Kanske inte min mormor heller, eller farfar. Dessa manniskor som kant mig fran barnet som bossade over resten av klassen och bet folk pa mer eller mindre logiska grunder, till den talmodiga hemmadottern som under sju ar cyklade i regn och solsken till stallet fem dagar i veckan, till den fula neddeppade trettonariga datanorden som trotsade socialt beteende i allmanhet och rokning och andra fjortisforeteelser i synnerhet, till valanpassad och personlighetstomd i friskola pa ostermalm, till harmlos men lost indie tillbaka i vanlig skola, till rebell med visioner, till rebell utan visioner, till nagot ingen riktigt visste vad det var pa vag vartsomhelt bara bort.
Ingen av dem ar i samma land som jag. Mina barn kommer inte att kanna sina morforaldrar.
Hur haller man kontakten med nagon man aldrig traffar? Nu har jag tid att blogga och maila atta timmar om dagen; om bara tre manader kommer allting att vara annorlunda. Och med vissa manniskor raknas anda aldrig ord, bara upplevelser. C, jag kommer tappa C, for jag och C har ingenting gemensamt bortom var humor.
Och London ar sa odiskutabelt temporart. Ingen ar harifran och ingen forefaller stanna. Alla vanner ar disponibla. Folk tar ett ar for att se nagonting nytt, och sedan flyttar de hem och borjar plugga Sociologi. De borjar inte ifragasatta vad som egentligen ligger bakom bokstaverna i ordet hem. De bara flyttar hem.
Fan ska man flytta for.
Jag ar sa radd att tappa de jag bryr mig om. Eftersom jag anda redan citerat Sunscreen Song idag sa kor jag en till:
Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.
Jag kommer inte att flytta tillbaka till Sverige. Oavsett vad som sker inom den narmsta manaden. En tanke som slog mig idag var att jag for forsta gangen i mitt liv omger mig med manniskor som jag faktiskt tycker om. Istallet for folk jag bara rakat hamna med. Jag ar omtyckt. Jag har roligt varje gang jag gar ut. Folk tycker jag ar snygg. I Sverige ar jag inte omtyckt. I Sverige har jag inte roligt halften av gangerna jag gar ut, i Sverige tycker aldrig nagon att jag ar snygg. Jag hatar Sverige.
Men i Sverige bor min mamma som ar den enda i varlden som vet allt om mig, i Sverige bor min aldsta syster L som i princip ar Sturecompagniets kvinnliga ansikte men som anda bara kan prata med mig nar det galler allvarliga saker, min mellanyster E som har stadig pojkvan i Lyle & Scott och som aldrig tagit ett bloss i sitt liv men som under sexton ar alltid var den jag harmade nar jag fann mig i obekvama situationer. S, som jag lag pa BB tillsammans med och som tackte for mig hela natten jag var ute med The Libertines. C, som bara lyssnar pa Hitz for Kidz, tycker folk jag beundrar undantagslost ser laskiga ut, viker for grupptryck snabbare an nagon jag nagonsin traffat och gang pa gang sviker; men som fortfarande far mig att skratta mer an nagon annan i varlden. Jag kommer ju inte traffa min katt igen innan hon dor. Kanske inte min mormor heller, eller farfar. Dessa manniskor som kant mig fran barnet som bossade over resten av klassen och bet folk pa mer eller mindre logiska grunder, till den talmodiga hemmadottern som under sju ar cyklade i regn och solsken till stallet fem dagar i veckan, till den fula neddeppade trettonariga datanorden som trotsade socialt beteende i allmanhet och rokning och andra fjortisforeteelser i synnerhet, till valanpassad och personlighetstomd i friskola pa ostermalm, till harmlos men lost indie tillbaka i vanlig skola, till rebell med visioner, till rebell utan visioner, till nagot ingen riktigt visste vad det var pa vag vartsomhelt bara bort.
Ingen av dem ar i samma land som jag. Mina barn kommer inte att kanna sina morforaldrar.
Hur haller man kontakten med nagon man aldrig traffar? Nu har jag tid att blogga och maila atta timmar om dagen; om bara tre manader kommer allting att vara annorlunda. Och med vissa manniskor raknas anda aldrig ord, bara upplevelser. C, jag kommer tappa C, for jag och C har ingenting gemensamt bortom var humor.
Och London ar sa odiskutabelt temporart. Ingen ar harifran och ingen forefaller stanna. Alla vanner ar disponibla. Folk tar ett ar for att se nagonting nytt, och sedan flyttar de hem och borjar plugga Sociologi. De borjar inte ifragasatta vad som egentligen ligger bakom bokstaverna i ordet hem. De bara flyttar hem.
Fan ska man flytta for.
posted by A Ayres at 5:12 PM
0 comments
