Ninja CHKN

Jag har fatt tillbaka min kamera, som ni kanske marker. Har ar agguppstallningen fran paskaftonens krig:

Gissa vilken som ar min.

Evelyn blir bara battre for var dag som gar. Nyss stod hon i receptionen i tio minuter opch pratade glatt pa om hur viktigt det ar for en kvinna att kunna ha valmojligheten att visa utanpa hur hon kanner sig inuti. Evelyn har: lyft ansiktet, gjort nasan, kollagen i lapparna, botox i pannan, samt - check this - peruk. Varje dag.

Futurama

Sa detta ar vad de haller pa med i jattesandladan jag aker forbi varje morgon pa vag till jobbet. 2008 sager de. Brick Lane ligger typ precis till hoger utanfor oversta bilden. Min utsikt idag ser ut sahar:

En javla massa mer glitter om det har gar igenom alltsa. Jag orkar inte riktigt se poangen i att hetsa for att bevara gammal fin bebyggelse. Den kommer ju falla ihop till slut anda. Fast det ar iforsig ganska fint, omradet jag bor i (Shoreditch) blev bombat under andra varldskriget (med reservation, Historia B var mitt enda G) men ungefar en tredjedel av byggnaderna klarade sig sa sjuttiotalsradhus star bredvid projekthoghus bredvid urengelska pubar bredvid fallfardiga haxhus bredvid statliga (men halva) tempel ungefar. Typ vicepuben:


Men det ar val just det som ar CHARMEN MED OSTRA LONDON antar jag. Det och att mannen man traffar pa klubbarna pa min gata ser ut sahar:

(nej, jag ar inte tekniskt ignorant, jag har bara VARLDENS SAMSTA MOBILTELEFON:

"Sending failed")

I alla fall. Jag undrar hur lange buzzen over att man ar i en ny stad varar. Hur lange man blir alldeles overlycklig bara av att ga och kopa mjolk, for man ar i London, pubarna heter Albion och allting ar jatteslitet och snyggt och ser ut precis som i videon till Up The Bracket. Den har redan lagt sig lite granna, jag kanner inte langre for att sitta och roka en kvart utanfor varje Off Licence/Dry Cleaners/Newsagent jag ser bara for att jag utgor en sa javla snygg bild. Atminstone kan jag kvava impulsen. Atminstone varannan gang. Fast vardagen borjar krypa in lite grand. Jag funderar pa att aka till New York over sommaren. Typ jobba pa en bar, glida runt i American Apparel-shorts (ja, jag ar besatt), roka lite gras, aka skateboard, hanga med Julian Casablancas. Jag pallar bara inte att kla pa mig kostym varje morgon i trettiofem graders varme. Jag hatar att jobba. New York later bra. Nagon som ar intresserad av att hyra ett rum i Shoreditch tre manader i sommar? Det ar jattestort och har fina fonster. Utsikt over The Gherkin. Nara till Londons basta vietnames, kemtvatt, bankomat, billig spritaffar, Brick Lane, Old Street, American Apparel, The Diner, The Old blue Last, Family, Catch, El Paso. Dubbelsang, soffa, skrivbord, garderob, byra samt diverse libertinsk inredning ingar. Jag ingar forhoppningsvis inte.

Congratulations to you both

Julia pa kontoret ska gifta sig. Igar firade vi henne. Jag var champagneansvarig. Jag kom upp med den briljanta idén att dagen sjalvklart skulle ga fortare om jag kunde vara bara lite packad, sa medan jag hallde upp glasen i kopieringsrummet passade jag pa att halsa lite A Carpentier Brut mellan svangarna. Jag skamtar inte nar jag sager att jag inte for mitt liv kunde tala engelska den eftermiddagen. Jag fick inte fram orden. Jag uttalade varje stavelse fel, men inte fan haller jag tyst, nej jag forsoker fa fram en trettiosekundershistoria och tar mina goda tio minuter i konversation med administrationschefen, snygga konsulten samt Julias framtida man. Och inte vet jag mitt basta och tackar nej till att fortsatta dricka nere pa Bond’s efter jobbet heller. Nej glatt foljer jag med och fortsatter hinka champagne pa foretagets kreditkort, stjala cigaretter av alla jag vagt kanner igen, beratta ”charmiga” anekdoter fran diverse konserter for att visa att jag minsann inte ar sa blyg som jag verkar, av misstag sitta med handen pa snygga konsultens lar i fem minuter, valta i soffan. Jag skulle satta mig ned bredvid schemalaggaren och saljkoordinatorn men gjorde en smarre missbedomning av var soffan var i forhallande till mig sjalv, med den foljden att jag satter mig pa sidan pa nagot vis och, seriost, valter. Och kan inte ta mig upp. Julias man uttalade verkligen orden did she pass out? JAG AVSKYR ALKOHOL. Och sedan nar jag val hade vett att resa mig for att ga tappar jag cigaretten ur min mun ned i scemalaggarens drink, skrattar, rycker pa axlarna, tar upp den anda och forsoker tanda en blot cigarett i omkring en minut. Val hemma i Shoreditch hittar jag en katt i trapphuset som jamar ensamt, tankte jag, sa naturligtvis vill den inget hellre an att jag ska ta den in i min lagenhet. JAG SNODDE EN KATT. Det borjade oskyldigt nog, jag stal lite mjolk av mina flatmates och hallde upp i en skal som jag tog med mig ut i trapphuset dar jag satte mig ned pa marken och borjade leka med katten, den var skitsot och bara aaaalskade mig, jag halsade glatt pa alla som passerade mig och tyckte att jag aldrig fatt sa bra kontakt med mina grannar tidigare. Jag gor allt detta i svart pennkjol och kavaj. Sedan blir jag lite trott och bestammer mig for att radda katten fran det kalla trapphuset och bar in den i lagenheten, dar jag forst far jaga den i ungefar tio minuter eftersom den springer direkt in under Elins sang. Sedan stanger jag in oss i mitt sovrum och gar och lagger mig. Katten sprallar runt lite men hoppar sedan upp i sangen och borjar spinna och jag tanker att den ar precis som min Maja hemma i Sverige. Jag har typ somnat nar kattjaveln borjar jama som en galning sa jag beslutar mig for att skicka ut den igen, gor kattattraktiva ljud och beger mig ut mot hallen. Jag oppnar dorren och ser i trapphuset varsta white trash-paret med extremt oroliga ansiktsuttryck, nar de ser mig skriker de: have you seen Tebby? och jo, det har jag ju, jag ber sa hemskt mycket om ursakt, svamlar om att jag trodde det var en vildkatt och den var sa lik min egen at home in Sweden och Gud vet vad. Jag har nu pa mig Dirty Pretty Things-linne samt stringtrosor. Paret sager att de precis skulle borja knacka pa dorrar och jag tycker de ar lite konstiga fast tanker att det kanske bara ar min katt som ar borta tre veckor i strack och sedan kommer hem som om inget har hant, sa jag ursaktar mig packat och grundligt och de sneglar pa varandra och sager att det ar lugnt, tar Tebby under armen och forsvinner nedfor trappan.

Leverans fran Sverige

Tack pappa! Nu javlar i mig skall har bli inlagg med a, a och o i igen.

Retro Riots

Sanna mina ord nar jag sager att vissa bilder fran i lordags kvall aldrig kommer att lamna mitt sinne. Jesus Amalia. Mannen I Metro Riots ver hur man festar efter en konsert. Som vore det sextiotal igen. Swingin’ London. Eller nej, Swingin’ Bristol. De vet vilka som behovs backstage, de vet att leopardtights hor valdans mycket mer hemma pa den harigaste gitarristen i varlden an pa de nyrakade benen pa en artonarig flicka, de vet att trakiga collegeomkladningsrum ar till for att mobleras om, att efterfest vid Agathas swimmingpool bredvid kor hastar och hons i bushen av bushen klockan halv tre pa natten ar varldens basta idé, att det ar roligt att brottas, att folk som tar sitt vaktjobb pa for stort allvar ber om att ofredas, att vad som sker pa turné stannar pa turné. Aven Dirty Pretty Things vet detta. Deras turnémanager, emellertid, vet inte detta. Vad han daremot vet ar hur man pa samsta mojliga satt utnyttjar den makt man tilldelats, hur man stoppar vad som skulle blivit varldens basta badefterfest nagonsin, hur man far en gitarrist i denimhotpants, leopardtights och spetsbeha att plotsligt kanna sig fornedrad istallet for fabulous, hur man forolampar sa manga fans som mojligt och rent allmant far sig sjalv att framsta som barnvakten fran helvetet snarare an nagon anstalld av de riktiga stjarnorna for att skota logistiken. Hur fabulous hade det inte varit: privat spelning vid Agathas glodande pool ute pa landet, Metro Riots och Dirty Pretty Things halvnakna i vattnet, groupiemanér i honsgarden, valta kor med Carl Barat. Vakna upp med ett poolhus fullt av NME Covers Greatest Hits. Men icke. Bandet var ramed pa det, basisten tyckte det var en stralande idé och studsade (ja, studsade) bort och bonade och bad hos barnvakten fran helvetet pa direkten, men icke. Denna turné skall saker ga propert till, bandet ar inbokade pa Travel Lodge and that’s where they’re staying. See You Next Tuesday!!!! Men anda, gitarristen i mina leopardtights med halvdan fyllestake lirkandes med laset pa min spetsbeha (den satt pa honom, inte mig), framfor sin egen far.... kanslan sitter kvar lange, som man sager. En av de sjukaste natterna nagonsin. Hata mig men backstage ar roligare nar flickvannerna ar hemma i London. Full, puckad och kat ar inte nagot jag skulle vilja att min rockstjarnepojkvan var utan mig, men dra mig baklanges vad underhallande han var. Han var som en leksak. Han gjorde allt man sa till honom. Nu later jag som personifieringen av elak manshatande respektlos vulgokvinna som bara vantar pa ett tillfalle att fa leka med och fornedra man, vilket jag inte ar; det var inte jag som jagade mig genom Anson Rooms korridorer skrikandes I am going to get you, det var inte jag som gjorde chin-ups hangandes naken i dorren till ett toalettbas (I feel I need to impress you), som viskade vulgariteter i mitt ora sittandes i mitt kna bredvid min far. I have to tell you, my reaction earlier, it was not the first time, I think about you all the time, I think you’re amazing, if I was to split with [namnet pa varldens utan tvekan vackraste kvinna], would you be there for me… Come on... Och sedan drar han fram esset ur rocknrollarmen: I’ll even write you a song!

Det har ar det utan tvekan basta jag vet. Musiker. Jesus Kristus Gud och Amalia. Musiker pa uppgang. Detta jordklots mest underhallande folkslag.

Use it in a sentence today

Haha! Hur Clueless ar det inte att detta ar Word of the Day idag? Som jag vantat.

Och jag ska skriva om Metro Riots/Dirty Pretty Things i Bristol snart, sa fort mitt huvud slutat vilja sprangas.

Born to ENTERTAIN

Den har ar inte fran igar utan fran Debaser I hostas, eftersom jag glomt min kamera hos en pasktant som heter Ann-Sophie och inte gillar mig alls, sa jag ar osaker pa ifall jag kommer fa den tillbaka eller inte. Alltsa inga bildinlagg tills jag valjer att sta upp for mig sjalv och aka dit och hamta den, vilket inte lar ske inom en snar framtid. Men you get the point. It’s ADAM. Konserten igar var dock annorlunda, mycket lugnare. Bilden ovan ar tagen under Born To Run, min request den kvallen. Igar tog han inte alls lika manga requests. Han spelade inte BTR, eller ens What A Waster. Eller Who’s Got The Crack (Kimya doesn’t want me to play any Moldy Peaches songs without her). Bara stillsamma latar. Men oj oj oj, vilken entertainer. Den mannen ar fodd pa scen. Han ser ut som en talkshow host fran sent sjuttiotal (rocknroll med attiotalets glamour i sikte), har rost som en gud och sjunger om spermabeflackade lappar och sex med tjejer utan ben och hur horigt det ar att krakas upp ett kex som alla ens vanner kommit pa innan man at det. Han gor kaninhopp (inklusive oron) nar han sjunger Bunnyranch (han kan hoppa jamfota aslangt, typ tre meter, minst, hela scenen i tva hopp). Han tar upp den tjockaste manniskan i publiken pa scenen innan Bunnyranch, dansar lite med honom, smeker honom sensuellt over olmagen, blir overexalterad och drar in honom backstage. Lamnar scenen. Omkring tio minuter passerar, bandet ser nagot handfallet ut, jag skriker vralar grinar och forgas av avundsjuka inombords. Sedan kommer tjockisen ut pa scenen. Han gar fram till mikrofonen. Knackar. Borjar sjunga Bunnyranch. En egen vers far han, sedan kommer Adam ut pa scenen igen och tar over. Tjockisen gar tillbaka till sin plats (ok man, time to go down, your time is up, it’s my show alright). Sedan tar han upp tva brudar. Tva pubertetsknubbiga sma brittiska halvblondiner med for tighta klader tar han upp pa scenen, dar han forsoker lara dem kanindansen. Det gar halvbra, tjejerna hoppar mest in i varandra och instrumenten och Adam, snubblar pa sladdar, slanger med haret, tuggar tuggummi. Rattar till jeanslinningen. Det ar inte en vacker syn. Men helt, helt, stralande underbar. Jag filmade med min mobilkamera, nar min dator ar frisk igen maste jag ladda upp. Bland det basta jag nagonsin sett. Efter ett tag borjar saker dock ga nagot out of hand sa damerna placeras pa parkbanken (ja) pa scenen. Och Adam borjar flirta med den tjockaste av dem och sjunger Chubby Princess. Vrfor Adam, varfor? Jattebra eller jattedaligt, jag vet inte. Underhallande var det iallafall. Och hon verkade ta det ok. Efter omkring tre-fyra latar skickas tjejerna ned igen med pussar och kramar. Han fortsatter prata med publiken, skamta, spela fel (inte en gang, vi snackar typ elva, han hade med sig en strakorkester utgjord av fyra sjukt dekadenta och blaserade kvinnor, de hangde inte med en sekund nar han spelade fel men det gjorde det bara battre). Det var som en blandning mellan stand up comedy (vilket jag trodde jag avskydde) och konsert, med Julian Casablancas extroverte javla tvilling som huvudattraktion. En tjock (aterkommande tema, I know) och aspackad brud i publiken vralar hela tiden obsceniteter och ar akuthatad av 90% av publiken, Adam har redan bett vakterna ta ut henne men av nagon anledning ar hon kvar. Plotsligt gor hur som helst Sir Adam en tvarvandning, stracker ut handen och sager here, let’s get my drunkest fan ever onstage. Hon vinglar upp bredvid honom, dubbelt sa lang och dubbelt sa tjock (arligt, det var bara tjocka manniskor som fick komma upp pa scen, jag anar en fetisch alternativt valdigt sluga och ocharmiga baktankar har) med skeva tander och flikigt har. Hon har pa sig en t-shirt som visar allt. Ingen beha. Adam borjar sjunga. Hon borjar dansa. Hon borjar totalporrdansa. Hon freakar ut Adam helt, hon alar sig kring mickstativ, hon trycker sig mot hans taniga judiska indiekropp, hon lagger handerna pa hans hofter och andas i hans ansikte. Jag alskar henne. Jag sag min sjalsfrande pa The Scala igar och hon ar en alkoholiserad tvameters skelande brittisk attention whore. Sedan ar konserten slut (det var tredje encoren) och de sander ned aven henne med pussar och kramar (Adam sag riktigt skarrad ut) och gar av scenen. DJ:n borjar spela. Porriga jattekvinnan haver sig upp over scenen och springer efter bandet backstage, dar jag precis hinner se henne vraka sig over mini-Adam innan dorren slas igen. Ah min Gud hade jag velat vara med for att bevittna hans reaktion. Men Adam tycker som sagt inte om mig. Jag har forsokt ragga upp honom tva ganger backstage, utan nagon som helst framgang. Ofattbart, har jag trott. Men jag forstar nu. Det ar ju givet. Sir Adam is into tjockisar. @&*%!!@!

Fast jag aterfick lite av min sjalvkansla nar jag och Cattis sedan gick till Catch, dar jag star inne pa toaletten med tva sjukt stylish modemanniskor bredvid mig framfor spegeln, de kollar snett pa mig och jag tanker att de maste tycka jag ar klyschig i mitt linne och mina jeans och mina Chuck Taylor® All Star® Star Bars Red/White/Blue Unisex Hi. Sa sager en av dem, pa svenska, till sin kompis: Shit vilken snygg manniska varpa hon svarar Jag vet. Subba och sedan gar de surt ut, jag for rahappy for att hinna inse att de ar precis sadana manniskor som jag vill leka med. FOLK SOM GILLAR SMALA MANNISKOR. FUCK YOU ADAM.

En man i min reception har anteckningsblock med parm i TYG fran GUCCI.

Nej. Aldrig arg. I love you, Adam. Aven om din manager sa sorry, Adam doesn't do groupies nar han korde ut mig ur Debasers backstagerum.

Baby's gonna die tonight @ THE SCALA

Bor man vara arg pa nagon man gillar for att den inte gillar en alls tillbaks? Jag tror snarare jag gillar personen annu mer for det.

I'm gonna be a supermodel

Jag hade jordens bad hair day i sondags och funderade starkt pa att avstyra planerna pa att traffa Polly och Kate for lite chic vintageshopping, men mindes att min nya image ar Socialt Kompetent Manniska och gick utanfor dorren mot allt battre vetande. Jag promenerade cirkus tre minuter innan jag blev erbjuden att vara harmodell for en mycket trendig japansk kvinna. Idag foljde hon upp:

Nar jag var pa semester i Hurghada nar jag var tretton var det en annan kille som ville att jag skulle vara harmodell, han kom fran Schwarkopf och pratade bara tyska och fargade mitt har vinrott, mina ogonbryn svarta samt klippte en chic liten trappsiluett pa var sida av huvudet. Jag svor att aldrig mer vara harmodell och framforallt inte for nagon som ej talar engelska. Det kanns verkligen som att jag gett mig in pa nagonting stralande.

The Arcadian dream so fallen through, but the Albion sails on course... eller?

Jag ska aka ut i bushen! Till BATH! Jag vantar mig en bensinmack, nagra busstationer och manga, manga man i burberrykepsar. Samt att allting skall vara gront, trad, fyrkantiga radhusgrasmattor, nagra krokusar har och var. Tussilago! Finns tussilago i England? Joda, enligt lexikon.nada.kth.se heter det coltsfoot och ser ut sahar:

Som hemma ungefar alltsa. Anledningen till min plotsliga reslust ar emellertid nagot mindre tradkramande: jag ska se Dirty Pretty Things igen! Wieee! Eller jag forsoker iallafall att vara wieee men det gar sadar. De nar nog inte riktigt anda fram trots allt. De ar skillade som fan och ger allt de har och skoter sig enligt rocknrollboken och har pa sig engelska flaggor och inga trojor. Men anda... se till exempel den har spelningen jag var pa: 150 pers, annonserat tre timmar innan, en ko pa tvahundra meter fick inte plats. Ko, inte ko. Scenen var kanske en och en halv decimeter hog, jag stod sa nara att jag fick ducka konstant for Carls gitarr. Jag ar med i videon till och med (blinka inte sa kanske du ser mig). Det var litet och svettigt som fan och vi stormade scenen och instrument hades sonder och flertalet fans fick elektriska stotar, jag hade ol i ogonen och fimpar innanfor trosorna (ungefar) men det ar anda nagonting som aldrig kommer finnas i det dar bandet, det som lyfter dem ar ocksa vad som kommer sla tillbaka dem med en relativt fet small relativt snart. The Libertines. For de har inte andrat konceptet en gnutta. Har ar omslaget for albumet som slapps attonde maj:

De star iforsig for bland de underbaraste koncepten som finns, typ halften Wilde halften Dickens, intellektuell dandy slash skitig och rebellisk gatupojke. Men det ar sa uppenbart den andra rundan och aven om det ar upphovsmannen sjalva som for fanan sa kanns de som kopior. De ar kanske for gamla. Carl ar tjugoatta. De har ingenting att bevisa langre. Fan, jag vill att band skall avlivas pa topp, det kanns som att min vision av libertines, med litet l, haller pa att bli nagot beflackad. The Arcadian dream is all fallen through but the Albion sails on course, sjunger de redan pa sin forsta skiva. De sjunger ocksa it chars my heart to always here you calling, calling for the good old days, cause there were no good old days. Javla ljuglat. Those were the good old days, och nu ar det over, the good shiop albion haller fan pa att sjunka. Det som saknas ar Pete. Han kommer gifta sig med Kate och skaffa massor av ungar som blir fucked up och stralande alkoholiserade poeter vid fyra ars alder ungefar. Dar skulle vi iforsig kunna ha nagot. Sann rocknroll. Det var ju lite jobbigt att jag skulle inse detta nu med lordagen coming up (fast Metro Riots ar forband, det ar wieee pa riktigt, Metro Riots = leopardtights), samt med tanke pa att det ar sjukt mycket tacksammare att vara DPT-fan an att vara Babyshambles-fan, men det ar nog the pure and simple truth: Pete vinner. Han knarkar och vager typ fyrtiotre kilo och ar lite som en seriefigur overhuvudtaget, men det ar precis som jag och kokainekonomen kom fram till under den dar sorgliga lunchen for nagra veckor sedan: han har mer att backa upp det med. Nar allt ar svart och han vill skjuta huvudet av sig kan han ta fram en bok av en av sina sjuhundra favoritforfattare eller spela sin Music When The Lights Go Out eller Albion, han far ut det, han har orden, han har talangen. Nar allt blir svart och Carl vill skjuta huvudet av sig bankar han ansiktet mot en spegel tills han fuckar upp synen pa ena ogat. Rent presumtivt. Han har inte orden. Jag ar inte helt saker pa vari talangen ligger. Han kan spela gitarr. Han ar snygg. Han har tre frinktradar pa thelibertines.org, Pete har typ en halv. Han har ”the best arse in rocknroll”. Han har dubbelt sa snygga fans. Han kommer aldrig mer mota motstand. Han har typ all anledning att skjuta huvudet av sig.

Quite many days are made for smoking

En djupt svart helg. Fruktansvard. Min dator har gatt sonder. Robin Williams ar pa hikingsemester i Amerikat tva veckor. Trodde aldrig att jag skulle sakna ett psycho sahar mycket. Vem ska nu fixa min dator? Nagon som kanner en svensk, alternativt extremt oupptagen och talmodig, datakille i London? Det star bara Windows kunde inte startas. Detta kanske beror på ändring på program- eller maskinvara, och sedan kommer en lista pa massor av alternativa startinstallningar varav INGA FUNGERAR. Jag kommer inte ens in langt nog for att kunna kora min alsklingsfuntion systematerstallning. Allvarligt, mitt liv kretsar kring min laptop. Jag har haft paskledighet i fyra dagar och inte kunnat kolla min mail, min MySpace, uppdatera min blogg, lasa nagon annans blogg, skriva pa min bok, lyssna pa min musik, kolla pa film, South Park, Twin Peaks, mina bilder... saker jag gor nar jag inte har nagonting annat att gora. Jag ar helt handfallen. Mitt liv ar i oreda och tomt pa mening. Jag har firat pask. Jag har atit sill. Malat agg, haft aggkrig, gjort hatt, atit knackebrod med Kalles Kaviar pa, kottbullar, vasterbottenpaj, ost fran IKEA. Jag traffade en tjej som var pa psykfarma nu, gav rad; de verkade inte na fram. Sadant kan vara sa nedslaende. Att vara deprimerad maste vara bland det elakaste man kan gora mot sin familj. Gora nagon sa totalt maktlos infor nagot som for dem ar sa viktigt. Jag har varit helt splittrad i hjarnan den har helgen. Jag hoppas verkligen jag ar sapass simpel att allt beror pa datorn. Sahar kanner jag mig nu:



Som Ben Kweller ungefar:
Let me go hide.
Find a box to put BK inside

Fast pa torsdag kommer Adam Green hit. Det kan bli roligt. Och pa lordag kanske jag ska se DPT igen, med Metro Riots. I Bristol, herrejesus. Sadant gor man nar man vill gomma sig i en grotta femton meter under jorden och andas genom ett ror. Man gar till ett stalle dar musiken ar sa hog att ingen plats lamnas till tankar, man chockbedovar sig med vodka, man blir blandad av stralkastare, man gommer sig i musiken istallet. Man ar en manniska, inte ett djur. Man kan uppfora sig i sociala situationer. Absolut, definitivt, utan tvekan.

Den stulna njuren

Det har vaknade jag med i morse. Allvarligt, vad fan??

Welcome to the team

Det har borjat en ny kvinna som heter Evelyn pa vart foretag. Jag diggar Evelyn. Evelyn har varit med oss sedan forsta april. Under dessa atta arbetsdagar har Evelyn lyckats med att:

1. Ta fel pa dag for introduktionsfesten med resten av kontoret (vi stod i kopieringsrummet och vantade pa henne, trettiotva personer, vi hade bestallt pizza och chefen holl i en gron ballong som det stod Welcome, Evelyn! pa, hon skulle komma klockan halv ett, vi vantade tva och en halv timme, dagen efter slantrar hon in vid tretiden da halva kontoret ar pa moten i typ Saudiarabien)


2. Missa valkomstlunchen med Faye och Julia (resten av marknadsforingsavdelningen som hon jobbar pa). Anledning: okand.


3. Missa den omplanerade valkomstlunchen med Faye och Julia dagen efter. Anledning: forsov sig. Evelyn ar trettiofyra ar gammal.


4. Vara mellan fyrtio och sjuttiofem minuter forsenad varje morgon


5. Fa absolut hela ESMT (European Sales and Marketing Team) att slita sitt har i frustration efter att ha samtalat med henne varsina tjugofem minuter


6. Fucka up hela ESMT:s datasystem eftersom hon ansag sig datakunnig nog att inte behova tranas


7. Missa sin flight tillbaka till London fran Arizona dar hon deltagit i en veckolang konferens (att jag inte fick vara med och se vad hon gjorde plagar mig nagot enormt). Anledning: antog att hon flog pa sondagen istallet for att se efter pa flygbiljetten

Absolut allt ar sant. Jag svar att jag till och med har glomt nagot. Att jag inte far vara med dar uppe pa andra vaningen och se hur detta gar till ar en tragedi. Allvarligt, hur gor manniskan? Jag maste fa veta! Jag maste komma pa ett satt att tjyvkoppla min telefon till hennes sa jag kan hora vad exakt det ar hon sager i sina telefonmoten som gor att Milda Pia i Stockholm ringer mig i tarar. Atta dagar, folks. April kommer bli underbar.

Googla aldrig, aldrig "Cartman"

Bring tin cups of wine and cigarettes, come to me in pirouettes

Jag har kopt ny hatt! Jag vagrade lamna den alldeles allena inne pa Beyond Retro, den kostade bara femton pund och kommer att gora mig till en lycklig manniska. Varlden delade dock inte min gladje, min flatmate bara: "vadda den dar kommer du aldrig anvanda, det finns inte ett enda tillfalle i ditt liv da du har anvandning for en san hatt". Det finns det visst, trak-Ulla: nar Pete Doherty tar ut mig pa picknick i sommar och vi sitter pa en filt i solskenet och roker cigaretter med munstycken och komponerar historiens basta poesi och puderrosa duvor kvittrar i de vajande tradkronorna ovanfor vara huvuden. Han ar den perfekta accessoaren till den har hatten.

Malliga remarks

Forlat om jag mallar mig, men mail som dessa gor mitt liv:

On Beauty

Jag prenumererar pa Stureplans nyhetsbrev. Jag skyller pa mina systrar. Jag ser jamt massa folk jag kanner pa bilderna fran Koket, Laroy, Sturecompagniet, alla sma bratfjortisstallen. Jag onskar detta vore logn. It's not. Jag satsar pa att inom en snar framtid (cirka tre ar) ha gjort upp med mitt forflutna och inse att jag ar uppvaxt dar, men jag ar inte riktigt redo an. Dock ar nyhetsmejlen ok sysselsattning i receptionen. Det gjorde riktigt ont i kroppen att se pa bilderna fran Debaser efter att ha sett pa de fran East. Jag kan bara tanka mig hur Kristoffer Ahlbom och Niclas Rahm (jag behovde inte googla de namnen) sitter och fullkomligt vralar av skratt nar de ser hur "folk pa soder" tror att man festar. Jag var nara att gora ett statement i stil med blek ar inte snyggt eller liknande, promota BUS och solarium. Men sen kollade jag pa bilderna fran Sturecompagniet:


Det finns, i var varld och i detta nu, folk som betalar for att lagga sig i svettiga solarium upprepade ganger tills de ser ut sahar. Da tanker de "Ah! Solkysst och frasch!" och sa tar de pa sig en jeansdress med engelsk spets i sprundet och gar ut och poserar for varldens ogon. Stureplans nyhetsbrev ar skrammande lasning ibland. Jag rekommenderar er alla att ga med: http://www.stureplan.se/nyhetsbrev/

Mina så kallade liv

Jag kanner inte igen mitt liv. Foljande ting ar numera en naturlig del av min vardag: taxiresor, manikyr, betalda rakningar, portfolj, skatteavdrag, moten med min personliga bankkvinna Nina, lunchmoten, brevkniv, hela skor, egen sprit, pengar pa mobilen, diska efter maten istallet for innan, kopa nytt smink nar det gamla tar slut, kemtvatt, egna cigaretter, bli bjuden pa champagne och kanna skillnad mellan sorterna.

Fem dagar i veckan vill saga. Resten ar mer som detaljerna i mitt direkta synfalt da jag vaknade i lordags: tomma tablettkartor, oppna/valta flaskor Smirnoff och Jameson, igengrodda glas med spar av oidentifierbar vatska i botten, ord skrivna pa min kropp, kebabkartonger, kladdig iPod, angestmonster, overfyllda askkoppar, asktackta kladesplagg, inte sarskilt hela skor, nagon annans hatt.

Jag kanner att det haller pa att spara. Jag kan nog inte balansera det har sarskilt lange till. Jag forstar inte vad jag gor pa ett jobb som ar sa extremt langt ifran allt jag tror att jag vill (skriver om det, uppenbarligen). Min enda ljuspunkt ar alla som raggar pa mig, mina vardagar ar sa extremt handelselosa att jag som sista mojliga tillflykt borjat flirta med allt av manligt kon bara for att ha nagot att gora. Den fyrtioarige managern pa den italienska delin snett emot alskar mig, han skiner upp som en sol varje gang jag kommer in med min javla lista over vad alla pa kontoret skall ha till lunch, han kallar mig darling och sager till alla sina anstallda yeah, she’s lovely. Det ar nagonting i hans blick. Jag blir typ kat. Vilket val visar vilken javla deflation som gatt i min manliga omgivningskrets. Suck. Men det ar nagot att fylla dagarna med. Okej att jag inte fattar hur man anordnar videokonferenser men jag ar i alla fall javligt snygg i pennkjol, vilket gett mig forvanansvart bra feedback fran manliga kunder skola olmage begynnande flint mid-fifties fru och barn i Haag. Jag hade lite ont om pengar forra manaden sa jag tackade ja nar en av dem bjod ut mig, jag hade namligen seriost inte rad att kopa min egen middag. Dock var jag tvungen att aka till syrianska ambassaden innan han var klar med sitt mote sa han fick aldrig mitt nummer, men igar var han har pa aterbesok. Jag blev sannerligen inte stalld och jag mindes sannerligen allt mina vanner talat om for mig om att ingenting ar gratis och att jag skulle be om ursakt for missforstandet. Jag borjade sannerligen inte att stamma och rodna och vara tvungen att ta till det lagsta, lagsta, lagsta: my English is not very good.

IT-gubben behover jag daremot inte flirta med for att fa honom besatt av mig. Det borjar bli lite obehagligt om jag ska vara arlig, sarskilt eftersom han ser ut exakt som Robin Williams i One Hour Photo. Att se ut som Robin Williams ar creepy nog i sig sjalvt, men den har mannen borjar visa andra likheter med rollfiguren som inte heller ar direkt trevliga. Han dyker upp overallt. Han kommer in i receptionen for att kolla (for tredje gangen) att jag vet vilket back-up-band som galler idag. Jag bekraftar att det ar London March monthly. Han sager ok. Sedan satter han sig ned. Da vet man att det ar kort. En gang nar han var ledig ringde han. Inte for att han behovde fa tag pa nagon av konsulterna. Utan for att han saknade mig. ”You’re just growing on me. I miss your sarcasm.” Gubbe lilla, det ar inte sarkasm. Det ar sanningen. Han sager att jag borde satta in en annons om att bli au pair, eftersom det ar ”every old englishman’s dream, a Swedish 18 year-old au pair girl”. Nice nice nice. I morse tomde jag brevladan innanfor dorren och laste igenom en broschyr, jag hade statt sa i sakert tre-fyra minuter da jag plotsligt erinrar mig nagot i ogonvran, jag vander mig om och mycket riktigt star han dar i andra anden av korridoren, tyst och leende med sin kaffekopp i handen. Good morning. Good morning. Om inlaggen plotsligt upphor sa vet jag att han bor i Windsor, ni far skicka upp nagon for att leta igenom alla roda trastugor med kallarutrymmen om jag forsvinner, ok?

"Blogga när du är hemma!"

är lätt det nya ring när du är hemma. Ja igår var roligt. Kebabstället högst upp på Shoreditch High Street får med beröm godkänt. Family på Curtain Road får med viss tvekan godkänt: ska jag trivas på en klubb där nittio procent av männen är homosexuella och musiken som spelas är trance utan minsta spår av rock så skall jag vara redigt berusad. Vilket jag var, så all my love to Family. Jag gillar att dansa med transvestiter. Denna klubb var också i en helt annan liga än Koko (annan sport nästan) så hopp står att finna gällande framtida outfits. April 2006 kan jag vara elektrohora, sedan burleskslampa och när juni kommer kanske jag gått vidare och kan börja närma mig sextiotalsgroupie igen. Vice-puben, Old Blue Last, passerar också tack vare kall öl bra musik och min promillehalt.

Koko däremot var värre. Allt var tightsens fel. De gillade inte kjol och bara cowboystövlar istället för hotpants och knästrumpor, jag kunde känna hur de fullkomligt vrålade NEDKÖP redan när jag såg mig i spegeln innan jag gick. Saker blev inte bättre. Jag gjorde dem verkligen inte rätta, hur kunde jag någonsin? Det är samma problematik som ligger i mitt framtida förhållande med Pete Doherty, det går liksom inte att tävla med Kate. Har man en gång varit i sällskap med den yttersta eliten av supermodeller/plagg kommer ingen kväll att någonsin bli helt perfekt igen. Jag är riktigt störd över det här. Jag har för alltid överträffat mig själv. Koko var nästan inte roligt. Jag såg inte en enda penis. Jag visste att det skulle bli såhär. Eller en sak hade jag fel i. Grunderna för mina avvisningar i fredags var icke de väntade, utan: klyschiga skor, fel ölsort, en och sjuttionio samt dansk. Men någonting saknades. Ett stort hål i mig. Det jag bar överträffade inte det jag burit kvällen innan, som tidigare alltid varit fallet. Jag har alltid utvecklats. Nu är det stopp. Hur gjorde herrarna i Led Zeppelin efter att de skrivit Stairway to Heaven? De måste ju ha brottats med samma problematik? Hm. Bör nog ringa min vän Robert.

Jag har jättekul! Trance! Mat!

All I wanna do is ride bikes with you, and stay up late and watch cartoons

Jag kan inte. Jag kan inte saga intressanta saker. Jag kan sitta pa en backstagesoffa ikladd leopardtights och shorts och knastrumpor fran American Apparel och roka och ha fantastiskt har och langa ben och se javligt cool ut, se ut som nagon som ar rolig att hanga med, wild and crazy. Well here’s news for you: I’m not. Jag kan inte uppratthalla en konversation i en klubb. Jag forstar inte. Jag har ju asikter, jag har tankar, jag kan massor av bra skamt och har vida referensramar men likt forbannat hor jag mig sjalv sta och prata om indiescenen i London och bilden av svenska flickor i London och hur svart det ar att praktisera inom konstnarsyrken i London. Ar jag en trakig manniska? Det ar som nagon slags sparr som gor att sa fort jag star infor en manniska jag vill hanga/ligga med sanks min fattbara IQ-niva till cirka 62. Jag ar socialt handikappad. Asintrovert. Min psykkombination enligt Myers Briggs ar INFP. Haha! Det trodde ni inte va? (For de som inte vaxt upp med en familj vari 78% ar utbildade psykologer finns info har, detta test har min mamma utfort cirka vartannat ar pa mig sedan jag var sju, samt mina systrar, min pappa, mina systrars pojkvanner, min mammas pojkvanner, min pappas flickvanner (kanner att jag har bor infoga: de skildes nar jag var fem), jag har aldrig haft ett forhallande langvarigt nog for att fa nagon testad, seriost, nar mamma tar fram Myers Briggs-haftena vet man att det ar allvar, det ar typ det yttersta beviset pa acceptans i min familj). Sa vad gor jag? Jag super mig full och dansar tills jag inte langre kan kanna mitt huvud. Extas. Men det ar inte sa att jag traffar mitt livs karlek.

Seriost nu. Allt jag vill ar att sitta i samma rum, spela Nintendo, kunna sno cigaretter utan daligt samvete och veta att det jamnar ut sig, ha bra sex med samma person mer an tva ganger, ga ut och ata frukost pa femtiotalsdiners dar vi kan sitta i solen i flera timmar och typ lasa tidningar, dricka kaffe, roka, lagga mynt i en jukebox och lyssna pa fin musik. Vi behover inte saga smarta saker hela tiden. Inte fascinera varandra. Bara vara och vara javligt lyckliga over att kunna vara tillsammans (tralalalala och faglarna ska kvittra och blommorna blomma och godheten tar over [SMACK] shut up hippiehatande cynism). En tyst kommunikation, vi vet att vi ar sjalsfrander sa man behover inte gora sa javla mycket for att bevisa det hela tiden. Det ar vad jag vill ha. Men det ar sa javla langt borta. Ikvall ska jag till Koko igen och jag har kopt Jameson sa jag kommer bli full redan innan, jag kommer kla mig megaslampigt for det ar roligast sa, jag kommer sla bort hander fran mina intimare regioner, jag kommer att dissa trettiofem killar pa grunder som halsband, ironisk t-shirt, for kort har, ormskinsskarp och innebandy. Jag kommer vara elak mot man med gastlista. Jag kommer att diskutera tidningen Vice. Jag kommer kanske ha sex, men i sadana fall kommer jag ljuga och saga att jag ska flyga nagonstans och skicka ut honom sa fort han vaknar. Jag ar en sa elak manniska. Det rader ju heavy javla diskongruens har. Hur ar det mojligt att det kan var ett sant enormt javla glapp mellan vad man vill gora och vad man faktiskt gor? Jag har fan gatt i terapi sedan jag var elva och jag har fortfarande ingen aning.

Naja. Sa javla illa ar det inte. At least I’m getting laid.

The price of perfection

“In this world there are only two tragedies; one is not getting what one wants, and the other one is getting it.”- Oscar Wilde

Jag kanner mig alldeles desillusionerad. Ar nastan osaker pa om jag kan ga ut ikvall. Den outfit jag bar igar var sa bra att jag vet, i mitt hjarta och i min sjal, att den aldrig kommer att kunna overtraffas. Det ar ingen idé att ens forsoka langre. Jakten ar over. Jag behover aldrig handla igen. DET AR OVER, FORSTAR NI? Den outfit jag bar till Metro Riots spelning pa The Rhtyhm Factory, Whitechapel Road, London, igar den sjatte april 2006, inneholl foljande komponenter:

• leopardtights


• vita knastrumpor med rostroda rander fran American Apparel


• cowboystovlar


• minimala jeanshotpants


• gult smalt linne med svarta rander


• svart bolero


• slitet cowboyskarp i perfekt korrelation till stovlarna


• trashigt vintagehalsband med silverkedjor och stenar

Ogonmakeup: VV i The Kills. Har: Karen O i Yeah Yeah Yeahs. Vad gor jag nu? Jag gick till Topshop pa lunchen. De hade fatt in en ny laddning vintagevaskor i krokodilskinn. Jag fingrade lite pa en kamelfargad tjugotalsmodell utan axelrem, tankte vad fin, lade ned den och gick vidare. Ingenting ror mig. En lattare panik harjar dock i mitt inre. Vad ska jag gora nu? Jag kanner mig alldeles vilsen.

Personlig utveckling

Jag tog mina somntabletter valdigt sent inatt sa i morse kandes det som att jag vaknade upp och ned och bak och fram. En extremt javla jattebla himmel stirrade mig i ansiktet och jag horde vad jag iallafall i mitt nagot vingliga tillstand tog for en grasklippare. VÅR. Min forsta tanke: jag vill ga till skolan. Jag onskade extremt starkt att jag var pa vag till en lektion i samhallskunskap dar vi skulle diskutera om elever med rasistiska och nazistiska sympatier skulle fa godkant eller inte och vad detta skulle fa for konsekvenser och jag skulle sitta vid fonstret i solskenet och stirra ut pa en vardammig skolgard och tanka massor av intelligenta saker men inte orka/vaga saga nagon av dem och tanka att jag skulle lasa in mig till nasta lektion men aldrig orka och bestamma mig for att inte ens ga och ligga pa grasmattan bakom skolan i solen och roka istallet. Gymnasiet var ju helt underbart, depression var typ den basta accessoaren jag kunde haft. Jag var sa rebellisk. Men fortfarande begavad saklart sa jag fick ju bra betyg trots att jag hade en franvaro pa fyrtioatta procent. Om jag beter mig som gifted but troubled nu sa far jag bara sparken. Jag kanner att jag ar pavag in i ett stadie da jag kommer tvingas komma over mig sjalv. Aw it hurts.

Jag insag just att det basta med mitt liv ar att jag inte kanner nagon som ar som jag.

FASHION!

Jag har kopt en outfit till pa fredag (alternativt torsdag, eller onsdag om Sanna ar ledig, eller ikvall om saker kanns riktigt illa) som ar sa bra att jag blir kat. Sa bra, sa bra, sa bra. Det ar sextitalsgroupie moter Danny fran Metro Riots. Allvarligt, battre modeforebild just nu finns inte. Jag kanner mig nastan pinsam att promota dem mer men de ar valdigt coola. Helt... elektriska pa scen. Nu ska jag lanka till dem. Men eftersom jag ar sa paranoid som jag ar sa bryter jag lanken for jag ar skitradd for att bli en referral och att de ska hitta hit. Hang med nu:

Part one: http://www.metro

Part two: riots.com/

Fyndigt, inte sant? Dopaminblockerare, nagon?

How many licks

Trettiosju. Ja, det later inte mycket, men det ar FETT MANGA KUVERT. Jag hatar mitt jobb. Min chef fick mig just att grata inne pa toaletten. Alltsa, hon var inte med inne pa toaletten, hon skallde pa mig i kopieringsrummet och sen gick jag in pa toaletten och grat lite granna och sen torkade jag mig under ogonen och gick ut. Igar somnade jag tack vare tre cigaretter, en halv flaska rodvin och tva Stilnoct. Manskenssonaten igen. Sjalvomkan ar typ mental onani. Hahajaja. Life just don't work out on somedays. Nu ska jag sluta tycka synd om mig sjalv och ga till Topshop och KONSUMERA BORT MIN ANGEST.

Some days are made for smoking

Dagens livsmedelsinköp

En sådan dag då man aldrig kommer ut. Jag skulle: köpa spegel och anslagstavla, promenera bohemiskt längs Brick Lanes marknadsstånd, slinka in på några secondhandbutiker och hitta fantastiska och billiga femtiotalsklänningar, ta vara på min söndag. Jag har: suttit stilla på min säng och stirrat på mitt cigarettpaket, rökt cigaretter, hämtat glas med vatten, kollat min mail, tuggat på Tic Tacs, sett ut genom fönstret, kollat min mail igen. Jag sminkade mig. Jag borstade håret. Jag betalade en räkning; det kändes konstruktivt. Sedan skrev jag lite på min bok. För att komma i rätt stämning såg jag på film: American Psycho och Virgin Suicides. Jag lyssnade på musik: Vanishing Act av Lou Reed och Månskenssonaten. Liksom för att framkalla lite lagom existensiell ångest. Jag har på mig en vit tröja och jag har duschat. Sedan kunde jag inte skriva mer så då rökte jag igen och när jag insåg att jag druckit omkring fem centiliter ur vodkaflaskan jag bara skulle lukta på förstod jag att det var dags att byta sinnestillstånd så jag gick och handlade och sedan stängde jag av Månskenssonaten och började lyssna på Brainpool istället och sedan åt jag. Fan vad det hjälpte. Det var första gången jag åt korv sedan jag slutade vara vego. Det kändes passande.

Min tilltro till arten män sattes under stark prövning i fredags. Jag var på Koko. En vacker man sliter mig ur en soffa bort från mina vänner och ställer mig framför honom i baren. Han säger ingenting men är faktiskt ovanligt snygg så jag bestämmer mig för att ge honom en chans. Jag säger: "You took me away from my friends so now you'd need to entertain me. Tell me a story." Han svajar lite men säger ok, tänker i omkring tio minuter (notera: vi står under dessa tio minuter i en bar, han dricker en öl, jag dricker inte en öl, inte en gång under dessa tysta tio minuter erbjuder han mig någonting att dricka, skandal) och säger sedan till sist: "You're very sexy." Impressive. Klockan 12:31 får jag följande sms från Dimitra: Jesus some guy just shouted at me and i looked round and he was standing with his trousers down holding his dick asking if i wanted a drink on my way home to the flat. En tid senare är jag på dansgolvet och en man tar tag i min hand, jag reagerar inte nämnvärt förrän jag känner i den en märkligt bekant textur och jag ser ned och inser att han tagit fram sin kuk och placerat min hand runt den (jag höll på att dö av skrattkramp i nästan en timme, så fel reaktion, jag borde gjort något feministiskt, men det var ganska kul att omkring fem män kysste tidigare nämnda hand under samma kväll, en slags tyst kollektiv bestraffning). Senare på samma dansgolv greppar en man tag i min ena skinka (vilket ord, nej glöm det, från och med nu tänker jag säga stjärthalva haha) varpå jag vänder mig till honom och skakar på huvudet och fortsätter dansa varpå han gör det igen varpå jag vänder mig till honom och slår honom i ansiktet så hårt jag kan (jag är starkare än vad jag låter) och skriker what the FUCK are you doing så högt att alla inom en radie av två meter vänder sig om varpå han blir så generad att han börjar gråta och lämnar dansgolvet. Okej jag mår lite dåligt över det. Men det var inte så att han la sin hand på min jeansklädda rumpa, han stack in handen under min klänning och greppade tag om min nakna stjärthalva (nej herregud det fungerar inte heller, kom med idéer tack, jag letar även efter alternativ till ordet bröstvårta, förslag lämnas med fördel i kommentarsektionen alternativt skickas till imprompturemarks@gmail.com). Möjligt är att jag borde ha reagerat något våldsammare på kuken i handen och något lugnare på handen på [ditt ord här] men tough shit; he'll get over it. Jag skyller på PTSD.